Quantum Break

• Genre: Action
• Släppdatum: 5 april 2016                     
• Utvecklare: Remedy Entertainment
• Utgivare: Microsoft
• Plattform: PC/XB1

Quantum Break är titeln på finska Remedys senaste spel, gänget bakom Max Payne och Alan Wake. Det är ett unikt spel på så sätt att det blandar spel och film, först spelar man och sedan lägger man ifrån sig kontrollen och tittar på en 20 minuter lång TV-serie. Ganska surrealisiskt till en början, efterlängtat mot slutet. För en gångs skull har vi recensenter fått recensionskoden långt före släpp och haft gott om tid på oss, vilket tyder på att Remedy har förtroende för sitt arbete och det med all rätt.

I Quantum Break är tiden och tidsresor i centrum. Huvudkaraktären Jack Joyce (Shawn Ashmore) återvänder till sin hemstad för att hjälpa sin barndomsvän Paul Serene (Aidan Gillen) med ett tidsmaskinsexperiment, som förstås går fel och ger Jack (dig) superkrafter. I nästa stund attackeras du av lajeker från det mystiska företaget Monarch och du flyr tillsammans med din bror William (Dominic Monahagan). Vad som händer sedan lämnar jag till er att upptäcka, men jag tyckte det var en mycket intressant och hjärnskrynklande story att följa.

Tidskrafterna används till att lösa miljöbaserade pussel, men är framförallt en central del i striderna. I många tredjepersonsskjutare hukar man sig mest bakom skydd, men i Quantum Break är striderna dynamiska och rörliga. Fienderna flankerar och kastar granater, och får efter ett tag själva tidskrafter, så det gäller ofta att vara rörlig och inte stanna kvar på samma plats. Ens egna tidskrafter har en nedkylningsperiod så man kan inte förlita sig på att spamma en eller två, utan måste använda hela registret när det blir tuffare. Man kan t.ex. teleportera (eller snarare springa några meter otroligt snabbt) och genom att sikta direkt efter man teleporterat så får man ett par sekunders bullettime där fienderna går i slowmotion. En annan kraft är att frysa en fiende i tiden temporärt så att man kan skjuta en mängd kulor som buntas ihop och träffar när tidsbubblan spricker. Det finns en handfull krafter som alla måste användas i symbios.

Helt klart har man lyckats göra striderna underhållande och för det allra mesta känns det inte som att det är spawnrum med fiender som kommer från ingenstans utan de känns alla fräscha och egna och i och med att spelets tempo är ganska långsamt mellan striderna så såg jag fram emot varje batalj.

Däremot finns vissa brister. Checkpoints är t.ex. sjukt amatörmässigt utlagda för det mesta. Ofta läggs de före en mellansekvens istället för efter som de borde göra. Så om man är i en svår strid som man dör många gånger på så måste man kolla om på mellansekvensen hela tiden, eller hoppa över den och ändå behöva se laddningstiden. Den enkla lösningen är förstås att lägga checkpointen EFTER mellansekvensen. Mycket, mycket märkligt.

Vidare tycker jag inte att alla skott registrerar. Om man teleporterar, knuffar en motståndare, och pumpar honom full med maskingevärsskott i slowmo, så känns det som att många skott går rakt igenom, som att man bara kan träffa ett skott och sedan är fienden odödlig i någon sekund innan nästa registreras.

Kamerans position bakom Jack kan ställas om från höger till vänster med ett klick på spaken, men detta görs då och då automatiskt vilket är mycket irriterande, speciellt när det sker mitt under strid.

Slutligen kan man konstigt nog inte ändra svårighetsgrad, vilket jag hade gjort under slutstriden annars, men jag härdade ut efter ett antal försök.

Bristerna till trots så gillade jag de fartfyllda striderna. Och faktum är att det är inte så jättemycket strider överlag, tempot i spelet blev för mig ganska långsamt eftersom det finns en mängd samlingsföremål att upptäcka. Om man vill få en djupare inblick i storyn så finns mycket lappar och e-postmeddelanden att läsa, noveller med text. Detta tog säkert lika lång tid som själva ”spelandet” för mig eftersom jag fascinerades av världen. Och jag rekommenderar absolut att ni hittar och tar er tid och läser t.ex. Beth Wilders dagböcker. Eller den aspirerande filmregissören Bruce Livingstones episka filmmanus samt kikar på hans trailer, det är comedy gold ^^. Tror inte det dröjer länge innan du får lämna Monarch och gå på galafesterna Bruce, lycka till med kickstartern!

Sedan är det precis som det var i Bioshock Infinite ett intressant ämne som diskuteras och det får mig att fundera på olika möjligheter. Om allt är ödesbestämt eller om saker och ting går att ändra. Om jag tar ett beslut, är det då för att jag bestämde mig för att ta beslutet eller var det alltid tänkt att jag skulle ta det? Finns egentligen fri vilja eller är det en illusion? Finns det ett multiversum med ett oändligt antal varianter av en själv beroende på ens olika handlingar i varje ögonblick? Eller är tiden en rak, bestämd linje där alla handlingar leder till samma sak? Ja, som ni förstår läste jag filosofi i skolan och inte psykologi som alla andra. Men spelets story passar mig som handen i handsken tack vare det och något säger mig att det alltid var Remedys avsikt. Dessutom är skådespeleriet väldigt bra såklart, eftersom det är riktiga proffs som utför rollerna.

Efter varje spelavsnitt ges man kontroll över Paul Serene ett kort tag och får där välja mellan att föra storyn vidare på två olika sätt. Beroende på vad man väljer blir innehållet i TV-serien som följer annorlunda. Utöver att det ger ett visst omspelningsvärde är det kul att kunna påverka handlingen i viss mån.

När det gäller TV-serien var jag tveksam till en början, men jag tycker faktiskt det är riktigt välgjort och intressant att följa och ibland funderar jag på om jag spelade eller tittade på en viss sekvens, vilket också har med den välgjorda grafiken att göra. Jack och Paul är inte huvudkaraktärerna i TV-serien, de följer istället en bunt andra karaktärer, bland annat en Max Payne-ish filur som heter Liam Burke, och ganska snart är jag investerad i deras öden. Karaktärerna får mer bakgrund än i de flesta andra spel tack vare detta.

När spelet var slut undrade jag dock vad som hände med dem och ville ha mer, jag tycker inte att det fick något riktigt avslut. Det känns som att det borde ha varit ett avsnitt till, mycket tråkigt. Detsamma gäller för övrigt spelet som inte avslutade på topp efter den uppbyggnaden.

Sen låg även undertexterna i TV-serien en bra bit före och ljudet hackade ibland, vilket jag tror beror på att filmerna streamas men kan också vara för att jag spelade en tidig kod, oklart i nuläget. Vill man ladda ner filmerna så måste man ladda ner alla 40 (!), och det är 75 GB, med spelet blir det runt 120 GB. Och vill man så kan man hoppa över dem och fortsätta spela så det är inget påtvingat. Man missar en del sidostory men det är inget som påverkar huvudstoryn i större grad. Fast självklart är det bäst att kolla.

Till sist är grafiken något som har diskuterats flitigt ända sedan den fantastiska trailern 2013. Ansiktena når upp till och slår i vissa fall nivån i trailern, de ser riktigt, riktigt bra ut (speciellt under mellansekvenserna) och har förmodligen de bästa ansiktsanimationerna hittills. Lätt de bästa tänderna jag sett i ett spel, vilket kanske inte är så konstigt när skådisarna skickas till tandläkaren för att få tandformar som sedan används i spelet. Ögonen kan dock vara lite smått onaturliga ibland, ansiktet lite detaljfattigt på supportkaraktärerna och håret håller inte toppklass. Men det är så bra i mellansekvenserna att jag ibland förväxlar det jag sett i spelet med det jag sett i TV-serien som jag nämnde tidigare.

Resten av spelet ser bra nog ut, tidseffekterna och scenariona med frusen tid är snygga och surrealistiska, men det finns vissa tekniska brister pga Xbox One-hårdvaran såsom låg upplösning på vissa texturer och skuggor, filmfiltret är väl inte alltid optimalt enligt mig i mörkare områden då det ser ut som myrornas krig och den värsta förövaren är att objekt ändrar form/ritas upp framför en så att det är klart märkbart. Troligtvis kan mycket av detta fixas på PC. Belysningen är dock klart godkänd och det är kul att se att Global Illumination används istället för statisk belysning.

Men det jag tar med mig i minnet från denna spelupplevelse rent grafiskt är ansiktena. Med tekniken i spel som Quantum Break och Until Dawn så är det inte konstigt om det blir allt vanligare med riktiga skådisar istället för påhittade.




Slutsats: En för mig intressant story med förstklassiga skådespelare (känns konstigt att ha skrivit så många ord och inte ens nämnt Lance Reddick, AKA Martin Hatch men there we go), snabba och fräscha strider, och snygg grafik gör Quantum Break till en mycket spelvärd upplevelse. Därtill är det ett skönt avbrott bland alla open world-spel.

De omtalade TV-serieavsnitten är 20 minuter långa per avsnitt och man kan hoppa över dem om man så vill, men jag tyckte de var underhållande och gav bra variation samtidigt som de ger bättre sammanhang till storyn. Jag skulle inte säga nej till fler liknande upplevelser eftersom det påminner lite om mellansekvenserna i gamla Command & Conquer fast längre och mycket mer välgjort.

Spelet tog i alla fall över 10 timmar för mig eftersom jag läste mycket e-post etc, och längre än så behöver spel inte vara om de är välgjorda. Dessutom finns det omspelsvärde för de som vill ändra storyn. Klart rekommenderat.