Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

No Man's Sky

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2016-08-15  |  1901 besökare

 

  • Genre: Action/äventyr
  • Släppdatum: 10 augusti 2016               
  • Utvecklare: Hello Games
  • Utgivare: Sony
  • Plattform: PS4/PC


H
ello Games megahajpade No Man’s Sky har efter många förseningar äntligen släppts. Utvecklarnas amibition har varit enorm och frågan är om de kan leva upp till den?

No Man’s Sky är ett spel om att utforska det okända ute i rymden och den stora nyheten som gjort spelet så hajpat är dess massiva storlek. Det är verkligen ett helt universum som ritas upp, med kvadriljoner planeter och stjärnor. Även om alla som spelade skulle hitta en ny planet varje sekund så skulle det ta flera miljoner år att hitta alla.

Men hur kan det vara så stort? Därför att det inte är ett traditionellt spel där människor sitter och skapar geometrin för hand; allting i spelet skapas med hjälp av en komplex algoritm genom en teknik som kallas processuell generering. Därför är ingen planet exakt likadan som en annan när det gäller miljö, geometri, växt- och djurarter, himlavalv, etc. Detta trots den kollossalt stora mängden planeter. Detta är i sig en ganska imponerande bedrift.

Men detta är ju ett spel och i takt med att marknadsföringen länge fokuserade på fina vyer av planeter med olika utseende och mindre på spelmekaniken så har den stora frågan inför spelets släpp varit – vad gör man egentligen i spelet?

Och det är här spelet tappar mig. Du startar direkt på en planet (allas startplanet är unik), ditt rymdskepp är kraschat och du får ett huvudmål – att ta dig ifrån planeten. För att göra detta behöver du reparera skeppet och för att reparera skeppet behöver du material. Som tur är finns det material på planeten, kol från växter, järn från stenar, plutonium från kristaller, med mera. Ut beger du dig, riktar din laserpistol mot stenen ifråga och... skjuter tills du har samlat hela stenen! Därefter ger du dig av mot nästa sten och gör precis samma sak. Tryck på vänsterspaken så får du upp ikoner med massa andra material på planeten – gå därefter och skörda dem på samma sätt.

Det är detta man gör till 90 % i No Man’s Sky. Det är svaret på frågan alla undrade, man samlar naturresurser som behövs för att uppgradera rymddräkten, skeppet och warpa vidare mot galaxens mitt. Samt för att överleva, fylla på vapnet, fylla på skeppets bränsle och massa ytterligare mikromanagement. När man har tömt en planet på resurser (som om det är möjligt, planeterna är lika stora som verkliga planeter) så flyger man upp, byter och säljer lite, uppgraderar kanske nåt, och sedan ger man sig av till nästa planet där ens uppdrag är att, japp, skaffa mer material.

Det är väl tanken att No Man’s Sky ska blidka de som gillar Minecraft, ett spel jag aldrig ens testat, men för mig personligen är det så olidligt tråkigt. För att jag ska ha kul med ett spel så ska det helst utmana mig på något sätt, få mig att prestera någonting. Att slå en svår boss i Bayonetta, tajma hoppen perfekt i Super Mario, lösa ett pussel i Limbo, undkomma monstret i Alien: Isolation, skjuta demoner i DOOM, göra det perfekta flygmålet i Rocket League. Saker som kräver tankeverksamhet och viss skicklighet. Om ett spel inte har detta måste det ha en bra och intressant story att följa. Men materialsamlandet i No Man’s Sky kan vem som helst med lite tid till hands utföra och någon story finns i stort sett inte alls. Jag tycker det är lika själlöst som den algoritm som genererar det.

Visst, det finns orimligt många planeter att utforska och de och dess djurliv kan (betoning på ”kan”) se drastiskt olika ut. Men det finns inget att göra där annat än att samla. Det enda krigandet kommer från de få djur som är aggressiva eller från robotvakter som sätts ut när man dödar för mycket (eller samlar för mycket ironiskt nog). Och stridsmodellen är så simpel, både till fots och i rymdskepp, att det ändå inte är roligt, med nästan obefintlig variation på fiender och vapen och usel AI. Man kan inte ens rida på djur, man faller bara igenom dem. Det enda man kan göra är att mata dem. Man kan inte åka några fordon, för de finns inte. Trots att det är jobbigt att ta sig fram till fots. Man kan inte snabbfärdas till saker man upptäckt och inte heller tillbaka till rymdskeppet när man vill. Man kan inte ens springa i mer än tio sekunder utan att bli trött. Man kan inte indexera de planeter man har besökt för att komma tillbaka till dem senare.

Och det värsta av allt, de första 5-10 timmarna i alla fall, är att man ständigt måste sköta inventoryt som är på tok för litet när man startar, vilket gör att man får slut på plats att samla material. Har man fullt och hittar något ovanligt material så måste man tömma en plats. Behöver man köpa någonting temporärt för att ge till en utomjording men har fullt så kan man inte bara slänga på marken så länge, man måste tömma platsen. Vill man se vad man kan tillverka på en plats men har fullt så måste man tömma, annars kan man inte se ens ritningar. Till och med ens uppgraderingar tar upp en plats. Så för att kunna springa måste man offra en plats där man kunde haft material. Och allt detta med ett klumpigt gränssnitt som består av att man rör en muspekare med handkontrollen: HUR tänkte de?

Det blir bättre senare, men varför ska man slösa en massa timmar på att fixa något trivialt som kunde ha varit bra från början? Och sen har vi småsaker som att man ständigt måste fylla på sitt liv eller ladda om pistolen mitt under strid genom att öppna inventoryt och fylla på, utan att spelet pausas. Eller att laserpistolen överhettas efter ett kort tag så att man måste vänta på att den kyls ner för att farma vidare. Jag är säker på att en beta hade löst många av problemen så det var synd att de inte hade en.

Tekniskt är det också under viss kritik. Visst är det stora världar så det är förståeligt, men det är inte så roligt att se geometrin ritas upp framför ögonen på en, med massiv pop-in och undermåliga texturer. Spelet bygger likt det gamla Outcast för de som minns, eller 3D Dot Heroes för att ta ett lite nyare exempel, på voxlar istället för polygoner, vilket gör att grafiken i grunden inte kan hålla samma standard som polygonbaserade spel. Det ser trubbigt och kantigt ut, djurens animationer är simpla och vattnet rör inte på sig. Det har dessutom kraschat flera gånger för mig och många andra, vilket lett till förlorad data. Men till dess försvar så körs det åtminstone i relativt stabila 30 fps så länge man är på marken och 1080p, och det kan se ganska bra ut här och var tack vare variationen och det utomjordiska som ritas upp framför en.

Men automatiskt skapad grafik kan helt enkelt inte se lika bra ut som manuellt designad, hur stor budget man än har. No Man’s Sky gör mig bara mer hajpad inför nästa Mass Effect än något annat, där världarna förvisso inte kommer vara lika stora, men de kommer vara manuellt skräddarsydda för att imponera på oss. De kommer att ha intelligenta civilisationer att interagera med, prata med, skjuta på, kela med. De kommer ha uppdrag att göra på planeterna och en story att följa. Vapen att hitta, fordon att köra, färdigheter att uppgradera. Röstinspelad dialog. Deras 10-20 planeter kommer alla vara mer intressant konstruerade än varenda randomiserade planet i NMS. Det är vad jag vill ha från ett rymdäventyr, inte ett tröstlöst utforskande i ett gigantiskt men tomt speluniversum där jag är den enda varelsen med ett syfte och där spelmekaniken är lika djup som en vattenpöl.

När t.ex. Ubisoft gör ett open world-spel så måste de fylla världen med saker att göra. Redan där har vi ett problem i deras förhållandevis mikroskopiska världar. Bara att fylla deras små världar är svårt utan att det blir repetitivt. Att fylla ett verkligt universum är omöjligt. I spel som inte är lika stora koncentreras spelmomenten på en mindre yta, vilket gör att man inte behöver vänta särskilt länge på att uppleva ett nytt spelmoment. I No Man’s Sky är detta ett stort problem och spelet blir således extremt repetitivt.



Slutsats
: Jag gillar inte promenadsimulatorer och spel som Journey eller Minecraft tilltalar mig inte så att jag inte skulle gilla No Man’s Sky var ingen högoddsare. Om man gillar att upptäcka planeter och djur som ”ingen annan har sett förut” och dessutom inte har någonting emot att farma/grinda tonvis med material på vägen så kan man ha kul med det i ett antal timmar. Men det är årets mest polariserande spel och ett rejält hata/älska-spel. Personligen vill jag göra mer än att skjuta en laser på en sten i mina spel, jag ser det bara som slöseri med tid och ser ingen poäng med nya djur och planeter (som till slut börjar se likadana ut ändå) om jag inte kan interagera med dem på ett vettigt sätt och när de är helt tomma på meningsfullt liv, uppdrag eller unika byggnader. Jag tar en mindre spelvärld fylld med saker att göra som Watch Dogs 2 eller Witcher 3 framför detta alla dagar i veckan.

Spelet har sålt rätt bra dock och det känns som att det kommer att komma en mängd uppdateringar, basbyggande är redan på gång. Så det kan vara ett förändrat spel vi ser om ett år. Men i nuläget är det utan konkurrens det tråkigaste spelet jag har spelat i år, som däremot har marknadsförts väldigt smart.



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre Barn Äventyr Strategi Simulator FPS Sci-fi Fantasy Plattform Flyg Sandbox Shooter
Format Download Fysisk utgåva
Rek. åldersgräns 7 år

Funktioner

Funktioner Spelsamling (fler spel/expansioner)

Spellägen

Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Ja
VR-Utgåva Nej

Övrigt

Lanseringsår 2016
Utgivare Hello Games
Utvecklare Hello Games

Länkar

Varumärkets produktsida
Prisjakt © 2000 - 2022 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.