Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2017-03-14

 

  • Genre: Äventyr
  • Släppdatum: 3 mars 2017                    
  • Utvecklare: Nintendo
  • Utgivare: Nintendo
  • Plattform: Switch/Wii U


S
å var då Nintendos nya hybridkonsol Nintendo Switch, som man både kan spela på TV:n och ta med sig vart som helst, äntligen släppt och det absolut viktigaste spelet till den lilla konsolen är förstås det nya spelet i den legendariska Zelda-serien med undertiteln Breath of the Wild. När jag fick det släppte jag Horizon på PS4 och satte igång med ett av mina mest framemotsedda spel för året – och har egentligen inte kommit upp till ytan för att hämta luft förrän nu när jag ”tyvärr” måste fortsätta recensera andra spel (eftersom spelåret är helt galet) utan att ha hunnit klart med Zelda. Så något definitivt omdöme kan jag ännu inte ge förrän jag sett slutet men jag har spelat tillräckligt för att veta vad jag tycker överlag.

I Breath of the Wild vaknar man som Link upp ur en djup dvala när en mystisk kvinnlig röst uppmanar honom att det är dags att vakna och ge sig ut i Hyrule. Link springer ut ur sin kammare och ser en vidsträckt värld framför sig. Därifrån är det helt och hållet upp till spelaren vad han ska göra och mer än så tänker jag heller inte förtälja om berättelsen.

Men just friheten är ett genomgående tema genom spelet. Man har alltid ett huvudmål, men när man väljer att göra det är upp till en själv. Man kan gå precis vart som helst i världen redan från början, eller åtminstone efter ”tutorialen”. Det är ett mycket modigt drag att våga ändra på Zeldakonceptet så mycket som de har gjort, ty det de påbörjade i A Link Between Worlds till 3DS har de dragit till sin spets i Breath of the Wild.



Man går inte längre till tempel i linjär stil där man hittar ett föremål som man använder för att besegra tempelbossen i tre träffar. Om du i Breath of the Wild ser en fiende med en pilbåge eller bumerang och dödar honom, så är vapnen istället dina. Du går vart du vill när du vill. Detta har Nintendo löst genom att göra så att Link kan klättra på vad som helst, även träd och byggnader, med en uthållighetsmätare som långsamt dräneras som hinder så att man inte kan klättra hur högt som helst inledningsvis. Detta gör klättringen till en utmaning, du måste planera vart du kan stå för att hämta andan eller om det är för högt för att bestiga för tillfället. Så lätt var det att göra klättring till något roligt, jämfört med Uncharted där man bara trycker som en robot på en knapp så sköter Drake det helt själv utan någon större risk för att falla. Att man kan klättra på vad som helst och hur det sköts är en game changer som jag tror att andra definitivt kommer att ta efter i spel där det passar – Nintendo har introducerat en ny mekanik.

En annan ”revolutionerande” grej är deras ”kemimotor” som de kallar den. De fyra elementen, eld, vatten, vind och elektricitet, interagerar med allt i sin omgivning. Om du vill göra upp eld t.ex. så kan du hugga ner ett träd, hacka det i bitar med en yxa så du får ved, slänga på en flintsten på veden och slå på den – voila, du har gjort eld. Om du för in en pinne i elden så börjar den brinna så att du får en fackla. Du kan nu välja att hålla facklan under ett äpple som hänger i ett träd och se hur det steks (och då ger mer liv när man äter det) eller svepa facklan i gräset för att bilda en mindre skogseld. Om vinden blåser åt ett visst håll så sprider sig elden.

Detta är bara ett fåtal exempel på allt du kan göra dock, interaktiviteten i Zelda är helt galen och om man jämför med t.ex. Horizon som är ett tekniskt skitsnyggt spel på PS4, så är Zelda mil före i interaktivitet. Horizons huvudperson Aloy framstår som ett spöke i sin värld som inte kan interagera med omgivningen, medan man känner att Link verkligen existerar i världen och påverkar den.



Hyrule känns också som en mycket mer levande värld än i många andra spel. Invånarna i byarna har sina egna liv, de har sina sysslor på dagen och när det blir natt går de och lägger sig och vill inte prata med dig. När det regnar springer de mot sina hus med armarna över huvudet som skydd. Jag såg en tjej som stod och sopade utanför sin butik i solskenet, när det började regna gick hon in under taket och fortsatte sopa. Deras dialog kan också ändras beroende på väder och tidpunkt och de har förstås sina egna bekymmer som man kan hjälpa dem med om man vill (dvs sidouppdrag).

Dessvärre saknar spelet ordentliga tempel. Det finns ett fåtal stora, men istället har man valt att placera ut 120 helgedomar (shrines) i världen med klurigheter att lösa. Efter fyra avklarade prövningar kan man välja att öka sina liv med ett hjärta eller fylla på uthållighetsmätaren mer så att man kan springa längre och klättra högre. Att hitta dessa platser är svårt i sig och det är alltid lika roligt att se ett gulrött sken i horisonten, märka ut det och springa mot det. När man väl är där kan klurigheterna vara lite vad som helst: en strid mot en robot, ett pussel där du använder handkontrollens rörelsesensor, ett pussel baserat på fysik, tajming eller ditt minne. Man vet aldrig vad man får och det gör det spännande och roligt att hitta dem, plus att man ju blir starkare ju fler man gör.

Ni kanske märkte att jag sa ”märka ut” dem. Där har vi ytterligare en grej som Nintendo gjort riktigt bra med Zelda. Ta ett Ubisoft spel t.ex. med den klassiska formulan för open world. Där klättrar man upp för ett torn och så har man utforskat klart det området. Man får alla viktiga markörer utsatta och behöver bara ta sig dit.

I Breath of the Wild finns också ett antal torn att bestiga. Men skillnaden är att, när man aktiverar tornet så får man bara topografin för området och namnen på de platser som finns. Man måste fortfarande bege sig till de olika platserna och ta reda på vad som finns där. Så att klättra upp för tornet markerar bara början på utforskandet. Man får själv ta fram kikaren och märka ut intressanta platser på kartan som man kan se med sina egna ögon, för att sedan ta sig dit. Det gör upplevelsen till mycket mer av ett äventyr.

Jag har gjort en del på huvudstoryn, men faktum är att jag som många andra mest har gett mig ut på äventyr i Hyrule och kommit in på sidospår. Man ser något långt borta, märker ut det och ger sig dit. På vägen hittar man nästan alltid något nytt att fotografera, göra mat av, något nytt vapen, någon hemlighet, mineraler... och så har flera timmar gått. Det är spelets stora styrka, att det helt enkelt är roligt att vara i och utforska världen.

Striderna är en annan sak som har förändrats. Striderna har aldrig varit svåra i Zelda tidigare, men nu är de det. Jag har dött många gånger eftersom man kan gå till farliga platser när man bara har tre hjärtan och stöta på fiender som slår ner en med ett enda slag. Stridssystemet i sig är också lite omgjort, man kan t.ex. parera med skölden om man tajmar det rätt, för att sedan kontra.



Dock går alla vapen sönder. En träpinne håller för några slag innan den pajar medan ett stålsvärd tål mer, men till slut går de sönder. Det är väl gjort för att man ska variera de vapen man använder och inte få tag i ett vapen när man går till ett svårt område som sedan gör att man blir OP i resten av spelet. Jag har inga större problem med systemet eftersom det alltid finns något nytt vapen bakom hörnet eller från fiender.

Ett återkommande problem är dock att man har begränsat med plats för sina vapen och sköldar, så det är ofta meddelandet om att du inte kan plocka upp ett visst vapen kommer upp, och så måste man in i menyerna och slänga ett annat för att ta upp det. Det borde ha skötts bättre.

Det som framförallt är så skönt är att detta är det första Zelda på konsol där jag känner att spelet inte behandlar mig som en barnunge. Ingen irriterande älva eller psykotiskt svärd som skriker i öronen på mig HEY LINK!!!!!! HEY LISTEN!!!!!!!!!!! YOU CANT CLIMB THIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!.. som att man är helt dum i huvudet för varje sak man ska göra. Nej, nu är det bara sweet, sweet tystnad och man får själv lista ut hur man ska fixa alla strapatser.

Att gå från Horizon till Breath of the Wild var till en början en ganska obehaglig upplevelse. Från det snyggaste spelet som gjorts, till vad som egentligen är ett Wii U-spel. Det är en Wii U-port som knappt gynnas av Switch annat än lite högre upplösning och att spelet laddar in snabbare. Detta gör mig ännu mer imponerad över vad jag ser på skärmen, för när man väl har vant sig så är det riktigt snyggt med stajlad tecknad grafik och som sagt högst interaktivt. Frameraten droppar då och då till rätt låga siffror och kantutjämningen är rätt obefintlig i jämförelse med PS4 Pro-spelen, men alltså, kontentan är att det ser ändå bra ut. Bättre på sina håll än Horizon, vattnet t.ex. eller molnen. Karaktärerna är riktigt välgjorda för den stil de satsar på och när man spelar bärbart är det bara ögongodis på Switchs skarpa skärm.



Tyvärr är jag besviken på musiken. 95 % av tiden så spelas ingen musik annat än några enstaka pianotoner. Vilket är beklagligt eftersom musiken är en så stor del av Zelda. Huvudtemat är riktigt grymt och det finns några bra låtar när man besöker diverse byar, men det är så väldigt glest mellan dem. Att de har lagt in röster i vissa sekvenser gör mycket för stämningen och hur man upplever karaktärerna dock. Men jag har alltid gillat hur texten i Zelda ändå förmedlar hur karaktärerna känner genom att ändra storlek, tempo, färg, darra, och så vidare och det görs förstås bra här också.




Slutsats
: Breath of the Wild ligger i skrivande stund på 97 på Metacritic, ett av de bäst betygsatta spelen genom tiderna. Sällan har kritikerkåren varit så överens. Att det är ett givet spel att köpa till Switch eller Wii U är självklart, att det är en fullpottare från mig som jag har svårt att slita mig ifrån är också självklart, däremot om det är ett av de bästa spelen genom tiderna för mig  personligen är svårt att säga utan att ha spelat klart det. Vad jag kan säga däremot är att det är väldigt svårt att slå exempelvis Ocarina of Time helt enkelt för att det var ett av mina första 3D-spel och det är omöjligt att göra något motsvarande idag.

Men det nya Zelda tillför så mycket till den öppna spelvärlden som jag tror att andra kommer ta efter. Det gör det roligt att klättra, det har en nivå av interaktivitet som inga andra spel kan stoltsera med, och en frihet som gör att man kan gå precis vart man vill. Spelvärlden är rolig att utforska och man vet aldrig vad man hittar bakom hörnet – det är verkligen ett äventyr på så sätt och gillar man den här typen av spel är det värt att köpa en Wii U eller en Switch om man inte redan har någon för att försvinna i Hyrules värld i en 60-70 timmar enligt mig. Hyrule väntar.



Trendande produkter
Prisjakt © 2000 - 2024 Prisjakt   Cookiepolicy.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.  Hantera cookie-inställningar.