Agents of Mayhem

• Genre: Tredjepersonsshooter
• Släppdatum: 18 augusti 2017
• Utvecklare: Volition
• Utgivare: Deep Silver
• Plattform: PS4/PC/XB1

Jag skulle vilja vända på recensionsformatet för en gångs skull när jag ska beskriva min upplevelse med Agents of Mayhem, Volitions nya experiment och ”pausspel” från Saints Row-serien, som utspelar sig i samma universum, och mina åsikter kring försöket från Volition som verkar kombinera Saints Row med Crackdown.

Jag tycker Agents of Mayhem är helt OK. Varken mer eller mindre.

Det är ett kul lir att plocka upp från reahögen i spelbutiken för att ha något att göra i helgen, men det är så pass långt spelet når i mina ögon. Det är inte ett helprisspel som är värt 60 euro. Det mesta med Agents of Mayhem är nämligen helt enkelt… tja, mellanmjölk?

Agents of Mayhem tar vid kort efter Gat out of Hells berättelse och följer MAYHEM, finansierat av de vanligtvis onda aktörerna Ultor Corporation, som sammanstrålar tolv elitagenter för att stoppa LEGION, en ondskefull grupp med superskurkar i samma stuk som Cobra Command från G.I. Joe eller DCs Legion of Doom. Spelets slagfält är ett futuristiskt, och för all del vackert designat Seoul som är under attack från LEGION.

Agents of Mayhem är både en kärleksförklaring och parodi på superhjältegenren och så kallade ”saturday cartoons”, animerade actionserier från 80-talet som typ G.I. Joe, men också A-Team. Många skämt, attacker och berättelseknep samt personligheter går ut på att driva med klichéer och genretypiska saker som kännetecknar superhjältar och actionhjältar från 80-talet. Det blir dessvärre för mycket ibland, och i slutändan känns det nästan som spelet blir till aldrig sinande ström av referenser och gamla vitsar, som till exempel Uranus-skämt som jag tror alla har hört åtskilliga gånger. Manuset är inte särskilt bra överlag, vilket är förvånande med tanke på att det är personerna bakom Saints Row, och att det finns mycket att ta ifrån i fråga om inspiration och bakgrund. Ingen av de fiender som man möter på sin väg mot LEGIONs boss är särskilt intressanta eller unika på något sätt, och jag tyckte att man gjorde sig av med respektive underboss alldeles för fort, alldeles för enkelt.

Som spelare får man möjligheten att springa runt i ett öppet Seoul medan man slåss mot fiender från LEGION och klarar av huvud- samt sidouppdrag, betar av de obligatoriska open world-sysslorna som att t.ex. förstöra x antal torn, stjäla bilar och ta över befästningar som LEGION anordnat runtom i staden. Man kan också samla pengar och material till att bygga hjälpmedel som granater och minor samt uppgradera sin bas, the ARK, som fungerar som ens hub. I arken kan man mer eller mindre välja vilka agenter man vill använda, vilka uppdrag man vill åta sig, och liknande saker som hör till en typisk hub.

Till sitt förfogande i kampen om Seoul så har man tolv superagenter, alla med olika personligheter och varierande egenskaper samt styrkor/svagheter, varav man tar med sig tre stycken åt gången.

Tanken är att man aktivt ska rotera mellan dessa tre som man tar med sig ut på fältet då alla agenter är bra på olika saker, som sagt. Hardtack, en BAMF med ett hagelgevär, är exempelvis en klassisk ”tank” med mycket HP, och kan lättast ta ned fiender med armor. Fortune är en flyfotad luftpirat (fick vibbar från Skies of Arcadia) som kan hacka snabbare än andra och är dessutom extra duktig på att ta ned fienders sköldar. Hollywood, en klassisk satir på den självupptagna actionhjälten i actionhjältefilmer och -serier är däremot bra på att ta ned strukturer (som finns lite överallt i staden) och trivs bättre med att spränga sönder allt som kommer i hans väg.

Något som speciellt särskiljer varje agent är deras specialförmågor och så kallade MAYHEM-attacker, som är motsvarigheten till en ultimate i MOBAs som DOTA eller LoL. Man samlar ihop poäng till MAYHEM genom att helt enkelt attackera och döda fiender, och att en MAYHEM-förmåga kan betyda allt från Hollywoods actionfilmssimulering där explosioner regnar ner överallt och man får spreja fritt med automatgeväret, Hardtacks granatgevärsslungande eller något mer lågmält och antiklimaktiskt som Daisy, roller derby-bruden med ett maskingevär, som… rollerskatear hårdare och knockar fiender om man åker på dem. MAYHEM är en bra idé, men det känns inte så effektivt eller bombastiskt som Volition verkar vilja göra det till. I många fall ignorerade jag till och med MAYHEM eftersom det kändes onödigt, eller som att det inte passade situationen och mest var en gimmick som gav lite till inga fördelar i en stridssituation.

Det finns ett RPG-element då agenterna får erfarenhet efter att ha klarat av uppdrag, och vad som följer är den klassiska grinden då man kan uppgradera varje agent till att bli bättre på t.ex. crit chance, XP gain eller liknande egenskaper som kännetecknar just den agenten. Vissa är generalister medan andra är riktiga pansarvagnar, och så vidare. Det gör det hela intressant, och det är kul att hitta en perfekt trio där alla tre medlemmar kompletterar varandra när man är ute och slåss.

För ut och slåss, det gör man hela tiden. Och det är här Agents of Mayhem skiner – Volition bjuder på en riktigt solid och underhållande tredjepersonsshooter där skärmen fylls av explosioner, fiender, skott och allehanda saker hela tiden. Varje agent är en fröjd att spela och det finns någon som passar alla speltyper, och det finns så pass många fiendevarianter att det aldrig riktigt blir tröttsamt att slåss, även om svårighetsgraden fluktuerar ganska kraftigt. Kontrollen är också väldigt bra och det är för det mesta en ganska behaglig upplevelse att navigera runtom i Seoul och i strider. Det gör sitt jobb helt enkelt.

Det som däremot blir tröttsamt är upplägget på uppdrag och miljöerna, för man kommer att få spendera mycket av de drygt 20 timmar det tar att klara av hela spelet, allt inkluderat, i samma miljöer som man redan besökt innan. Man kan krasst dela in ”slagfälten” i tre delar – på gatan, på/i en skyskrapa, och i en icke-deskriptiv LEGION-bas, eller generisk, futuristisk grotta #1.

Det är också på någon nivå ofattbart att det inte är ett co-op eller multiplayerspel, för så som spelet är upplagt så kan man verkligen tro att det finns ett multiplayerperspektiv inbakat i formeln. Man skulle kunna dela på de tre agenterna och spela tillsammans, eller utföra raids på någon av de otaliga uppdrag som finns tillgängliga i spelet. I singleplayerformat känns Agents of Mayhem snarare lite väl isolerat och underanvänt, vilket är en ovanlig känsla för mig som i grund och botten föredrar single player-upplevelser.




Slutsats: Sammanfattningsvis så är Agents of Mayhem en väldigt barskrapad historia, och lyckas egentligen bara sätta stridsmomenten, vilket passar bra för ett shooterspel. Det som inte är så bra dock, är att spelet inte riktigt står ut. Det är arketypen av ett spel som är OK. Varken bra eller dåligt, utan bara helt okej.

Det känns verkligen som att Volition kört på ett extremt säkert kort och arbetat fram en produkt som fungerar, och som är löst förankrad i Saints Row-världen, utan att egentligen ta ut svängarna eller på något vis försöka innovera. Det är en trevlig, kort shooter som underhåller spelaren en helg, sen är det över. Därför är mitt tips att kika på Agents of Mayhem när det gått ned i pris, och du letar efter ett spel som är motsvarigheten till en film som är ”watchable”.