Battlefield 1

• Genre: FPS
• Släppdatum: 21 oktober 2016              
• Utvecklare: EA DICE
• Utgivare: Electronic Arts
• Plattform: PC/PS4/XB1

Det var nog inte bara jag som blev förvånad när DICE utannonserade att de skulle köra Battlefield – i första världskriget. Ett krig som nästan aldrig skildrats i spel och som dras med en ganska osmickrande syn som tråkig, stel och händelselös, i och med skyttegravsaspekten av kriget. Men jag tycker Verdun, ett kriminellt anonymt spel om första världskriget, har visat att även det kan vara kul.

Som ganska väntat har dock DICE mest tagit inspiration från första världskriget, och liknar mer andra världskriget om något – men jag klagar inte, då det är ett imponerande spel som känns fräscht och som en unik upplevelse jämsides med alla futuristiska FPS-spel på marknaden idag. BF1 har redan slagit säljrekorden i vissa länder som Battlefield: Hardline och BF4 haft sedan tidigare, och kritikerrosandet ser inte ut att upphöra – även jag sällar mig till ledet som prisar denna iterationen som något alldeles extra inom spelserien och genren i stort.

Betan och det fullständiga spelets släpp var, förutom i betans fall med DdoS-attacken, exceptionellt och väldigt smooth. Inga krascher, långvariga problem eller dylikt som man dessvärre fick utstå med BF4, vilket är ett stort plus.

Sett till enspelarläget så blandar och ger BF1 – öppningssekvensen, där man spelar som medlemmar ur Harlem Hellfighters – ett helt afro-amerikanskt förband – mitt under en strid om överlevnad i något lerigt ingemansland, är fantastiskt, omvälvande och emotionellt laddat. I grund och botten är det ett horde mode som varar i kanske fem minuter, men det kraftfulla i sekvensen är att bilden av ett hopplöst helvete med döende kamrater, explosioner, otaliga ansiktslösa tyskar, gegga och hällregn tillsammans med öronbedövande dån från smattrande vapen, granater, en orkester och desperata soldater samspelar så vackert.

Presentationen, tillsammans med berättarröstens försäkran om att du kommer att dö ensam och utan fanfarer medan du som spelare hoppar mellan flera soldaters öden allt eftersom att de blir överrumplade och faller inför det tyska anfallet, är helt enkelt helt makalös. Jag överdriver inte när jag menar på att detta kan ha varit en av de bästa introduktionerna till ett krigsspel jag någonsin har sett.

Efter det blir det lite si och så. Resten av kampanjen är uppdelad i fem kapitel i olika teatrar och med fokus på olika saker, och är mer eller mindre beståndsdelar av en antologi, då kampanjen max håller i fem timmar, till och med mindre i mitt fall. Jag får en känsla av att varje berättelse försöker introducera en specifik speldesign, då man kan spela som en pansarvagnsförare, pilot, specialklass (nytt för BF1), hästryttare mot ett ånglok (två ytterligare nyheter) och budbärare.

Varje kapitel består utav en till tre banor och medan de är korta och misslyckas med att bygga upp någon slags relation till de karaktärer som man spelar som, så är jag nog av åsikten att jag föredrar detta upplägget framför snarkfesterna som var BF3 och BF4. Man hinner bekanta sig med delar av spelet innan kampanjupplägget hinner bli trött och gammalt, vilket tenderar att hända i FPS i och med shooting gallery-naturen i liknande spel. Med andra ord är kampanjen inte riktigt där än, men ett steg i rätt riktning mot något i stil med Bad Company 2.

Men det är multiplayer Battlefield handlar om, och herrejösses, jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sätta punkt, då det finns så många bra aspekter, nyheter och komponenter med denna iterationen att jag inte vet vad jag ska avslöja och vad som kan lämnas upp till spelaren att upptäcka med egna ögon.

Vi kan börja med den största nyheten i mina ögon: Operations. Operations är ett nytt läge som kombinerar Conquest och Rush i ett hybridläge á la tre regioner (Frankrike, Egypten, Italien) där man antingen försvarar eller attackerar ett slagfält uppdelat i flera sektorer med viktiga kontrollpunkter. Anfallarna har ett antal tickets på sig att ta över varje sektor tills kartan är erövrad, och som lag har attackerarna två försök på sig om de misslyckas med att ta över alla sektorer på en gång. Vid andra och tredje försöket får de understöd av zeppelinare, fartyg eller tåg, beroende på vilken karta man spelar på. Lyckas anfallarna erövra kartan, går man vidare till nästa karta tills man har vunnit.

Operations är extremt atmosfäriskt och inlevelserikedomen förstärks av att man som anfallare eller försvarare får en känsla av att man verkligen slåss för ett konkret mål – man klöser sig vidare tillsammans med sina vapenbröder i tajta eldstrider, samarbetar för att ta ner ett problematiskt hinder som t.ex. en pansarvagn och försvarar eller erövrar varje sektor med frenesi medan senapsgaser kastas, zeppelinare bombar slagfältet, flygplan droppar napalm och man ständigt blir beskjuten. Man känner sig verkligen delaktig i en större kamp om Europa och till skillnad från Conquestlägets opersonliga flaggor som ska tas över så är varje sektor en kulle man är värd att dö för.

Ett minnesvärt ögonblick var när jag och ett par vänner spelade på Kaiserschlacht, en karta som försöker efterlikna ingemanslandsslagen som skedde i exempelvis Somme under första världskriget. Vi hade efter mycket om och men börjat ta över en sektor efter flera försök och höll den triumferande mot både pansarvagnar och intensiva försök från det försvarande laget med understöd från vår zeppelinare. Plötsligt stannar jag till då jag märker att de lyckas få ner vår zeppelinare, som prompt kraschar ner mot en viktig kontrollpunkt och omfamnar mig, mina kamrater och kontrollpunkten i ett eldkaos, samtidigt som motståndarna slår spiken i kistan och kastar in en eldgranat som tar kål på allt i området, eftersom vi fastnat i zeppelinarens metallskelett.

Episoden illustrerar mycket av den atmosfär som omgärdar det senaste Battlefield då samspelet mellan medspelare har blivit ännu viktigare i och med Operations, att beslutet att lägga spelet i första världskriget funkar galant, och att den audiovisuella och spelmässiga presentationen är riktigt bra.

Som jag har nämnt lite här och där så är den tekniska och grafiska delen av Battlefield helt fruktansvärt bra och en enorm styrka i BF1s arsenal. Vädereffekterna är snygga och inlevelserika, vapeneffekter, kartornas upplägg, animationer, till och med detaljer som förstörelsen som är möjlig (och uppdaterad/förbättrad sedan BF4) och dess eftermäle med allt som är raserat är verkligen top notch.

Jag har spenderat åtskilliga minuter per bana åt att bara stirra runt på hur välgjorda alla banorna är och hur man som spelare kan suga i sig atmosfären enbart genom ögonen – det känns och ser verkligen ut som ett världskrig varje gång man sätter sig för att spela en omgång, och det är en aspekt som kommer få mig att komma tillbaka hela tiden. Inte sedan Red Orchestra eller Verdun har jag känt en så stark känsla av att vara ett del av ett fullskaligt krig.

Ambiensen är också fantastisk, med ett kraftfullt OST, autentiska röster från respektive land (USA/UK/Tyskland/Italien/Österrike-Ungern) och realistiska vapen- och explosionsljud. Det är ett hejdundrande arrangemang som likt tidigare titlar förhöjer upplevelsen markant.

Med det sagt så är det i nuvarande läge inte ett perfekt spel. BF1 dras med flera småskavanker som överlag drar ned upplevelsen något. Exempel som att buggar fortfarande är en del av vardagen, servrar som har vissa problem med input, att de strömlinjeformat loadouts och anpassningen av vapen och klasser vilket betyder mindre djup i vad man kan välja mellan för sin typ av spelande, och ett krångligt och ganska rörigt gränssnitt/klientsystem som skapar mer än en lätt huvudbry i vissa stunder.

Just loadouts är lite problematiskt eftersom de omarbetat det en aning, gett mindre vapenalternativ för en ganska så hög mängd med grinding, och jag får en känsla av att de medvetet börjat med få alternativ för att på sikt lägga till fler vapen via DLC och dylikt. Det känns lite sniket och är lite oschysst för någon som köper spelet vid släpp och inte ges så mycket alternativ fram tills, säg, mars nästa år, då Frankrike-DLC:et släpps. Applåder dock till att det inte finns någon P2W-element, då man endast kan köpa vapen genom ”bonds” som man får när man går upp i level och att Battlepacks är få och endast innehåller skins till vapen.

Man har dessutom lagt in ”elitklasser”, typ eldkastare, pansarvagnsförstörare, och dylikt som i princip är starkare versioner av ursprungsklasserna och kan plockas upp under omgångarna av vem som helst. Har man spelat Battlefront så känner man igen dem som hjältarna. Det känns som en konstigt inflikning från Battlefront och inte i led med tidigare Battlefield-titlar.

Det finns i skrivande stund något för få kartor dessutom, runt nio stycken, mycket likt Battlefront. Och det är inte som att de försöker gömma det heller – det går till och med att se flera lägen som t.ex. Fog of War och Hardcore som de läskar med, men som är låsta bakom antingen kommande DLC eller bara för att de saknas i spelsläppet.

Det kan också argumenteras för att Operations kan ha hjälpt till att döda Rush och Conquest, då spelarantalet är mycket färre i de två lägena, speciellt i Rush som nästintill är helt dött. Team Deathmatch och Domination finns att tillgå och blidkar väl de som vill ha en lite mer casual och gung ho-artad inriktning på sin spelupplevelse och som kanske inte vill spela CoD. War Pigeons är ett konstigt läge där man likt bomben i Demolition i BF4 ska bära runt på en brevduva tills man kan skicka iväg den och vinna omgången åt sitt lag. Rätt surrealistisk och fungerar väl som en sidogrej till det riktigt matiga i BF1, men kan inte se det som ett långvarigt läge som man återvänder till ofta.



Slutsats: Battlefield 1 är ett modigt spel som vågar testa något nytt och gör det formidabelt. Jag skulle klassa BF1 som en av de bästa FPS-upplevelserna i genren just nu, och kommer nog vara det ett tag framöver. Operations samt den hisnande presentationen skapar en framstående spelupplevelse som biter fast i dig och som lyckas hålla intresset högt även efter flera dagars speltid.

Det finns problem med Battlefield 1, och i nuvarande läget är det lite fattigt på innehåll, men i det stora hela är DICEs kärleksbarn en fortsatt dominant spelare inom sin genre som omdefinierar, innoverar och intresserar med en helt ny och fräsch approach till en ganska formulärisk genre.