Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Nier: Automata

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2017-03-18  |  378 besökare

 

  • Genre: Action-RPG
  • Släppdatum: 10 mars 2017                   
  • Utvecklare: PlatinumGames
  • Utgivare: Square Enix
  • Plattform: PS4/PC


N
ier: Automata är nästa spel i Yoko Taros kultklassiker Niers spelserie. Det första Nier, som jag inte har spelat, fick beröm för ett mästerligt soundtrack och en fantastisk berättelse, men grafik och gameplay ansågs inte vara tillräckligt bra och spelet fick därför inga högre betyg.

Till Automata har man gjort en riktig overhaul. Grafiken har polerats i övergången från PS3 till PS4 och man har tagit hjälp av Bayonetta-skaparna PlatinumGames för att striderna ska bli bra. Kombinerat med Yoko Taros känsla för story och Keigo Hoachis musik är det inte förvånande att spelet har hyllats av både kritiker och fans och i skrivande stund ligger på 88/100.

I Automata har Jorden invaderats av utomjordingar som har skickat maskiner för att utrota människorna. Människorna har i sin tur flytt till månen, där man har skapat androider för att försöka ta tillbaka Jorden. Spelaren antar rollen som androiden 2B, som efter ett tag får sällskap av 9S. Tillsammans utför de uppdrag på Jorden i syfte att stoppa maskinerna.

Inledningen av spelet utspelas som en twin stick shooter (tänk Gradius/Ikaruga) och här började min frustration. Jag började på hard eftersom jag brukar spela på den nivån och högre även i Platinums spel. Efter 10 minuters skjutande flög en robot in i mig från bakom skärmen så att jag dog. Game Over, tillbaka till början. What? Vad hände med checkpoints, tänkte jag. Missade jag att spara? Jag började om spelet och kom lite längre men dog igen av en snurrande robot som åkte in i mig. Detta är saker jag hade fixat nu efter att ha varvat spelet, men att som nybörjare kastas in i skärselden på det sättet utan någon checkpoint förrän en halvtimme in i spelet är märklig speldesign. Så det var bara att dra ner det till normal, då gick det. Så för de flesta är det rekommenderat att börja på normal och sedan kan man ändra svårighetsgrad efter prologen om man vill.

För det mesta flyger man dock inte runt och skjuter med ett skepp utan strider på marken som ett klassiskt actionspel ala PlatinumGames, där dodgeknappen är ens bästa vän och robotfienderna signalerar med ljud och rött ljus när de ska attackera. Men i Automata har man dessutom en flygande robotkompis som man kan skjuta med samtidigt som man slåss. Detta kräver en del fingerfärdighet, skjut med en knapp, lås fast på målet med en annan, använd svärdet med en tredje, och dodgea med en fjärde. Till slut blev det naturligt att använda ett besynnerligt grepp med händerna som jag aldrig gjort förut för att maximera effektiviteten. Men striderna är helt klart bra, PlatinumGames verkar knappt kunna misslyckas med detta.



Problemet för mig är snarare när man varken slåss eller tittar på mellansekvenser. Spelet är open world, men med en hemsk karta som verkar ha tagit inspiration från DOOM:s 3D-karta fast mycket sämre och omständligare att ta upp (varför ingen snabbknapp direkt till kartan?) och en omgivning full av hinder som gör att man måste lära sig kartan för att komma dit man vill. Det känns som att springa omkring i en tom labyrint med lite fiender glest utspridda, tills man lär sig kartan efter x antal timmar.

Det är också tyvärr en hel del springande i dessa miljöer. Grafiken är snygg nog (men väldigt kantig och med mycket popins) och spelet går i 60 fps, dock med en del dippar, men uppdragsstrukturen involverar väldigt mycket springande genom miljöerna. Detta för att det tar många timmar innan man sent i spelet låser upp fast travel-funktionen och spelet gillar att skicka ut dig på uppdrag till fjärran platser. I ett av huvuduppdragen hittar man ett visst ställe och anser då att man måste springa tillbaka till basen och rapportera. Väl tillbaka får man i uppdrag att springa tillbaka till stället man precis hittat för att leverera en sak. När man kommer dit måste man springa tillbaka till basen igen. Alltså...

Oftast är huvuduppdragen inte så nesliga dock, det är istället sidouppdragen som tar priset med en väldans massa springande efter material långt borta. Det är synd, för sidouppdragen gör mycket för att fläska ut berättelsen och bygga upp världen. Som sidouppdraget med ett robotbarn som har gått vilse i öknen. Man ombeds att hitta henne, och när man har gjort det måste man skydda henne mot fiendeattacker (dvs, eskortuppdrag). Uppdraget är tråkigt att spela, men dialogen mellan robotbarnet och huvudkaraktärerna är underhållande. När man till slut får fast travel är sidouppdragen lite enklare att komma till visserligen, men de är inte roligare att utföra. Någon har tappat minnet och vill att man ska gå till fyra platser som är helt utspridda på kartan och visa upp kort för honom... bara tidsödslande. Det påminner om Gravity Rush 2.

Sen kommer vi till mitt tredje klagomål utöver prologen och bristen på fast travel/fetchuppdrag - nämligen hur storyn berättas. Efter att man har klarat spelet en gång och credits rullar, vilket tog mig cirka 20 timmar efter en hel del gjorda sidouppdrag, så får man ett meddelande från Square Enix att man har mycket kvar att se och att man bör spela om spelet igen. Den andra genomspelningen spelar man som 9S istället för 2B och i och med att de ibland var separerade under första genomspelningen så får man lite nytt innehåll, främst mot slutet, men minst 60 % av spelet är likadant. För att få fortsätta där storyn slutade måste man varva spelet en gång till från 9S perspektiv och det är efter två genomspelningar som Automata verkligen tar fart och det händer massvis med grejer i storyn och man får möta nya bossar, nya platser och nya sidouppdrag.

Det är runt 10 timmar av nytt innehåll och detta tvingar de en att spela igenom flera timmar av samma innehåll igen för att få se. Det är ett spel som inte respekterar min tid och jag kan inte förstå hur folk har överseende med detta. Varför ska jag behöva spela om saker jag redan spelat för att få se spelets riktiga story? Det finns ingen anledning, bygg in den i första genomspelningen på något sätt eller låt mig skippa det jag redan har spela i andra genomspelningen åtminstone. Visst, 9S fungerar lite annorlunda än 2B, han har en hackerattack istället för en stark attack där man spelar som en retrotriangel som ska skjuta retrobollar. Klarar man den sekvensen så gör man massiv skada på fienden man hackar, gör man det inte så tar man själv skada. Men jag föredrog 2B:s system så detta hjälpte inte heller. Om man däremot orkar spela igenom en andra genomspelning så belönas man med en grym, mörk story (som jag sett på YouTube men önskar ihärdigt att jag hade härdat ut och spelat igenom själv). Jag är bara besviken på att spelets struktur gjorde det så svårt för mig att få uppleva den själv. Man behöver inte göra saker komplicerade bara för sakens skull, men tyvärr lyckades de övertyga de flesta om att det var en bra modell så då blir det väl mer av den varan i hans nästa spel, suck.


Däremot ska det sägas att spelet var värt att spela även för den första genomspelningen, för det innehåller några riktigt majestätiska bosstrider som jag inte kommer att glömma, stridssystemet är som sagt välgjort, musiken är godlike precis som i ettan och jag gillar karaktärerna. Inte bara 9S och 2B, utan även 2B:s robotkompanjon som kommer med kalla, logiska svar som påminner lite om en lindrigare version av Knight of the Old Republics HK47. Dessutom är röstdialogen mycket bra gjord.

Något att tänka på är också att det är ett RPG, och även om spelet förklarar det dåligt så kan man förbättra sin karaktär genom att använda sig av chips man hittar. Ett tips är att lägga in det chips som regenererar hälsa när ni hittar det, det gör livet mycket enklare.


Slutsats
: Jag är inte lika extatisk över Nier: Automata som många andra verkar vara. Det har problem med tomma, labyrintliknande miljöer, fast travel saknas länge, sidouppdragsstrukturen = fetch missions, en prolog som kan radera en halvtimmes spelande om man dör, och jag fattar inte varför jag ska behöva spela om flera timmar av spelet för att få tio timmars extrainnehåll, inklusive mängder av storysekvenser, det riktiga slutet och flera bossfighter.

Men jag tycker ändå att första genomspelningen är åtminstone bra som helhet tack vare bra karaktärer, ett roligt stridssystem, episka bossar och fantastisk musik. Så det får ändå bli en rekommendation OM man gillar japanska spel, för det är väldigt japanskt, och så får ni själva se om ni orkar spela igenom en andra gång. Man får ut så mycket mer av spelet om man gör det, jag önskar bara efter att ha sett storyn på YouTube att jag höll ut i repetitionen i några timmar till själv, samtidigt som jag inte tycker att det ska behöva vara så. Jag tycker inte ens en andra genomspelning är så himla nödvändig för storyn, utan det hade räckt om de låtit mig fortsätta från där första genomspelningen slutade, så hade jag gillat spelet mer i slutändan.



Prisjakt © 2000 - 2017 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.