Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Prey

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2017-05-22  |  3303 besökare

 

  • Genre: Actionäventyr/skräck
  • Släppdatum: 5 maj 2017                      
  • Utvecklare: Arkane Studios
  • Utgivare: Bethesda
  • Plattform: PC/PS4/XB1


A
tt göra en ”reimagining” av spel är hyfsat populärt nu för tiden och det är precis vad Arkane har gjort med Prey, sciencefictionspelet från 2006 där man teleporterade genom portaler, gick upp och ned för väggar och tak, studerade vaginaväggar, och sköt pilbåge i spökform när man dog istället för att titta på en laddningsskärm.

Efter att ha spelat årets Prey-version är det svårt att säga vad Prey egentligen står för dock, för det nya spelet innehåller inget av ovanstående. Det är snarare en hyllning till System Shock 2, som jag förvisso inte spelat, men jag läste en beskrivning av spelet i en lista över de 100 bästa rollspelen genom tiderna på IGN som ord för ord lika gärna kunde ha varit en beskrivning av Prey.

Precis som SS2 utspelas Prey på en mer eller mindre öde rymdstation där tester gått fel och utomjordingar har tagit över. Man spelar som Morgan Yu som inledningsvis tror att han (eller hon, man kan välja) genomgår tester inför uppskjutningen till rymdstationen Talos I, men upptäcker ganska snart att allt i själva verket är en simulering och att han redan varit på rymdstationen i tre år. Därifrån är det upp  till spelaren att ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till samtidigt som man försöker överleva hotet från rymden.

Precis som SS2 är Prey också en
immersive sim, dvs det utspelas i första person men det är en blandning av olika genrer (rollspel, plattforming, stealth, pussel) snarare än ett rent FPS. Spel som Dishonored, Deus Ex och Bioshock där färdigheterna man låser upp dikterar ens spelstil. Dvs lägger man poäng på hacking så kan man öppna dörrar, datorer och kassaskåp som underlättar, men om man lägger poäng på mer liv och starkare vapen så kan man ta sig an utomjordingsrasen Typhon på ett mer direkt sätt.



Själv lade jag poäng på att kunna reparera turrets, vilka jag sedermera bar runt på och satte upp för att långsamt och metodiskt säkra rum efter rum på rymdstationen. Detta eftersom att fienderna i Prey har den unika förmågan att kunna kamouflera sig som vilket objekt som helst. Rummet kan se helt tomt ut, men sedan hör du ett rappt ”jag fick dig-ljud” och det visade sig att den oskyldiga kaffekoppen i hörnet på skrivbordet var en krypande svart gegga som kastar sig mot ditt ansikte. Inte nog med att detta, i kombination med den något överdrivet skrämmande bakgrundsmusiken, rymdstationens förmåga att skaka och knaka från och till och hur ensam du är i det becksvarta universumet, leder till en tryckt stämning där jag satt med nerverna utanpå kroppen; det innebär dessutom tonvis med jump scares, så var beredd på att hoppa till. Senare kan man själv använda Typhons krafter och förvandla sig till vad som helst, vilket kan komma lägligt vid pussellösning eller helt enkelt som en smygmekanik. Det finns väldigt mycket färdigheter att leka runt med i Prey så spelstilerna kommer att skilja sig från person till person.

Senare, när jag hade mer kött på benen och färdigheter, så satsade jag på styrka. I och med detta kunde jag slänga tunga föremål mot fienderna och sällan har jag haft så roligt med att kasta lådor. Inte nog med att det är en helt kostnadsfri färdighet som man sparar ammo på, sakerna man slänger gör dessutom massiv skada. Till slut får man så mycket färdigheter att spelet blir enkelt, även på hard som jag spelade på, men det tar många timmar att komma till den punkten.

Storyn presenteras huvudsakligen i form av kassettband och emails där man lyssnar på och läser konversationer från besättningen, men vissa har överlevt så viss mänsklig interaktion finns och ens beslut i olika situationer påverkar bland annat slutet. Det finns många sidouppdrag att ta sig an som är intressanta, men som man också helt kan strunta i. Faktum är att huvudstoryn tar ”bara” 15 timmar, men min speltid klockade in på hela 52 timmar eftersom jag gjorde så många sidouppdrag. Jag spelade rätt långsamt också för snittet är runt 40.

Den största bristen utan tvekan är laddningstiderna. Det sänkte spelet från ett mycket bra spel till ett bra spel för mig mot slutet. Rymdstationen man befinner sig på är uppdelad i olika zoner med större rum och varje gång man ska byta rum tar det strax över en minut, klockade jag det till. I början är detta inget problem eftersom det tar ett bra tag att utforska varje zon, men mot slutet blir det mycket backtracking och det känns som att spelet laddar mest hela tiden. Det gick så långt att jag hämtade 3DS:en och satte mig och spelade Fire Emblem medan det laddade. För dåligt!



På PC däremot tar dessa laddningstider bara några sekunder, vilket tillsammans med den bättre frameraten och grafiken gör det till den överlägset bästa versionen om man har lyxen att välja. PS4 Pro har dessutom inga grafikförbättringar, något som börjar kännas allt vanligare. Grafiken är inte heller särskilt imponerande, alla som har spelat Dishonored vet vad Arkane gillar och Prey kör på samma stil, med något tecknade figurer. Ansiktsanimationerna är inget vidare, ansiktena är direkt fula, det är mycket jaggies och som sagt överlag inget som imponerar i dagens läge. Men absolut funktionellt nog. Till det positiva hör skuggorna/ljussättningen (häftigt att gå framför en projektor och se diabildens olika färger på ens vapen eller hur Talos I roterar vilket gör att skuggorna är i konstant rörelse) och faktiskt sättet glas går sönder på (annorlunda varje gång). Sen skadar det inte att man kan interagera med och slänga omkring så många objekt heller.

Arkane ska ha beröm för sina monster dock, riktigt väldesignade och skrämmande. De är snabba och svåra att få grepp om och senare kommer ännu värre varelser som bland annat kan vända ens turrets mot en. Det finns även ett antal okonventionella vapen man kan använda, t.ex. ett slags skumgevär som skjuter ut stelnande skum som segar ner fienderna samtidigt som det också kan skjutas på väggar som ”trappsteg” till högre platser.




Slutsats
: Skulle jag jämföra Prey med något så är det förstås System Shock 2, men eftersom jag inte spelat det så får det bli en blandning av Deus Ex, Dishonored och Alien Isolation. Det når inte riktigt upp till Alien Isolation, men nog blev jag skrämd flera gånger eftersom man aldrig riktigt vet vart man har fienderna (förrän senare i spelet) och det är lite av samma påtagliga nerv att spela Prey som Alien, fast light. Laddningstiderna är inte okej på konsol så spela helst på PC för bästa upplevelsen, men överlag tycker jag även på PS4 att det är ett bra, spännande SciFi-spel i ett lågt tempo med fokus på utforskning där man själv bestämmer om det tar 15 eller 50 timmar.



Prisjakt © 2000 - 2018 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.