Mafia III

• Genre: Open World
• Släppdatum: 7 oktober 2016                         
• Utvecklare: Hangar 13/2K Czech
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: PC/PS4/XB1

Jag var nog inte den enda som hade vissa förväntningar på Mafia 3 inför dess release. 2K Games har varit ganska tydliga med och/eller förhoppningsfulla om att göra Mafia-serien till en seriös utmanare till Rockstars GTA, men i och med utfallet som figurerat i diverse spelmedier på det senaste så kanske vi ser början på slutet av Mafias expansionsplaner. Mafia 3 är nämligen en ganska ordentlig flopp i mina ögon. Medan Mafia 2 var ett ganska stabilt äventyr så plågas uppföljaren av alldeles för många brister som gör att spelbarheten sjunker med åtskilliga snäpp.

Det börjar dock bra. Spelet öppnar upp scenen för 1968 års version av New Bordeaux (New Orleans) som vibrerar av liv och fest men också segregation och misär. Man hoppar snabbt in i rollen som Lincoln Clay, en föräldralös krigsveteran från Vietnam som kommer hem för att förenas med sina bröder i svarta maffian, som sedan tidigare adopterat och fostrat Lincoln som barn. Svarta maffians inflytande i New Bordeaux har sedan Lincolns eskapader i Vietnam försvunnit allt eftersom. Efter att ha samarbetat med den italienska maffian för att bli av med en liggande skuld, blir Lincoln och hans vänner förrådda och mördade över en dispyt om pengar och territorium. Mot alla odds överlever Lincoln och det är här Mafia 3 på riktigt tar vid - man orkestrerar hans hämndresa för att ta ner den italienska maffian, med Sal Marcone i spetsen, och till slut regera över New Bordeaux som dess nya överherre.

Berättelsen och allt som hör till är också den bästa aspekten av Mafia 3. Hangar 13 gör ett beundransvärt försök att skildra ett segregerat och oroligt amerikanskt samhälle i en kontroversiell, turbulent tid i USA:s historia, och även om Lincoln Clays hämnd och resa från gangbanger till maffiaboss är ganska simpel i sig så presenteras den fantastiskt genom ypperligt röstskådespeleri, intressanta karaktärer, autentisk avbildning av 60-talets Amerika och mellansekvenser som kan skryta med förvånansvärt realistiska ansikten och animationer - vid tillfällen kan man till och med se karaktärer slicka sig om läpparna på ett trovärdigt vis, vilket inte alla spel kan skryta med. Inramningen förstärks ytterligare av ett 60-talssoundtrack med en imponerande vidd som hjälper till att illustrera intensiva eldstrider och spännande ögonblick i berättelsen. När det kommer till inlevelse så får Mafia 3 toppbetyg.

Förutom grafiken vid mellansekvenserna som Hangar 13 lagt lite mer krut på (tro mig, det märks) så blandar och ger Mafia 3 ganska friskt grafiskt. Fin ljussättning och en ganska hyfsad grafik för ett så relativt stort spel (9 distrikt) är positivt, men nästan uråldriga skyboxes, ett underligt vädereffekts- och dygnscykelsystem, fula pop-ins och drawdistance, och tekniska problem och buggar gör att mitt intryck väger åt det negativa hållet. När spelet kan stängas av lite när som helst, få fryslagg, eller dras med att objekt är osynliga samt att vissa uppdrag inte går att slutföra för att de ”fastnar” trots att de avklaras, och mycket mer, så blir man lagom frustrerad och förundrad över att spelet är så pass bristfälligt. Och då går jag inte in på att AI:n kan fastna i väggar eller att fordon plötsligt kan vurpa flera meter upp i luften i piruetter som hade gjort balettdansörer avundsjuka. Kvalitetskontrollerar man inte spel, framförallt AAA-titlar, nuförtiden?

Problemen fortsätter när man synar kärnupplevelsen i Mafia 3, spelinnehållet. I ren GTA-anda är New Bordeaux öppet för utforskning, och slutmålet är att ta över de nio tillgängliga distrikt som till en början hålls av den italienska maffian. Detta uppnås genom att döda varje distrikts löjtnant och chef, och efter det delar man ut distrikten till en av de tre underhuggare som man rekryterar genom spelets gång.

New Bordeaux i sig, dock, är tvärdött och det finns få saker att göra som motiverar att Mafia 3 är ett open world-spel – det enda jag kan tänka mig som är direkt nödvändigt är samlingsobjekt, som faktiska Playboymagasin och pinupillustrationer från Vargas från 60-talet. Och då har de ändå plockat bort en ganska anselig mängd småsaker, som möjligheten att anpassa klädseln till din karaktär till exempel, som fanns i Mafia 2. Jag hade hellre sett att man skippade open world-upplägget och körde på en mer linjär spelupplevelse, eller byggde ut imperiumbyggandet mer.

Upplägget är pinsamt simpelt och innehållslöst och går ut på följande: prata med en ”kontakt” inom varje distrikt som berättar att det finns två löjtnanter inom varje område som man måste locka ut genom att förstöra deras operationer, typ döda livvakter, råna deras affärer, allmänt vara provokativ och leva jävel på deras bekostnad. De lockas ut, man dödar eller rekryterar dem. Sen kommer distriktschefen ut och så dödar man honom också.

Vid varje etapp måste man åka till 5-7 ställen, antingen smygmörda alla eller meja ner dem i en öppen strid och sen börja om igen på nästa ställe. Och detta sker i varje distrikt. Med andra ord spenderar man drygt 45 uppdrag, sidouppdrag (som har i princip samma upplägg) exkluderat, som alla är likadana i grund och botten, tills man klarar av spelet.

Det blir plågsamt repetitivt rätt snabbt och jag fann mig i att göra samma sak efter tjugo timmar som jag gjorde vid spelets början. De distrikt som man tar över delar man som sagt upp mellan sina underhuggare, men deras fördelar (alla har en mobil variant av något - en mobil vapenaffär, ett kassaskåp, en bilservice) är försumbara och något man klarar sig utan. Speciellt då man aldrig får slut på ammo, pengar inte betyder någonting och man kan plocka upp bilar snabbare manuellt. Förutom storyn så känns det som ett sisyfosarbete av högsta rang att beta av New Bordeaux som en checklista.

Spelupplägget är helt enkelt för stelt och okreativt - det finns ingen känsla av utveckling eller innovation. Långt in i spelet hade jag samma vapen som jag började med eftersom spelet också är fruktansvärt enkelt, även på Hard.

Varför är det enkelt? Jo, för att AI:n är förmodligen bland det dummaste jag sett på denna sidan 2000-talet. På riktigt. Antalet gånger jag frustrerat pustat och stånkat över att fienderna är rentav hjärndöda är otaliga. Som nämnt går det att antingen möta fiender i eldstrider eller smyga omkring och tyst undanskaffa oppositionen inom varje område utan att någon märker det.

Det senare alternativet är alltid det bästa - det enda man behöver göra är att gå till valfritt skydd, vissla till sig gubbe på gubbe och sedan sänka kniven i halsen på dem. Efter ett tag kommer en till jeppe och så gör man samma sak på dem. Det blir till en absurd situation till slut när jag står bakom samma skydd som jag startade vid och det ligger femton lik runtomkring mig och fiender fortfarande inte fattar att något kanske inte står rätt till.

Det går också att exploatera AI:n genom att först börja skjuta på folk, sedan gömma sig och vänta på att resterande undersöker om man är kvar eller inte - jag märkte nämligen att ett område blev evigt försatt i ”searching"-fasen när fienderna först ser dig men inte är säkra på om du fortfarande är kvar, och det som utspelas är att VARJE FIENDE i området automatiskt går mot din position, var för sig, varpå du kan mörda dem och vänta tills hela området är rensat och du har klarat av uppdraget. Det är en spelförstörande brist i AI:n som gjorde att jag mer eller mindre tappade allt sug och medvetet spelade dummare bara för att få någon tillstymmelse till utmaning.

Det är trist med tanke på att eldstriderna annars känns sköna, med ganska realistisk vapenakustik och en bra tyngd i respektive vapen, samt fina animationer när väl fienderna faller.


Slutsats: Vad var det som gick snett? Det finns det många svar på, men klart är att Mafia 3 är en betydlig försämring gentemot sina föregångare. Medan jag egentligen bara valt ut ett axplock av de problem som omgärdar Mafia 3, många andra har lynchat titeln och dissekerat och kritiserat den i detalj, så finns det ändå ljusglimtar värdiga att bejaka inför ett eventuellt köp.

Från min synpunkt handlar Mafia 3 om en sak – berättelsen. Är man villig att förlåta och blunda inför det trista gameplayet och de många problem som spelet dras med, och istället endast fokuserar på den kraftfulla och atmosfäriska skildringen av en traumatiserad svart mans jakt på vendetta i ett omvälvande 60-tal, så är Mafia 3 helt rätt. Men som helhet är spelet dessvärre ett misslyckande.