Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Tokyo Mirage Sessions #FE

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2016-06-27  |  1401 besökare

 

  • Genre: RPG
  • Släppdatum: 24 juni 2016                    
  • Utvecklare: Atlus
  • Utgivare: Nintendo
  • Plattform: Wii U


N
är Nintendo för 3,5 år sedan utannonserade ett nytt projekt i Fire Emblem-serien till konsol blev jag mycket glad och när man sa att det var en crossover mellan Shin Megami Tensei, en kritikerrosad RPG-serie som jag aldrig spelat, och Fire Emblem så tänkte jag mig att spelet skulle spelas precis som Fire Emblem, fast med personligheter även från Shin Megami Tensei (SMT).

Det visade sig dock bli helt tvärtom. Om vi låtsas att spelet är en banana split så är SMT glassen, chokladsåsen, kexet och bananen medan Fire Emblem är strösslet. Det som kommer från Fire Emblem är vapentriangeln, melodin och slumpmässiga stats när man levlar upp, Master Seals för att byta klass, och ett antal karaktärer som inte är huvudkaraktärer utan fungerar som hjälpredor/vapen eller monster och dessutom är så omgjorda som demoner att man knappt känner igen dem. Är det bara Fire Emblem man är ute efter så lär man bli besviken.

Med det sagt så är #FE ett riktigt bra JRPG i sin egen rätt, men man måste också förstå att det är extremt japanskt. Det behandlar ”idol”-industrin i Japan (fast med allt negativt bortfiltrerat), vilket inte alls är samma sak som programmet ni kanske sett på TV4. Ett gäng skolflickor vill bli idoler, personer som idoliseras av sina fans för att de sjunger bra eller är modeller, för att göra andra glada med sin sång och förgöra världens demoner som gör folk apatiska. Din roll som huvudkaraktären Itsuki är att hjälpa dem på vägen. Det kanske låter som en fånig story, men det är verkligen en feel-good-story i ett positivt universum där vänskap övervinner allting. Plus att japanernas humor kan vara riktigt rolig. Och förstås så förstår vår huvudperson som vanligt ingenting om romantik och att barndomsvännen Tsubasa är helt nedkärad i honom.

Stridssystemet är förvånansvärt bra för mig som inte har spelat något SMT innan. Det är helt turbaserat utan någon tidspress och väldigt djupt. Varje monster har en svaghet, men det vet man inte första gången man möter dem. Så man måste anfalla med olika magier och vapen för att se vad deras svaghet är. När man hittat svagheten, t.ex. svag mot eld eller svärdattacker, så kan man analla med eld eller svärd för att både göra mer skada och aktivera ”sessions” som innebär att man får gratisattacker från övriga partymedlemmar. Så om man är tre som slåss och anfaller med eld, så kommer ens vänner att attackera automatiskt utan att slösa någon mana/energi (EP). Detta är något man måste utnyttja och man har även själv olika svagheter beroende på vilket vapen man använder, som fienderna då kan utnyttja för att göra enorm skada. Därtill tillkommer specialattacker som är ett slags ultimata attacker som man måste bygga upp energi till genom många strider, duoattacker som är vad det låter som, med mera.

Intressant är också att man får nya attacker, magier och passiva färdigheter från de vapen man tillverkar. Efter varje fight får man ett antal föremål som sedan kan användas för att tillverka nya vapen, som är unika för varje individ. Vapnen kan i vissa fall ge en specialbuffs såsom skydd mot gift eller +2 EP varje runda, och de bestämmer också vilka svagheter och resistanser din karaktär får. Men framförallt levlar de upp när de används så att man får en ny färdighet. Det funkar precis som i Pokemon, och man har fullt med färdigheter/attacker, så måste man välja vilken man vill behålla om man låser upp en ny.

Striderna laddas också in snabbt och ser snygga ut. Det är inga random encounters, fiender spawnar på kartan och så kan man välja att attackera eller inte. Som ni kan se här presenteras de som en arenashow:



Uppgraderingen av vapnen är tyvärr också spelets största svaghet, eftersom de lägger uppgraderingen bakom en mängd laddningsskärmar. Man får ett meddelande på gamepaden när någon kan göra ett nytt vapen, men kruxet är att om man vill uppgradera direkt så måste man teleportera sig ut ur den dungeon man är i till högkvarteret (laddningsskärm) och sedan gå in i rummet där uppgraderingen sker (laddningsskärm). Därefter prata med karaktären som uppgraderar vapnen åt en (laddningsskärm) och så uppgradera vapnet (laddningsskärm). Sen ut från rummet (laddningsskärm) och tillbaka till dungeon (laddningsskärm x 2). Det är helt otroligt hur man har gjort en sån miss. Ofta är det såna här små designsaker som kan förstöra ett spel och i det här fallet förstör det inte spelet men det är åtminstone jäkligt irriterande.

En annan brist är kontrollen. Man kan förvisso spela spelet med procontrollern i teorin, men i verkligheten måste man använda gamepaden. Detta för att textmeddelanden visas på den som man måste läsa för att komma vidare i spelet, like so:




Lite dumt kan jag tycka, eftersom batteritiden för gamepaden är bedrövlig och jag måste avbryta mina spelsessioner för att ladda den.

Jag kan också tycka att dungeons är lite väl mycket pussel- och labyrintaktiga. Men i övrigt har jag inget att klaga på. Ljudet är bra, fast de talar endast japanska och lokaliseringen är inte perfekt eftersom det inte finns undertexter till striderna. Grafiken är för att vara Wii U snygg, karaktärernas uttryck är underhållande. Och tiden bara går när man spelar, som sig bör i ett beroendeframkallande JRPG. Långt är det också, 30-40 timmar för att klara spelet, 60-70 med alla sidouppdrag. Sidouppdragen bör man göra för att få nya färdigheter – plus att de är roliga i sig. Sen ska jag inte glömma att nämna de snygga animerade CG-sekvenserna! Bara att lägga ifrån sig kontrollen och lyssna och titta på musikvideorna.

Slutligen så är spelet hyfsat svårt även på normal, dvs det kräver att man grindar en del. Om det är positivt eller negativt får man bestämma själv, men lite utmaning tycker jag inte är fel. Man behöver ändå få upp karaktärerna i nivå för att få deras sidouppdrag.



Slutsats
: Tokyo Mirage Sessions #FE är kanske inte just det Fire Emblem jag hade hoppats på, men det är en mycket trevlig introduktion till Shin Megami Tenseis värld och en Personaliknande serie för Nintendos konsol. En irriterande designmiss åsido, om man gillar JRPG, J-POP och anime så är det verkligen värt att titta på för att få en positiv kontrast till den ibland ondskefulla verkligheten. Det är dessutom ett djupt rollspel som man lätt kan förlora många timmar i.



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre Äventyr Strategi RPG Fantasy
Max antal spelare (oavsett spelsätt) 1 spelare
Rek. åldersgräns 12 år

Spellägen

LAN-stöd Nej
Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Nej

Övrigt

Lanseringsår 2016
Utgivare Nintendo
Utvecklare Atlus

Länkar

Varumärkets produktsida
Prisjakt © 2000 - 2020 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.