World of Final Fantasy

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 28 oktober 2016              
• Utvecklare: Tose/Square Enix
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: PS4/Vita

Inför årets stora rollspel, Final Fantasy XV, värmer Square Enix upp oss med det budgetmässigt mindre spelet World of Final Fantasy.

WoFF är ett annorlunda tillskott till serien. Spelmässigt fungerar det i mångt och mycket som FF gjorde förr i tiden; kameravinklarna är låsta och kan bara påverkas aningen, fienderna vandrar inte runt på kartan utan man möter dem slumpmässigt och striden öppnas i ett nytt fönster, och striderna använder ATB-systemet (Active Time Battle) och är turordningsbaserade. Men samtidigt finns mycket som gör att det står ut från mängden.

Utseendet och presentationen är väl det mest uppenbara. Huvudpersonerna är två tvillingar, Reynn och Lann, som ser ut som att de kommer direkt från något Kingdom Hearts. En dag vaknar de upp och inser att hela staden är tom på folk, förutom en vithårig enigmatisk tjej som kommer till cafét där Lann arbetar. Hon berättar att de en gång var framstående monsterjägare, men att denna förmåga och deras minne är puts väck. För att få tillbaka detta behöver de resa till världen Grymoire och fånga monster. Grymoire är som en kittel av klassiska platser från olika Final Fantasy och man kommer genom äventyrets gång att stöta på en mängd legendariska figurer från franchisen.

Det uppseendeväckande är att alla karaktärer i Grymoire är i chibiform (korta ben, stora huvuden och ögon, överdrivna ansiktsuttryck) och ser ut så här:



Huvudpersonerna däremot ser vanligtvis mer normala ut (kallas ”Jiants” av Grymoires befolkning):



Men även de kan smälta in och bli chibi med ett knapptryck som synes ovan. Det finns en taktisk anledning till detta som jag återkommer till senare. Jag kan inte säga att jag gillar chibistilen och hade hellre sett alla klassiska karaktärer som Lightning och Squall renderade med ”riktig” grafik, men jag förstår att det inte är görbart med spelets budget.

Grafiken på omgivningarna är simpel och är i nivå med ett väldigt snyggt PS Vita-spel på PS4. Tänk 32-bitsmiljöer fast i modern tid. Miljöerna lider av shimmering och jaggies, men med snygg artstyle och varierade miljöer funkar det. Mellansekvenserna där tvillingarna pratar är mer välgjort och deras ansiktsuttryck påminner en del om Disney.

Striderna är en annan sak som är nytt för serien. Detta är Final Fantasys version av Pokemon och man samlar således klassiska Final Fantasy-monster (”mirages”) som sedan kan levlas upp genom att delta i strider och evolveras till nya former. Det finns två omedelbara skillnader mot Pokemon. Att man inte alltid fångar monstren genom att få ner liven, man kan behöva t.ex. göra dem blinda, hela dem eller andra krav. Och att man staplar monstren på.. huvudet. Så tvillingarna när de är Jiants anses vara stora (L) och kan då stapla ett mellanstort (M) och ett litet (S) monster på huvudet. När tvillingarna är chibi så är de mellanstora och kan då rida på ett stort monster som t.ex. en Behemoth och ha ett litet på huvudet, som en Moogle.

När man staplar på detta sätt så kombineras allas stats, så det är nästan alltid en fördel att stapla eftersom man blir starkare. Man kan även byta monster strategiskt för att t.ex bli odödlig mot eldattacker om man har två monster med bra eldtålighet, men detsamma gäller för svagheter. Man måste också se upp så att man inte blir attackerad för ofta, får då kan man börja svaja och till slut ramla, vilket separerar stapeln och gör var och en sårbar. Det är något som man måste utnyttja mot fiender som staplar, genom att låsa upp specialattacker som lättare och snabbare slår ned staplarna. Alla kombinationer av monster är nämligen inte lika stabila. Det finns mycket djup här och ännu mer än jag har tagit upp.

Problemet är bara att under själva spelet så behöver man inte utnyttja någon större strategi eftersom det är ett såpass enkelt spel att man nästan uteslutande trycker sig igenom striderna. Även bossarna är enkla. Däremot finns monster med hög level på kartorna som man får komma tillbaka till, och ett kollosseum med starka fiender. Därutöver finns roliga sidouppdrag att göra. Så det finns att göra i endgame, men storyn är för det mesta enkel.

Dock har Square Enix gjort striderna riktigt bra genom att ge spelaren många valmöjligheter. Att snabbspola striderna på samma sätt som man kunde i Nintendo DS-spelet Bravely Default är en funktion som borde finnas i alla Final Fantasy.

Storyn är.. speciell. Till en början kommer nog de flesta att ha problem med de ständiga skämten och Reynns genomgående mobbning av Lann, som å andra sidan är så korkad att han förtjänar det, till den grad att det blir löjligt. Och maskoträven Tamas ständiga användning av ”the” framför olika ord mitt i the-meningar är ganska så the-irriterande. Men under timmarna som går i detta ganska långa spel så tror jag att många precis som jag kommer att lära sig att gilla karaktärerna och deras samspel. Kanske inte deras skämt alltid, men vissa går hem trots allt.

Det känns nämligen genuint som att de är tvillingar och wow vilket engelskt röstskådespeleri. Detta är förmodligen det bästa jag har hört i ett JRPG. Normalt kan den genren vara rätt stel, som att de har spelat in replikerna oberoende av varandra, men här flyter det på som om det vore en Pixarfilm. Lisa Kay Jennings strålande version av Tama är fantastisk, att hon aldrig missar ett ”the” någonstans är anmärkningsvärt. Snarare får hon det att låta helt naturligt, när det i själva verket är absurt.

Många röstskådespelare kommer dessutom tillbaka och gör sina roller igen, som Ali Hillis (Lightning), Bailey Gambertoglio (Moogle, världens sjukaste röst, Kupo!), Troy Baker (Snow), Hedy Burress (Yuna), Tara Strong (Rikku) och ja, en MÄNGD andra. Det är ett smörgåsbord av rösttalang och det märks i spelet. Soundtracket är gjort av Mashasi Hamauzu och man märker av att han tidigare har gjort Lightning Returns då det är ganska lika melodier. Sen har även ett femtiotal låtar från tidigare spel remixats. Kan INTE klaga på ljudet och storyn är intressant nog för att hålla mitt intresse uppe.

Det ska sägas dock att det märks att jag inte har spelat alla Final Fantasy, för det är en hel del karaktärer från tidigare spel som jag aldrig har hört talats om, men som verkar intressanta.

 

Slutsats: Ett ytterst charmigt litet Pokemon-ish Final Fantasy med oldschool spelmekanik, fantastiska röstskådespelare, och ett par knasiga men intressanta huvudpersoner. Mixa in massor av klassiska Final Fantasy-figurer/ställen och animerade mellansekvenser (!) här och var så har vi en vinnare. Spelet tar sig inte på allvar, storyn är rätt enkel sett till svårighetsgrad, grafiken är simpel, vissa kanske precis som jag inte gillar chibiutseendet och striderna kan dyka upp lite väl frekvent ibland samtidigt som man mest går på autopilot i dem, men jag tyckte det här var bra och nostalgiskt som helhet för Final Fantasy-fans.