Minhembio.com - Spelrecension

Genre: FPS
Släppdatum: 28 oktober 2016
Utvecklare: Respawn Entertainment
Utgivare: Electronic Arts
Plattform: PC/PS4/XB1

Titanfall är tillbaka i ny tappning, och lika redo att utmana FPS-giganterna BF och CoD som för två år sedan. Dessvärre får Titanfall 2 värsta tänkbara förutsättningarna i en AAA-tung höst, klämd mellan BF1 och CoD: IW. Men jag vill säga redan nu: ge Titanfall 2 en chans – Respawn har utvecklat sin formel, tweakat lite och är definitivt en titelutmanare inom MP-shootergenren.

Mycket uppståndelse har skapats kring Titanfall 2 och dess kampanj, som har gått ifrån en ren eftertanke i föregångaren till en Järnjätten-doftande cinematisk upplevelse på drygt 5-6 timmar. Man spelar som Jack Cooper, nybliven Pilot för Militia, som tillsammans med sin Titan, BT, kämpar för att stoppa IMCs planer på att utrota Militias hembas Harmony med en förödande kraftkälla kallad the Ark. Under spelets gång fördjupas Coopers och BT:s relation allt eftersom medan fler och fler hinder dyker upp under deras resa på IMC-planeten Typhon.

Kritiker har rosat kampanjen å det grövsta och jag har hört både det ena och det andra: Bästa FPS-äventyret i år, tillsammans med Doom! En kampanj i klass med Half-Life eller Super Mario Galaxy! Innovativt och en fantastisk berättelse om en man och en maskins relation! Och så vidare.

Riktigt så långt går jag inte. Banorna är visserligen riktigt bra utformade, med bra ytor, varierande gameplay, platformingsekvenser som verkligen drar nytta av Titanfalls speciella parkour/locomotionsystem och en möjlighet att ta sig an problem lite som man själv vill, tillsammans med en hyfsad berättelse med okej dialoger. De bossar som man möter vid slutet av varje bana är imo tråkigt nog rätt förglömliga – förutom Arnold Schwarzenegger-tysken som man stöter på ungefär vid mitten av kampanjen - och jag saknar en definitiv slutboss som borde fungera som en slags ”payoff” för att man nått slutet.

Jag skulle dock sätta kampanjen i samma läger som BF1, och snäppet under Doom. Kampanjen erbjuder som sagt runt fem timmars speltid och är bra på att få spelaren bekväm i rollen som Pilot, men jag tycker det säger mer om FPS-genren som sådan än om Titanfall 2s satsning på ett singleplayerläge att kampanjen hyllas så nästintill unisont. Kampanjen är i slutändan ett kul tidsfördriv men inte så värst mycket mer i mina ögon.

Nej, multiplayer är fortfarande where it's at för mig, och Titanfall 2 gör väl ifrån sig på den fronten denna gången också. Respawn har sett till att gå back to basics och förenklat det mesta, däribland loadouts, själva gameplay, abilities och hur man låser upp saker. De har också dragit ned hastigheten på flödet i matcherna och minskat tiden det tar för att döda en motståndare.

Tanken var att göra det ännu mer casual och enklare för nya spelare att komma in i Titanfalls tempo, och jag skulle säga att det är en serie mycket bra ändringar. Matcherna är trots temposänkningen riktigt snabba, övergången till Titanfasen där alla börjar puckla på varandra med mechs går fort, och man kan lätt beta av ett dussintals matcher på kort tid. Spelet är sig likt, Respawn har bara tänkt om kring sitt eget koncept och.. gjort det bättre.

Andra specifika ändringar till den sedvanliga multiplayerdelen är bland annat sju olika typer av stims där änterhaken står ut mest – det är ett perfekt tillägg till en spelserie som redan förlitar sig på snabba rörelser och mobilitet. Med änterhaken öppnar banan upp sig ännu mer och lägger en ännu större skillcap till att effektivt röra sig fram genom kartorna, eftersom man nu kan kombinera vägghoppande och glidande under objekt med att likt Spindelmannen haka sig fast vid hustoppar och kanske hitta en ännu bättre väg till att utmanövrera Titans eller landa bakom ovetande motståndare.

Titangalleriet har utökats från tre generiska mechs (jack of all trades, snabb men svag, stark men otymplig) till sex unika typer av titans, och de är så pass distinkta att det nu är enkelt att se vad man har att tampas med på slagfältet, vare sig det är en samurajliknande Ronin-titan eller en sniperliknande Northstar.

Generellt har Titans dessutom försvagats, då de inte längre har en regenerativ sköld – vilket i slutändan är strategiskt och bra. Man kan inte längre slåss och sedan dra sig tillbaka för att slicka såren á la CoD, utan man uppmuntras att metodiskt söka ut motståndare och föredragsvis även röra sig i grupp. Det är en ”nerf” som ändå fungerar som en buff, då jag förbluffats över hur lagorienterat mitt lag ofta spelat, även om jag spelar Attrition, team deathmatch-motsvarigheten i Titanfall 2.

Enda vägen att få tillbaka sin sköld som är livsviktig under stridens gång är att stjäla andra Titans energikärnor, vilket man som Pilot kan göra under Titanfall 2s omgjorda rodeo-sekvens. Medan man i ettan kunde klamra sig fast en Titan och skjuta på dess kärna med sina vapen så har det i uppföljaren reducerats till en sorts mellansekvens där man tar kärnan, skadar motståndarens Titan, och sedan kan använda kärnan till att hela sin egen Titan eller en lagkamrats dito. Under tiden som man bär på kärnan dock, så märks man på kartan för motståndarna, och i mångt och mycket är det som ett minispel av capture the flag mitt i en deathmatch. Det är sällan som jag kommit undan, just för att motståndarna förstått vikten av att få tillbaka kärnan som jag lyckats stjäla från dem, vilket är ett spännande tillägg till Titanfall 2s redan böljande matcher.

De klassiska spellägena återvänder till Titanfall 2, från Team Deathmatch-läget Attrition och Capture The Flag, till nyare element som exempelvis Bounty Hunt – en mix av Attrition och CTF där man samlar på sig valuta efter varje dödad motståndare eller grunt (NPC-fiender som fungerar som resurs i varje spelläge) som man sedan är menad att casha in efter en viss tid. Det problematiserar i och med att man kan förlora sin bounty till en annan spelare, som tar över ens egna vinningar, och därmed kan vinna matchen på ens egna misstag. Det är ett riktigt thrillerläge att spela och en kul idé att testa, även om jag naturligt sökte mig tillbaka till Attrition.

Burn Cards är nu borta till förmån för vanliga upgrades under matchen som man kan samla ihop poäng till genom att döda NPCs, Pilots eller Titans och därmed få en extra fördel under matchens gång. Det är en fråga om balans då Burn Cards kunde exploateras – man kunde köpa kort som gav spelaren en omedelbar Titan, en utveckling som inte var särskilt schysst mot andra spelare eller mot matchen i sig, då högre levlade motståndare regerade varje match, oavsett. Nu är uppgraderingarna mer konventionella lösningar, som buffade vapen, sentries och radar jamming och så vidare.

Det märks också att Respawn känner sin publik väldigt väl, då de dels lovat att göra allt kommande innehåll gratis – redan där enorma pluspoäng – men deras sätt att närma sig upplåsningar och levlande är också värt att nämna. Det går i princip inte en match utan att man låst upp något, vare sig det handlar om en ny level, ett nytt vapen, nya anpassningsmöjligheter till vapen, en ny Titan, saker till tidigare Titans, dekaler, etc. etc. Känslan av att ständigt låsa upp något och efter varje match känna att man lyckats med åtminstone något är riktigt belönande, och en faktor till att man vill spela mer. Jämför det med exempelvis BF1, som är mycket långsammare på den fronten.

Slutsats: Titanfall 2 är en explosiv FPS-fest vars förändringar är nästintill enbart positiva, och skänker ytterligare bevis på att genren inte bara tillhör till BF och CoD. Respawn har gått tillbaka till ritbordet och gett sin publik precis det de ville ha i föregångaren, plus ett helgjutet kampanjäventyr för den som gillar singleplayer, vilket är nog för att även Titanfall ska få sin beskärda del av kakan denna titeltunga höst.

Med andra ord, om du gillar att slåss i stora mechs och skutta runt i ett adrenalinstinnt parkourland i en shooter som verkligen försöker att slå sig fram i genren på sitt egna unika sätt, och är du less på ”same old” i BF och CoD – se då till att ge Titanfall 2 en riktig chans!