Dead Rising 4

• Genre: Sandbox
• Släppdatum: 6 december 2016                     
• Utvecklare: Capcom Vancouver
• Utgivare: Microsoft Studios
• Plattform: PC/XB1

Lagom till julsäsongen så släpps Dead Rising 4, med nytt team och nytt gameplay som återvänder med spelaren till ett juligt Willamette, 16 år efter Dead Rising 1. Mycket har på förhand kretsat kring Vancouver-teamets ”casualifiering” av spelserien som blivit (ö)känd för sin strikta tidsbegränsning, klumpiga sparningsfunktion och i övrigt ganska stela och retroinriktade spelmekanik. Det medvetet otympliga i spelserien har varit Dead Risings charm, har man sagt. Nu är det ett minne blott då en hel del förändringar har skett för att katapultera spelserien in i en mer modern tappning.

I Dead Rising 4 möter vi som sagt återigen Frank West, 52 år gammal och nu en avdankad loser som visserligen är en legend, men ändå driver kvällskurser i fotografering och inte mycket annat. Zombieviruset är utrotat då alla är immuna. Av ren händelse får han nys om att något inte står rätt till i samband med Willamettes nya premiär av ett gigantiskt köpcentrumskomplex. Givetvis är det en ny zombieepidemi på G, och vad som följer är Wests jakt på både århundradets scoop och sanningen i en konspiration som involverar självaste Pentagon.

Storyn är, som i princip alla Dead Rising, rätt förglömlig, trots ny röstskådespelare för Frank West. Jag har faktiskt aldrig gillat honom som protagonist, och jag gör det inte nu heller – det blir lätt stelt när en gammal gubbe finner sig i den ena makabra situationen efter den andra utan att ge ifrån sig så mycket som ett uns av medlidande, förvåning eller något som skulle indikera att Frank har känslor, utöver alla fruktansvärt snustorra och trötta dad-jokes som dras i tid och otid. Jag har inte velat kasta kontrollen mot TV:n i frustration över spelet, utan snarare för att jag inte förstår varför någon skulle vilja spela som en så fruktansvärt skriven karaktär.

Inte mycket nytt har skett i grundkonceptet bakom Dead Rising – man springer alltjämt runt i Willamette och slaktar tusentals zombies, möter psykopater som blivit galna av zombieapokalypsen, nystar upp hemligheter i journalistiska undersökningar av brottsplatser och räddar utsatta överlevare från att bli uppätna. Allt medan man är iklädd någon absurd outfit och använder sig av tillhyggen som man kombinerat med hjälp av några av de föremål som ligger och skräpar i Willamette, som en trädgårdstomte full med syra, eller varför inte en hammare omgärdad av granater.

Den positiva förändringen i detta är att Dead Rising 4 framförallt slopat tidsbegränsningen, utöver en rad förändringar som i mitt tycke strömlinjeformat upplevelsen åtskilligt. Borta är nu stressen som alltid hänger som ett moln över en och som tvingar en att prioritera sig fram genom varje spelsession.

Jag har aldrig gillat konceptet i Dead Rising där man behöver välja vad man ska fokusera på och i sin tur stänger dörren för andra möjligheter under spelets gång, under pretensen att man ombeds spela om spelet från början och på så vis välja det som man förbisåg första gången. Jag har inte tid för det, och jag vill oftast inte spela om spel för den delen, speciellt inte de som ligger på drygt 15-20 timmar.

Övriga förändringar inkluderar att mat/health packs inte längre tar upp en slot i ens vapenarsenal, vilket är en jättebra QoL, att man inte längre behöver eskortera överlevare (vilket jag avskydde i tidigare spel), och att psykopater inte är minibossar, utan snarare snäppet starkare motståndare som ramas in lite mer än övriga zombies. Det går nu också att plocka upp en exosuit då och då som gör Frank West till en veritabel version av Iron Man under en begränsad period. Ingen av förändringarna, som fans för övrigt protesterade mot, försämrar känslan i spelet eller gör det till en sämre upplevelse i mitt tycke – snarare tvärtom. Med psykopaternas nedtoning som undantag så är det här den roligaste singleplayerupplevelsen jag haft i Dead Rising-serien.

Singleplayerupplevelse säger jag eftersom Capcom Vancouver av någon anledning har gjort sig av med co-opläget och istället lagt in ett ganska meh coopläge online för fyra personer, som inte rör själva huvudläget. Dead Rising 3 var extremt roligt av precis den anledningen, att man kunde springa runt med en polare och gå bananas, och nu går det inte. Helt oförståeligt.

Enda riktiga problemet jag kan ha är att det blir för lätt rätt fort, och spelet blir till ett slags mosouspel a ka Dynasty Warriors där man trycker på X tills fingrarna blöder. Jag var level 50 och nästintill odödlig när jag hade kommit runt 30 % in i spelet. Jag vet inte heller om jag inbillar mig det, men jag tror att det finns färre vapenkombinationer i DR 4. Det spelar visserligen inte så stor roll, då jag roterar bland ett par vapen som jag bär med mig genom hela spelet och som kan decimera en boss på några sekunder, eller utrota en stor mängd zombies med bara några få slag.

Grafiken håller upp bra, och förutom underliga grafiska såväl som tekniska buggar (en gång gled jag uppför en vägg och hamnade inuti den, och sen kastades jag ned under banan, och fick börja om vid min senaste checkpoint) så flyter det på fint, trots att skärmen kan fyllas upp ganska frekvent med saker som händer. Erfarade inga frame drops som märktes av, och spelet kraschade inte.




Slutsats: Dead Rising 4 vidareutvecklar en spelserie som gjort sig känd på att gå mot motsatt håll och har skapat kontrovers med att överge saker som tidsbegränsningar, psykopater som minibossar och eskortuppdrag. Medan jag irriterar mig på att de tagit bort co-opläget i singleplayerläget så tycker jag att det är ett steg i rätt riktning, och Capcom Vancouver har inrättat förändringar som snarare förhöjer än förtar känslan av att mörda, upptäcka och vimsa runt i ett vinterland som kryllar av zombies.

Förutom att berättelsen inte är engagerande och att det tenderar att bli lite enkelt så är det ändå en rolig form av eskapism som gör sitt jobb, utan att kräva för mycket av sin publik. Och såhär i stressiga juletider så kan det vara skönt att stänga av hjärnan och mala ned tusentals zombies i några timmar, utan tidspress.