Homefront: The Revolution

• Genre: Open World/FPS
• Släppdatum: 20 maj 2016                    
• Utvecklare: Dambuster Studios
• Utgivare: Deep Silver
• Plattform: PC/PS4/XB1

Det kan komma som en överraskning nu i efterhand, men jag såg faktiskt fram emot Homefront: Revolution från det lilla jag visste på förhand. Premissen har alltid varit intressant, och medan första spelet var ganska generiskt så hade själva spelserien potential i mina ögon – speciellt då uppföljaren visade sig ha open world-element. Mina förväntningar sjönk dock drastiskt när Deep Silver visade upp betan (som såg extremt tveksam ut) med hjälp av Youtubepersonligheter i ett multiplayerevent. Ännu lägre när jag insåg att Homefront, sedan THQs konkurs, legat i ”development hell” och i princip kastats i knät på Dambuster Studios, som är en kvarleva av Crytek.

Det märks nämligen att spelet i skrivande stund är mer eller mindre ospelbart. I princip alla aspekter av det som gör Homefront fallerar och gjorde min spelupplevelse till en plågsam sådan.

Berättelsen har fått en reboot och istället för ett Nordkorea som kraftigt expanderar och till slut invaderar USA, så sker i denna alternativa värld teknikrevolutionen under 1970-talet i Nordkorea istället för Silicon Valley. Nordkorea blir älskat och stenrikt på avancerad robotteknik. USA blir stadigt opopulärt då krig i Mellanöstern och republikanskt styre leder USA till att hamna i en djup skuld till Nordkorea, som de inte kan betala. Nordkorea använder detta som anledning till invasion och vänder USAs vapen emot dem. Fyra år senare spelar man som frihetskämpen Ethan Brady i ett diktatoriskt USA.

Berättelsen försöker utforska implikationerna i ett USA styrt av en ansiktslös och oöverkomlig motståndare, men manuset och de olika skeenden, interaktioner och dialoger som för berättelsen framåt missar så grovt. Man sympatiserar inte med någon och de moraliska dilemman som målas upp inom berättelsens ramar är totalt ointressanta.

Det USA som målas upp är också riktigt fult, så tekniskt bristande att jag undrar hur det kan godkännas detta decenniet. Grå, grynig grafik varvas med tekniska problem såsom pop-ins, en ohygglig bilduppdatering som droppar frekvent och kan vara det värsta jag har sett, gräsliga texturer, karaktärer som försvinner och sedan dyker upp igen beroende på var du står (mitt inne i en strid så försvann soldater som jag sköt på, och de dök upp igen om jag flyttade mig förbi en viss punkt – jätteskumt), och laddningstider i det värsta laget. När något signifikant händer alternativt när man t.ex. går in i vapenbutiken och sedan går ut igen så fryser bilden i 3-4 sekunder, vilket gör gameplay extremt hackigt. Karaktärsmodeller är fula, man återanvänder kulisser/karaktärer (finns ett ganska roligt youtubeklipp där samma karaktärsmodell står bredvid varandra i ett rum och är menade att vara olika människor). Helhetsintrycket är bara att det är ofärdigt och hade behövt utvecklas ännu mer.

Philadelphia som spelet utspelar sig i är ändå atmosfäriskt sett intressant, med varierade miljöer och försök till att ge spelaren en känsla av att vara en del av ett kuvat men brinnande USA. Sönderbombade områden varvas med relativt pittoreska områden i innersta kvarteren. Det är inte nog för att väga upp de övriga grafiska bristerna, men ambitionen fanns där.

Spelet går ut på att i typisk Far Cry-stil frigöra de olika distrikten i Philadelphia genom att överta kontrollpunkter på respektive distriktskarta och på så vis representera den revolutionära anda som finns i staden. Det är en ganska standardiserad formula och hjälper inte synen på Homefront som en generisk shooter eftersom det inte introduceras mycket nytt, om något. Man går till en kontrollpunkt, skjuter ihjäl vakter och låser sedan upp ytterligare en hembas, tills man är ”klar” med området och gör en sista räd på distriktets huvudbas. Utöver det kan man göra sönder propagandamaskiner och rädda civila från polisvåld.

Stridssystemen så att säga kan delas in i två delar: Stealth och stridsmoment. Man opererar relativt anonymt och det är egentligen meningen att man ska gå runt oupptäckt och aktivt sabotera i de olika distrikten, och då och då slåss efter att man sprungit runt i trånga bakgator och skuttat omkring bland ruiner och liknande. Stealth är dock oengagerande eftersom AI:n, som är brutalt dålig, är extremt irrationell och antingen ser dig likt Sauron eller knappt vet var deras näsa sitter. Det gör upplevelsen ojämn och som att även stealthsystemet var en opolerad tanke.

Stridsmomenten fungerar faktiskt, men lider av buggar och kass AI. Buggar såsom det tidigare nämnda fiendespöket, att soldater spawnar lite hipp som happ (de kan verkligen komma från överallt, och då menar jag överallt) och att soldater kan fastna i miljön.

Kass AI innebär att svårighetsgraden varierar kraftigt, med soldater som duckar bakom skydd och försöker flankera och andra soldater som knappt vet var de är och följaktningsvis springer ut i det öppna och inte vet om de ska skjuta dig eller inte. De har dessutom problem med att förstå om du är en fiende eller inte ibland, vilket gör det konstigt när man exempelvis mördar en soldat framför ansiktet på en annan och inte blir beskjuten.

Det är där det stora problemet ligger – Homefront: Revolution är i mina ögon ofärdigt, generiskt och föråldrat redan vid release. Jag kan se var de har tänkt att ta spelserien, men det fungerar inte. I stort sett alla parametrar är antingen misslyckade eller ofärdiga – det syns verkligen att spelet haft problem under utvecklingsstadiet.



Slutsats: Det finns inget som skulle få mig att rekommendera Homefront: Revolution. När en produkt känns så här framstressad, ofärdig och allmänt ospelbar så undrar man hur det kunde ha fått grönt ljus, då jag allvarligt funderar på om titeln inte hade hört hemma under 2000-talets början snarare än 2016.

Kort sagt så är Homefront: Revolution en ofärdig, generisk, oengagerande röra som dessvärre har lidit alldeles för mycket av att bli omkringkastat under utvecklingsperioden, och är med andra ord inget att skriva hem om.