Resident Evil 7: Biohazard

• Genre: Skräck
• Släppdatum: 24 januari 2017
  
• Utvecklare: Capcom
• Utgivare: Capcom
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

Resident Evil var serien som startade surival horror-genren, men kunde från och med RE4 inte låta bli att gå över mer och mer till action, som så många andra spel vid den tiden. Efter RE6, som i princip var ett renodlat actionspel, kände jag att skräckens dagar var långt gångna, även om Revelations tog ett litet steg tillbaka. Därför är jag glatt överraskad över hur bra Capcom med RE7 har lyckats återskapa seriens ultimata framgångsingrediens.

Tänk dig RE1 men med en liten modern touch. För nymodigheter finns det gott om. Till exempel ser man hela spelet från förstaperson. Jag gillar det, även om det i början känns konstigt. Som ovan konsolspelare blir kontrollen lite bökig, men av samma anledning blir det mera skräckfyllt. Med mus på PC och även i VR är kontrollen desto friare, dock blir det enklare att träffa fiender (speciellt i huvudet) så jag är ganska nöjd med att försöka vända mig långsamt om (det finns en snabbknapp för detta, men den glömde jag alltid av i ren panik) och springa iväg när jag har en fiende rakt i mitt ansikte.

Storyn är också ny och även om det heter RE7 och utspelar sig några år efter RE6 så känns det lite som en reboot. Huvudkaraktären är en kille som heter Ethan, vars fru har försvunnit och på jakt efter henne stöter man på ett till synes övergivet hus mitt i Louisiana. Där välkomnas man av familjen Baker som ger ifrån sig ett dåligt förstaintryck – de är inte helt riktiga i huvudet helt enkelt. Nu blir det svårt att beskriva mer av storyn och personerna utan att ge spoilers, men när man befinner sig i huset så får man verkligen en känsla av herrgården från originalet. Visst, huset är knappast lika stort, men det känns mer naturligt än herrgården som var utrustad med en massa fällor med mening. Det ger en lite mer naturlig och spöklik upplevelse.

Dock är själva spelet väldigt enkelspårigt. Man kan utforska en del, men man har inte många valmöjligheter. Pusslen är liknande de från de gamla spelen - hitta saker och sätt dem på rätt plats, eller använd ett objekt framför en projektor så att skuggan passar in på en tavla. Det enda svåra pusslet jag stötte på var från ett videoband, som man kan hitta och spela upp, och man tar då rollen som personerna i filmerna. Annars var det helt enkelt för lätt. Det betyder i och för sig att det nästan inte finns någon backtracking alls, men jag skulle föredra ett större hus med fler rum där man får springa fram och tillbaka lite mer för att lösa komplexa pussel.

Stämningen och atmosfären är utomordentligt bra. Det är utan tvekan det som Capcom har lyckats bäst med i RE7. Nu är det inte bara ett hus man springer runt i, utan man får även ge sig ut utomhus och besöka andra, än mer kusliga platser. Skräcken är sådär långsamt hårresande, men långt ifrån lika extrem som i Silent Hill. Det känns mer på riktigt. Ljudet spelar en stor roll i sammanhanget. Hela tiden hörs olika slags ljud som får en att stelna och lyssna efter eftersom man tror att någon annan är i närheten. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit lurad av dessa ljud, men ljudteknikerna lyckades i alla fall att få mig paranoid, så det har de gjort bra. Musiken spelar en mindre roll men dyker upp när det behövs för att förstärka skrämseleffekten. Sparrummen är tillbaka och jag älskar den nya musiken som spelas där. Det känns lugnt och harmoniskt, vilket det ska göra när man är säker.

Striderna funkar också bra i förstaperson, även om det som sagt är lite svårt att sikta med handkontroll. Vissa fiender är nämligen väldigt rörliga och gillar att svaja med huvudet hejvilt, de rackarna. Tyvärr finns det för få olika typer av fiender i spelet, och den vanligaste som finns är egentligen en kopia av blodigelmonstret från RE0. Skräckinjagande är de verkligen, men det som gjorde de gamla RE-spelen riktigt skrämmande var alla olika typer av fiender man kunde stöta på. Att man när som helst kunde få möta en grotesk insekt eller en padda som hoppar upp ur vattnet och slukar en. Eller något så enkelt som skator som försöker hacka ut ögonen på en.

Överraskningsmomentet fallerar därmed ganska ordentligt, och efter några timmars spelande kände jag aldrig att det var lika skrämmande som de äldre spelen. Det har också att göra med att man får alldeles för mycket ammunition och healingföremål, dessutom regenererar hälsan en bit när man är väldigt skadad. Gillar dock att de har tagit tillbaka kistan där man kan bevara sina föremål, och att man inte kan bära så mycket. Dock för min del skulle jag ha kunnat sälja min kista för en god summa pengar efter min genomspelning, det var inte dåligt med grejer i den kan jag säga.

En annan nymodighet som gör spelet enklare är checkpoints. Man kan spara på en bandspelare, likt skrivmaskinen i originalet, men man kan göra det hur många gånger som helst och dessutom finns det då redigt med checkpoints som sparar spelet automatiskt. Bort med dem skulle jag vilja säga.

Bossfighterna är för övrigt riktigt coola men det är lite för mycket skriptade händelser. Ibland vet man inte om saker som händer är forcerade att hända eller inte, så då kan det bli att man slösar ammunition eftersom bossarna inte tar skada, till exempel. Men å andra sidan bjuds man på några riktigt coola scener.



Slutsats: Resident Evil är i och med sjuan på väg åt rätt håll igen, efter att det blivit lite väl mycket pangpang i senare titlar. Älskar du fortfarande originalen (som du enkelt kan spela i och med de galanta HD-versionerna) så kommer du inte att bli besviken på den senaste delen. RE7 kanske till synes inte har så mycket med RE att göra, men var inte helt missnöjd, för mot slutet tätnar mysteriet och det ska även komma DLC som ska förklara ännu mer av storyn.

Jag tycker det är lagom långt, runt 10-12 timmar, och i klassisk RE-anda så är omspelningsvärdet superbt, med en ny svårighetsgrad, hyfsat välgömda saker att hitta, och olika slut. Det enda negativa är vissa av nymodigheterna som Capcom lagt in, att spelet är för enkelt både överlevnadsmässigt och pussellösningen, och fiendetyperna för få. Men jag tyckte verkligen om min tid hos den galna familjen, och hoppas att nästa del fortsätter i samma riktning, fast kanske då med mer familjära ansikten och ett mer expanderat innehåll.