Metroid: Samus Returns

• Genre: Action/äventyr
• Släppdatum: 15 september 2017
• Utvecklare: MercurySteam/Nintendo
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: 3DS

Samus Arans återkomst är här, vilket titeln i och för sig redan avslöjar, men hon är tillbaka som huvudperson i ett spel för första gången på 7 år och nästan det dubbla för ett 2D-spel. Efter att ha spelat igenom hennes senaste äventyr så kan jag konstatera att tiden må ha stått still, men det är ändå ett kärt återseende.

Samus Returns är en nygjord version av den andra och minst kända delen i serien, Return of Samus till Game Boy. MercurySteam, utvecklarna bakom Castlevania: Lords of Shadow, har fått äran att skapa nyversionen tillsammans med Nintendo. I många år dominerade just Metroid och Castlevania genren som de födde men på senare tid är det indiespel som fyllt upp det tomrum som skapats. Nintendo visar dock att de fortfarande kan om de bara vill, men samtidigt också varför Metroid i princip perfektionerade konceptet redan för över 20 år sedan.

Jag spelade originalet för väldigt många år sedan i svartvitt och minns att det var ett bra spel, men allt om själva spelet har jag glömt. Samus släpps i alla fall ner på Metroidernas hemplanet för att försöka förinta dem alla, och det är alltså detta som är temat – Metroidbossar. Det finns 40 till antalet och de börjar som primitiva bossar, men genom spelet utvecklas de till större och farligare versioner, vissa som tagna ur Alien. Annars är det som vilket annat Metroid som helst, med få nyheter.



Det som faktiskt är nytt är att man kan sikta fritt för första gången i 2D, och lasersikte hjälper en att pricka rätt. Det funkar inte helt perfekt på grund av den analoga spaken som inte är den mest precisa, så saker som att svinga från en punkt till en annan med änterhaken handlar mest om tur känns det som. Det är ändå skönt att kunna sikta fritt och problematiska områden är få.

Samus kan nu också använda en slagattack och kontra fienders attacker vilket är ett snabbt och effektivt sätt att ta ut dem på. Häftigt till en början, men efter ett tag blir det lite jobbigt att nästan alla fiender rusar mot en om man går för nära så man måste vara beredd på att kontra hela tiden. Det blir svårt att undvika fiender och att till exempel klättra uppför plattformar då man riskerar att bli överfallen av en fladdermus som kommer svingandes utom synhåll. Jag hatar det inte, men det känns inte som att det behövs i nästa Metroid heller, för ibland får jag känslan av att jag spelar Paper Mario på grund av all kontring.

Att kontra är också bra för att få upp Aeion, spelets nya resurs. Med Aeion kan man använda fyra olika förmågor som man låser upp under spelets gång. Den första är en skanner som avslöjar ett område av kartan där man befinner sig, samt temporärt visar hemliga block på skärmen som går att spränga sönder. De andra förmågorna är inte de mest flashiga men de har sina användningar ändå, framförallt för att plocka upp föremål som utökar ens kapacitet för missiler, energi och Aeion. Skannern är ett bra hjälpmedel, dock föredrar jag den vanliga metoden från de tidigare spelen där bara kartan avslöjas och inte info om vart utrustning och powerups är placerade. Dessutom blir det att man skannar ofta, ibland enbart för att se vart de sprängbara blocken befinner sig, så det blir liksom mindre spänning att upptäcka saker när spelet gör det åt en.

Grafiken har fått sig en rejäl upplyftning och det ser riktigt bra ut med 3D-bakgrunder och modeller. Livfullt, mycket färger, häftiga ljuseffekter. Jag blev också förvånad över hur bra spelet ser ut när man sätter på hårdvarans 3D-funktion - definitivt det bästa jag sett i 3D-väg, det blir ett slags annat djup i det hela. Designen är dock inte lika imponerande. Planeten SR388 är ganska trist egentligen; visst är bakgrunderna till stunds fulla av detaljer, men själva områdena ser ut som man kan förvänta sig och framförallt fienderna är oinspirerade och få till antalet. Många av dem återanvänds till och med i starkare versioner, något som känns som en gammal och uttjatad mekanik i dagens läge.



Musiken är ljuvlig och stämningsfull som väntat. Den är för det mesta bara där i bakgrunden och bidrar till den isolerade och lite kusliga atmosfären, men några episka bossteman sticker ut. Remixade versioner av klassiska låtar dyker upp då och då och de skiner verkligen. Nintendo har gjort ett bra jobb där, även om soundtracket generellt sett inte alls kommer upp i samma klass som Prime-serien. Många ljudeffekter är också tagna ur Super Metroid och Metroid Prime, vilket bör glädja fans av serien.

Som jag tidigare har nämnt så ställer den analoga spaken till lite problem med kontrollen. Det blir onödigt krångligt att sikta ibland, och att transformera sig till och ifrån en boll genom att dubbeltrycka visar sig vara frustrerande i vissa moment, som i bossfighter där man måste göra det snabbt. Jag önskar att man hade kunnat styra Samus med digitalkorset men det går inte att ändra, förmodligen på grund av att man då inte kan sikta fritt.

Bossfighterna är något repetitiva med olika utvecklingar och variationer av Metroids, men det blir ändå inte att man tröttnar, utan varje bossfight är en utmaning. Förutom Metroids finns det också några unika bossar, speciellt de mot slutet är riktigt häftiga och ovanligt svåra. Att man dör gör dock inte så mycket då man får börja om precis vid bossen, och det lär man får göra eftersom det gäller att lära sig bossarnas attacker. Ett frustrerande moment jag fann var dock en slags väggboss där man var tvungen att memorera vilken väg man skulle springa och gjorde jag ett enda misstag så var det kört. Men i övrigt så gillar jag att de har ökat svårighetsgraden på bossarna jämfört med tidigare spel i serien.



Slutsats: Samus Returns är en komplett omgjord version av originalet som håller hög kvalitet. Det kan tyckas att jag har klagat mycket på spelet i min recension, men det är mer att jag har tagit upp det som jag lyckades hitta som är mindre bra med spelet, för Samus Returns innehåller allt det som Metroid är känt för och gör det väldigt bra. MercurySteam har spelat sina kort väldigt säkert helt enkelt och inte ändrat på särskilt mycket alls om man jämför med Super Metroid till exempel. Det är bara så att själva modellen som spelet är byggt på är det sämsta av alla 2D-Metroids, vilket resulterar i att nyversionen inte heller imponerar lika mycket som de andra 2D-spelen gjorde på mig.

Jag saknar mer själ i världen Samus befinner sig på, det finns till exempel ingen lore överhuvudtaget, något som Retro Studios byggde upp på ett så fint sätt i Prime-trilogin, och inte heller några dialoger som i Fusion. Fiender och miljöer är tämligen generiska och ger mig ingen wow-känsla, förutom ett par häftiga bossfighter mot slutet. Likaså är utrustningen återanvända prylar från gamla spel och jag visste i princip alltid vad jag behövde för att ta mig förbi olika hinder. Överraskningsmomenten blir därmed få och skannern stjälper ännu mer av den normalt starka mystiska känslan man har när man springer omkring helt ensam på en främmande planet.

Men trots spelets alla skavanker och smärre problem så är Samus Returns ändå bättre än troligtvis alla kopior som tillkommit i genren vilket säger en hel del om hur bra spelet är, och just hur hög standarden är för Metroid. Ett givet köp för alla vi fans som har väntat i över 10 år på ett nytt 2D-äventyr, och det ska bli intressant att se hur Nintendo utvecklar serien vidare om de bestämmer sig för att göra en ny, helt egenutvecklad originaltitel.