Uncharted 4: A Thief's End

• Genre: Äventyr
• Släppdatum: 10 maj 2016                    
• Utvecklare: Naughty Dog
• Utgivare: Sony
• Plattform: PS4

Nathan Drakes sista (?) äventyr är det många som har väntat på i år, så också grabbarna på Posten som fick sig ett gratisspel, därav den sena recensionen. Allas vår Nate har lagt äventyrssskorna på hyllan och lever ett vanligt, harmoniskt svenssonliv tillsammans med Elena, som han gift sig med. Jobbet med att stämpla papper på ett bärgningsföretag kanske inte är vad Nate drömt om, men han försöker anpassa sig. Från ingenstans dyker så Nates för oss helt okända storebror Sam upp och ber om hjälp att hitta en piratskatt. Kan Nate hålla sig...?

Jag satt och funderade redan innan jag fick spelet hur mycket beröm jag skulle ösa över det och Naughty Gods skulle visa alla andra hur överlägsna de är återigen. Jag tänkte hela tiden tillbaka på storhetstiden under Uncharted 2 och på något sätt glömde jag av att jag tyckte Uncharted 3 rent spelmässigt bara var godkänt. Det hade för många arenafighter med ett gunplay som var så dåligt att det behövde patchas och serien gick åt mindre pussellösande och styrda, linjära plattformssekvenser där man inte kunde misslyckas. Jag skrev att gameplay i trean är egentligen inget utöver det vanliga, men berättelsen gör skillnaden. Och det är imo ett lämpligt sätt att sammanfatta UC4 på också.

Med UC4 har ND tagit en approach åt The Last of Us håll; en mer seriös ton, färre stora actionsekvenser, mindre skjutande och många, många fler lugna stunder. För mig är tempot genom spelet obalanserat, alldeles för mycket klättrande där vi är tänkta att dregla över den snygga grafiken, vilket jag i och för sig också gör, men spelmässigt handlar det i stort sett om att trycka spaken åt ett håll och trycka på en knapp så tar man sig vidare. Det är fortfarande ingen utmaning i klättringen även om Nate har fått ett rep (som han märkligt nog inte använt i något av de tidigare spelen...) och en hacka som ger aningen mer variation. Det är bra att ND drog ner på skjutandet i fyran men jag går bara på autopilot under alla dessa klättringssekvenser, det blir FÖR mycket av det enligt mig och särskilt när spelet är så långt så känns det mest som en massa utfyllnad. Och som vanligt går ju allt sönder som han rör vid när han klättrar runt, ND skämtar till och med om det genom att låta Nate kommentera det i spelet.

Skjutsekvenserna ska de ha kudos för att de har försökt förändra. Istället för de arenarum med skurkar som man skulle rensa och sedan gå vidare till nästa ”rum” i tidigare spel så är ytorna mer öppna nu och det finns stora möjligheter att smyga i t.ex. högt gräs för att på så sätt tyst knocka fienderna istället för att det blir en gunfight av det hela. Smygmekaniken fungerar, men behöver finslipas. Om man blir upptäckt t.ex. så har man snabbt skott på sig från alla möjliga håll eftersom soldaternas hivemind vet direkt vart man är och använder sitt hundraprocentiga robotsikte och sina osinande ammoförråd till att skjuta oavbrutet mot ens position med dödlig träffsäkerhet.

Nästan varenda strid känns det som att man befinner sig i mitten bland fienderna som omringar en och skjuter från alla riktningar. Och kastar handgranater. Alltså, de slänger så många granater att det blir komiskt. Jag hängde i skydd bakom en klippa samtidigt som en kille kastade en granat var femte sekund medan de andra gav honom eldunderstöd så jag inte kunde komma upp. Lämnar man skydd på hard eller crushing i några sekunder så är man så gott som död. Och varför i hela fridens namn kan man inte kasta tillbaka handgranater?

Coversystemet är inte heller direkt bra, ofta sugs man fast dit man inte vill och det finns inget smidigt sätt att gå från cover rakt fram och rusa mot en kille t.ex. Striderna kan därför kännas ganska orättvisa, samtidigt som det är belönande att gå segrande och med så fantastiskt korta laddningstider som spelet har så gör det inte mycket om man får försöka några gånger.

Knytnävsslagsmålen är de bästa i serien, animationerna och flytet i dessa är riktigt välgjort och det känns mer som en kamp mot varje fiende som man inte får ett direkt övertag mot. Det är så jag tänker mig att Nathan slåss, som en brawler. Skjutandet däremot.. jag är inte vän med siktet och det känns som att det är gjort enbart för att spelas med aimassist eller klistersikte. Spelar man utan det som jag gjorde så får man ryckiga rörelser, något som inte finns i t.ex. DOOM som jag spelade innan Uncharted 4. Plus att man ser inte siktet när man tar skydd, så man kan inte sikta in på fienden från skyddet som i typ alla andra spel.

Jag tycker helt enkelt att spelmekaniskt är UC4 precis som UC3 inte imponerande. The Last of Us var annorlunda, det hade ett uppgraderingssystem, bättre gunplay, resurshantering, det fanns någon mening med att utforska miljöerna på jakt efter viktig ammo, medan UC4 bara bjuder på samlarföremål, som i och för sig bland annat låser upp lite intressanta grafikeffekter till en andra spelomgång, men hur många kommer orka med att klättra igenom det två gånger?

Jag menar, det känns som en tredjedel av spelet är klättring. Så bra är inte klättringsmekaniken att den kan underhålla så många timmar. Ändå verkar många tycka det. För att inte tala om alla dessa pussel med hjulförsedda lådor. Personligen hade jag velat ha en mer komprimerad upplevelse med mer story, avsevärt mycket mindre klättrande, bättre pussel och fler actionsekvenser. Inte mer skjutande per se, men fler häftiga set pieces, något som jag också tyckte saknades jämfört med de tidigare spelen som var mer galna på den fronten. Det hjälper inte att ND visade den i mitt tycke mest imponerande actionsekvensen under E3 så att den redan var spoilad.



Men nu till det som gör Uncharted till en av mina favoritspelserier; berättartekniken och presentationen. Redan från det första Uncharted när Drake blev Sonys maskot har ND presenterat spelet på ett sätt som gjort att de med rätta höjts till skyarna. Kombinationen av artistiska tecknare, grafisk supertalang, röstskådisar i världsklass, ett hököga för detaljer, älskvärda karaktärer och fängslande berättarteknik har gjort Uncharted och The Last of Us till klassiska spel och jag visste redan innan jag såg spelet första gången att Uncharted 4 skulle bli det snyggaste spelet någonsin – vilket det också är med hästlängder.

Grafiken är helt enkelt överlägsen och det vet Naughty Dog om då karaktärerna hela tiden kommenterar om hur snygg utsikten är. Ni vet hur man kan få se bilder av spel innan de släpps och ibland teckningar (artwork) som man även kan låsa upp i själva spelet? Uncharteds grafik ligger på sådan hög nivå att många scener ser ut som artwork. Det måste vara fantastiskt att jobba på Naughty Dog och rita en teckning, för att sedan se den scenen i spelet se nästan exakt likadan ut som teckningen, fast rörlig och i 3D. När jag ser djungeln, med den höga tätheten växter, gräs, lianer och vinrankor som rör sig när man går bland dem och alla olika vattendrag så tänker jag mig att det är den här djungeln Naughty Dog drömde om när de gjorde det första Uncharted 2007, men de hade inte prestandan. Nu har de det och de har höjt standarden för hur växtlighet ska göras i spel på ett sätt som får övriga spelutvecklare att se ut som amatörer tbh.

Drawdistancen är otroligt bra, vilket borgar för en hel del spektakulära scener över de exotiska landskapen. Ljussättningen är verklighetstrogen. Bildkvaliteten är knivskarp, shimmering och jaggies existerar inte. Fantastiska regneffekter. Att spränga saker är roligt eftersom rök och effekter ser så bra ut. Animationerna håller världsklass, bara en sån sak som att Nate tar ett litet skutt när han tar fart igen för att springa är häftigt, men även det karaktärerna gör av sig själva, som att torka håret efter att ha vart under vatten eller peta sig i ögat gör att det känns mer verklighetstroget och naturligt.

Ansiktsuttrycken är för den delen oöverträffade, aldrig har så många känslor kunnat förmedlas på ett så bra sätt. 850 olika uttryck jämfört med 120 i Uncharted 3 säger väl en del. Quantum Break som släpptes i år till Xbox One hade de bästa ansiktsanimationerna jag sett innan jag spelade Uncharted, men Uncharted demolerar det och då kan ni ju tänka er hur långt före det ligger andra spel som Fallout 4 eller Far Cry: Primal som spelar i knatteligan i jämförelse. Det ser faktiskt inte långt ifrån verkligt ut, i mellansekvenserna speciellt, som att det är skådespelare som spelar upp sina roller. Nate, Elena och Sully ser så mycket mer mänskliga ut än vad vi är vana att se dem att man måste se det själv för att tro på det. Även när jag sitter och kollar karaktärsrenders just nu så är det svårt att förstå hur bra det ser ut. Vilket också är en av anledningarna till att jag vill ha mer story och mellansekvenser; de är så sjukt välgjorda. Alla karaktärernas små uttryck går fram till tittaren/spelaren och även sidokaraktärerna är riktigt snyggt gjorda. Vanliga NPC:s ser bättre ut än huvudkaraktärerna i många spel. Vi har kommit långt på 10 år, så långt att spelgrafik som ritas upp i realtid ser ut som CG.

Sättet mellansekvenserna presenteras på är som i en film, jag gillar speciellt hur de presenterade en viss slagsmålsscen med musiken som stegrade och kameravinklarna/dialogen, svårt att förklara men det märks att de har kollat på Jurassic Park. Sen att alla delar i storyn inte är vattentäta och att den stora nya karaktären Sam är den imo sämsta karaktären i spelet som får alldeles för mycket screentime är en annan femma, men man kan inte få allt.

Ljudet är en annan viktig detalj och precis som grafiken är den högklassig, vare sig vi pratar om röstskådisarna, det naturtrogna ljudet från olika material man går på, soundtracket eller djurens läten i djungeln – ljudmixen är fenomenalt bra.

Fysiken bör jag också nämna. Jag är lite småbesviken på den faktiskt. Visst är den bra på många sätt eftersom mycket går att göra sönder och många saker går att flytta på, men fysiken gäller inte överallt. Ta t.ex. delen från E3-trailern med de kända rissäckarna som gick sönder och riskorna flöt ut i ”realtid”. Gå upp för trappan i nästa hus så kan du inte ens skjuta sönder vasar, ljus eller glas eftersom utvecklarna inte tror att man ska stanna och hålla på med sånt där.

Jag undrar förresten om inte Unchartedserien skulle passa bra i VR i tredjeperson, skalan är ofta enorm, grafiken snygg och man klättrar på högt avstånd. Tror det skulle öka inlevelsen ordentligt och göra klättringssekvenserna mer spännande.

Till sist så (1) hade jag inte haft något emot att bo i de lyxhus som Nathan bor i, inredarna hos Naughty Dog har talang för att göra attraktiva boplatser, och (2) Nate borde ställa upp i Ninja Warrior, för han hade vunnit det hur enkelt som helst då han har arm- och greppstyrka som en orangutang.



Slutsats: Frågan är, vill jag ha ett nytt spel eller inte i Unchartedserien? Jag tycker precis som i trean att gameplay är.. funktionellt, tråkigt ibland t o m. Snyggt som tusan, men jag tar mig fram på autopilot många gånger.

Men presentationen och karaktärerna – hela paketet - är igen såpass bra att det ändå är ett spel jag känner att man måste uppleva om man nu ännu inte gjort det. Under spelets första sega halva kände jag att jag nog är okej med att inte spela något mer Uncharted, men när sluttexterna rullade infann sig en tomhet och en omedelbar saknad efter de karaktärer jag lärt känna under de senaste tio åren. När det välkända huvudtemat spelas under inledningen och gamla ikoniska scener ritas upp på en karta, eller när jag studerar gamla artefakter från Nates vind, så minns jag svunna tider. Det är komiskt nog nostalgi som spökar.

Som Nate sa i E3-trailern och upprepar i spelet, ett sista äventyr, en sista gång. Nej, jag vill faktiskt inte ha ett sista äventyr, jag vill att det ska komma fler och fler. Det är det som är Uncharted, det ska alltid finnas ett nytt outforskat äventyr runt hörnet. Jag känner som när Nate drömskt försvinner i en tavla av ett tidigare ö-äventyr medan Elena pratar om jobbet – ge mig moaaar. Det känns lite som när man sett det sista avsnittet av sin favorit-TV-serie. Så visst, ta en paus ett tag, men kom tillbaka sen.

Till dess får vi nöja oss med singleplayer-DLC:t som bekräftats sedan tidigare. Och med tanke på att Last of Us-DLC:t Left Behind blev utsett till årets bästa spel av en drös sidor när det släpptes så är det definitivt något att se fram emot.