Battleborn

• Genre: FPS/MOBA
• Släppdatum: 3 maj 2016                      
• Utvecklare: Gearbox Software
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: PC/PS4/XB1

Den stora frågan somhängt över Gearbox och deras nya IP Battleborn är om Battleborn kan jämföras med, och utmana, Overwatch. Liknelser har dragits titlarna emellan och Battleborns releasevecka inföll samtidigt som Overwatch hade sin öppna beta. Personligen tycker jag att rivaliteten mellan de båda företagen och titlarna har infekterat uppfattningen av Battleborn, med ljumma försäljningssiffror, skämt som ”Stillborn” och dylika dålig PR. Mycket tidigt blev det till en antingen-eller-fråga: Battleborn eller Overwatch?

Så ska det förstås inte vara. Battleborn är precis som Overwatch ett multiplayer-FPS bestående av en drös karaktärer som alla har unika, cooldown-baserade egenskaper, men där tycker jag liknelserna slutar. Battleborn har satsat på en MOBA-doftande inriktning mer lik den traditionella plattformen á la LoL/Dota/Smite (den sistnämnda i synnerhet), medan Overwatch satsar mer på Team Fortress 2-stuket. Men nog om det.

Jag vill inleda med att säga att Battleborn är ett spel som växer på en. Man inleder lite tveksamt och tycker kanske inte att det är ett så grymt koncept, men ju längre man spelar, desto mer lär man sig att uppskatta det, speciellt PvP-delen.

Battleborn har två delar – berättelseläget och PvP, som är indelad i tre lägen: Capture the flag, Incursion och Meltdown.

Berättelseläget (går inte igenom narrativet då det är förglömgligt och ett svepskäl) består vid release av 9 banor som tar ungefär en halvtimme var, så det hela avklaras på 4-5 timmar. Man kan spela antingen själv eller med fyra andra och varje bana utspelas som en klassisk tower defense/horde mode-karta, där man antingen skyddar en eller flera nyckelpunkter eller dödar fiendevåg efter fiendevåg, tills det avslutas med en boss av något slag.

Upplägget blir snabbt enformigt, av flera anledningar. För det första lottas kartorna ut - man får välja mellan tre kartor varje spelrunda som kan vara helt slumpmässiga eller redan avklarade kartor.

För det andra blir det snabbt tröttsamt att veta att varje karta kommer bestå av antingen tower defense eller horde mode, istället för en typisk co-op-kampanj á la Borderlands.

För det tredje så finns det inga checkpoints, så misslyckas du så får du börja om från kartans början. Vi pratar alltså om en halvtimmes speltid som kan försvinna. Som grädde på moset existerar det en viss obalans mellan de olika kartornas svårighetsgrad – Heliophage är i skrivande stund ökänd för att vara extremt svår och kommer att bli patchad vid nästa hotfix.

Jag har fortfarande inte klarat av storyläget. Jag tröttnade på lotteriaspekten av det hela och gick in för PvP istället.

Battleborn skiner dock lite extra när det kommer till PvP. Det går snabbt att hitta spelare. Medan Capture the Flag inte är någon favorit för mig personligen så är Incursion och Meltdown två intressanta tolkningar av MOBA-genren.

Incursion går ut på att trycka ens egna våg av mobs mot motståndarens bas och till sist förstöra dess ”sentry”, ett väldigt bekant upplägg som är simpelt i teorin men ack så taktiskt och snyggt komponerat av Gearbox när det kommer till gameplay. Varje match kan ta ungefär 15-30 min vilket är fullt acceptabelt och de lyckas allt som oftast hålla sig jämna och spännande in i det sista.

Meltdown är ungefär som Incursion, men har två lanes istället för en. Samma princip som i Incursion gäller, fast man offrar sina mobs istället vilket trycker tillbaka motståndarlaget och gör att man själv vinner mark. Det är lite närmare ett typiskt tower defense-läge då behovet av att stävja attacker med hjälp av turrets, större mobs och dylika hjälpmedel är större och mer påtagligt i Meltdown.

Båda lägena är egentligen spännande och bjuder allt som oftast på jämna matcher med taktiska och strategiska element i sig. Medan Incursion handlar mer om koordinerade lagattacker med dylika combos så är Meltdown en balansgång, eftersom man fördelar två lanes på fem personer. Den taktiska frågan blir då om man väljer att hålla en lane och forcerar sig igenom på den andra, balanserar mellan båda lanes eller helt överger en lane till förmån för den andra. Jag har sett alla tre filosofierna implementeras med varierade resultat, mycket beroende på vilken laguppsättning vi haft.

Det jag kan klaga på är att det bara finns två kartor per läge. Det blir snabbt ganska repetitivt, men kommer åtgärdas i senare gratissläpp från Gearbox. Fortfarande så hade jag önskat att de hade kunnat inkludera mer material, men tills vidare så funkar det – jag har spelat på Summoner's rift (LoL) i drygt sex år nu och inte tröttnat så mycket som jag borde göra.

På tal om laguppsättning så finns alla klassiska MOBA-roller representerade. Tanks, pushers, supports, assassins, melee, ranged och så vidare. Det finns mycket att välja på och alla känns unika, medan själva balanseringen karaktärerna emellan är lite sisådär med. Jag anser det vara en barnsjukdom som helt enkelt händer när det kommer till MOBA-spel, men Galilea i synnerhet är helt befängt OP. Lyckligtvis ska hon patchas, men tills vidare är det i skrivande stund en ren plåga att spela en match där hon är med.

Det blir så tydligt att det är Gearbox som ligger bakom Battleborn, estetiken spelen emellan är väldigt påtaglig och Battleborns spelvärld känns som en förlängning av Borderlands, så mycket att det skulle kunna vara en expansion eller DLC av något slag. Karaktärerna känns bekanta och humorn är som lyft från Borderlands.

Personligen är jag inget fan av Gearboxs humor och grafiska design, men jag tycker ändå att det är en stark bedrift att komponera 25 unika karaktärer med distinkta egenheter och världar som skiljer sig ifrån varandra och har ett djup. Bara att applådera.

Något annat som också ska applåderas är den extremt djupa RPG-delen av Battleborn. Varenda en av de 25 nuvarande karaktärerna har tre unika egenskaper som alla uppgraderas under en spelrundas gång. Varje gång man går upp i level (till level 10) kan man välja mellan två uppgraderingar. Det blir en fantastisk mängd olika val att göra under matchernas gång, och kan anpassas efter den rådande situationen – därför är ingen match den andra lik, då man kan optimera sin karaktär på en mängd olika sätt. Lägg därtill att man får så kallade Helix-mutationer (i princip ett ytterligare val vid varje level) som kan appliceras under matchens gång om man spelar upp respektive karaktär till level 3, 5, 7, 9 och 12.

Som om det inte är nog så finns det också ”gears” i spelet, vilket enkelt förklarat är steroider som man kan köpa till under matcherna för x antal poäng som man genererar under matchens gång, oftast genom att plocka upp kristaller, döda motståndare, assistera eller klara av uppdrag.

Dessa gears hittar man normalt sett i berättelseläget och ger en extra udd till varje match då man kan skräddarsy en uppsättning innan match till att passa den karaktär man väljer att spela, och kan således vara skillnaden mellan vinst eller förlust i många fall då de allt som oftast ger ordentliga fördelar till sin karaktär. Kort och gott så finns det en hel del att experimentera med, och det är en välkommen och mycket intressant del av Battleborn som jag kan uppskatta.

Vad jag inte är beredd att uppskatta är däremot den sanslösa grindfest som Gearbox har skapat. Många gånger känns det som att de har skapat artificella begränsningar bara för att ge illusionen av att det finns mycket att låsa upp i Battleborn, vilket inte är helt sant. Exempel ett: du börjar med drygt 5 av 25 karaktärer, i ett spel du betalat för (ingen F2P-ursäkt som i LoLs fall till exempel), där du långsamt låser upp alla karaktärer, en efter en, antingen genom att göra saker som att döda 25 motståndare totalt sett i PvP eller klara av berättelseläget, etc.

Exempel två som är ganska bisarr är att karaktärernas bakgrundshistoria är låst och endast kan öppnas av att man gör karaktärsspecifika utmaningar som att skjuta 50 000 skott i valfritt spelläge.

I övrigt är det en fortsatt sedvanlig grindfiesta där man idogt kämpar för att bli level 100, level 15 med varje karaktär, man spelar igenom kartor i berättelseläget för att få mer gear, skins, taunts, etc. etc. ad infinitum. Det positiva i det är dock att det inte blir Pay to win.

Slutsats: Jag tycker Battleborn är på en bra plats just nu. Den sticker inte ut huvudet något extra och är varken bu eller bä i min mening, bara ett solitt, välfungerande spel med både bra och dåliga designval. PvP-delen är så pass stark och har en potential i kombination med RPG-delen att den kompenserar för den tveksamma berättelsedelen.

Likt hur Overwatch verkar bli ett riktigt casuallir med överlägsen livslängd så fungerar Battleborn mycket på samma sätt, och bjuder på ett varierat och unikt MOBA-liknande upplägg som är kul att plocka fram då och då om man vill ha snabb, taktisk FPS-action i Borderlandsstuk.

Gameplay är djupt om man tillåter sig att lägga ned tid i det, samtidigt som det går snabbt att hitta matcher och går att spelas på ett sätt som tilltalar casualspelare. Jag hoppas verkligen att Battleborn överlever de kommande månaderna trots lite taskiga försäljningssiffror då det ändå är ett ganska bra komplement till andra MOBAs.