Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

The Last Guardian

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2016-12-14  |  571 besökare

 

  • Genre: Actionäventyr
  • Släppdatum: 9 december 2016            
  • Utvecklare: GenDESIGN/SIE Japan Studio
  • Utgivare: Sony
  • Plattform: PS4


U
ppföljaren till kultklassikerna Ico och Shadow of the Colossus har fått ligga och pyra länge i kitteln. 2007 började man utvecklingen och efter många stoppklossar på vägen är det nu äntligen klart i år. Många har likt FFXV skojat om ifall det någonsin skulle komma ut och inte riktigt vågat tro på det, men tro på det, för det är här.

The Last Guardian är berättelsen om en liten pojke i vita trasor och ett enormt djur som ser ut som en blandning av en katt, hund och fågel som pojken kallar för Trico. Pojken finner sig i början av spelet i samma grotthåla som den skadade varelsen och efter att ha hjälpt honom återhämta sig blir de vänner genom spelets gång och förlitar sig på varandras styrkor för att försöka ta sig ut ur det ”fängelse” de har hamnat i. Vänskapen mellan djur och människa är något jag tycker är väldigt fint eftersom det är en vänskap som kan vara jättestark trots att vi är skilda raser med olika intelligensnivå som inte använder samma språk. Alla som har haft ett husdjur förstår vad jag pratar om.

Och det är lite en sån känsla man får för Trico under de 11-12 timmar man förlitar sig på honom i The Last Guardian. Han är den mest imponerande AI-varelsen jag har sett i något spel. Han beter sig som en tänkande, separat varelse. Äter mat som du slänger till honom och skrapar ut den med foten om den rullar till något trångt ställe, vågar inte riktigt hoppa i och bada för att han är rädd för vatten, vill kela med pojken efter en svår strid, skjuter rygg när han möter fiender. Samtidigt låter han som en blandning av en dinosaurie och en hund och hans gnyende när man går iväg från honom är hjärtskärande. Man vill bara klappa honom och säga hur duktig han är när han har skadats eller besegrat fiender som vill åt pojken, och det kan man som tur är.

Spelmekaniken är tungt baserad på pussellösning och man är beroende av Trico för att komma vidare. När man har hittat lösningen till hur man ska komma vidare från ett rum så är det en ny klurighet i nästa rum. Man kan behöva klättra på Trico så att han kan hoppa vidare till en avsats som är för hög för pojken att nå, eller så behöver pojken krypa genom en trång tunnel och aktivera en spak på andra sidan porten för att släppa in Trico. Spelet består helt av såna här moment och många gånger var jag tvungen att kolla upp lösningen för att det inte kändes helt logiskt vad som behövdes göras. Det pussel som kändes mest logiskt löste jag på några sekunder däremot. Jag tycker att spelet är lite för långt för sitt eget bästa dock, för det kan kännas lite repetitivt på slutet när det bara fortsätter och fortsätter, samtidigt som samma grafiska miljöer används genom hela spelet.

Att Trico beter sig som ett djur skulle göra är spelets största styrka och svaghet. Jag imponeras av hur självständig och majestätisk han är, samtidigt som jag vrålar inombords av frustration när han inte gör som jag säger eller snarare tvärtemot vad jag säger. Det är synd att säga till honom att han är korkad, men det sipprade ur munnen vid ett par tillfällen när man slösar 20 minuter på att få honom dit man vill. Tillsammans med den högst tveksamma kameran och fördröjningen i kontrollen av pojken som gör att han väntar någon halvsekund med att reagera på ens input blir spelet en mardröm att kontrollera många gånger. Det är spelets enskilt största brist.

Berättelsen är dock bra nog för att jag ville spela igenom det, för det är en unik och på något sätt magisk upplevelse när man når slutet. Det är fyllt av många episka actionsekvenser, aha-moment när man fattar ett pussel och hjärtskärande ögonblick när man bara vill skydda Trico.

Trico är för övrigt den som får ta hand om striderna. Spelet har enbart en typ av fiender och det är mekaniska rustningar som greppar tag i pojken och försöker få in honom genom en dörr med vitt ljus. Man måste då buttonmasha som en galning för att komma loss, men med Trico i närheten så tar han hand om dem som en boss. Det man kan göra för att hjälpa till är att slita huvudet av rustningar han har knockat till marken, eller slänga sig mot dem så att de tappar balansen. Samt givetvis dra ut spjut ur Trico och klappa honom när slaget är över.

En av spelets största fördelar är kanske något förvånande grafiken, jag menar det är ju ett PS3-spel i grund och botten. Men det är väldigt snyggt. Trico är juvelen här, med de bästa animationerna jag har sett och päls/fjädrar som blåser i vinden. Tillsammans med ljussättningen och hans läten så blir det en liksom övernaturlisk känsla som imponerar otroligt mycket. Trico känns som något som borde ha gjorts på PS5.

Miljön har dessutom en enorm skala och gräs/träd blåser också i vinden på ett snyggt sätt. Vattnet är bland det bästa som finns på PS4, om inte det bästa. Riktigt snygga reflektioner och refraktioner under vattenytan, samt interaktion med pojken och Trico. Dessutom är allt fysikbaserat, så träplankor flyter i vattnet och man kan simma runt med dem, medan stål sjunker till botten. Man kan även slänga omkring t.ex. hjälmar från fallna fiender och detta används ibland som ett fysikbaserat pussel.

Dock ska det sägas att på vanliga PS4 sjunker frameraten ner till 20 och är inte alls stabil, så man spelar detta med stor fördel på PS4 Pro – som det faktiskt känns som att det är huvudutvecklat för. Där är det stabila 30 fps nästan helt rakt igenom.

För det mesta lyser musiken med sin frånvaro för att höja stämningen, men de få låtar som finns är bra. Tricos läten, pojkens rop och vindens brus är det man hör allt som oftast, och jag gillar hur pojkens rop varierar beroende på situation. Exempelvis är han tystare när det är smygsekvenser, och höjer rösten ju längre bort Trico är.

Man kan även notera hur stor skillnad det är i upplevelserna mellan FFXV och detta. Båda har ju haft långa utvecklingscykler, men Trico är fantastiskt polerat i jämförelse. TLG är ett noggrannt regisserat och för mig buggfritt spel med en genomtänkt berättelse utan hål och ett riktigt väl genomfört slut.




Slutsats
: The Last Guardian är en magisk resa om ett fabeldjur och en pojkes vänskap, med en fängslande berättelse, läcker grafik, bra musik och fysik, snygga actionsekvenser och den mest avancerade AI:n hittills. Tyvärr dras upplevelsen ner av vissa krångliga pussel, lite upprepande miljöer och sekvenser som drar ut på tiden, samt en frustrerande kontroll. Det är ändå i slutändan överlag ett bra spel och något som man bör spela för att få uppleva Trico. Det är berättelsen och Trico som kommer att sitta kvar hos mig som något oförglömligt, trots bristerna i själva spelandet. Knappast något felfritt epos, men en liten juvel som jag hoppas fler kommer ge chansen.



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre Plattform RPG Äventyr
Rek. åldersgräns 12 år
Spelsamling Nej

Design

Exklusiv utgåva Nej

Funktioner

Funktioner

Spellägen

Flera spelare per dator/konsol Nej
LAN-stöd Nej
Onlinestöd Nej
Virtual Reality-stöd (VR) Nej

Övrigt

Lanseringsår 2016
Utgivare Sony Computer Entertainment
Utvecklare Japan Studio

Länkar

Tillverkarens produktsida
Prisjakt © 2000 - 2017 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.