Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Total War: Warhammer II

Skriven av: Filip_M  |  Datum: 2017-10-10  |  265 besökare

 

  • Genre: Strategi
  • Släppdatum: 28 september 2017
  • Utvecklare: Creative Assembly
  • Utgivare: SEGA
  • Plattform: PC


Creative Assembly fortsätter med sin satsning in i den mustiga sagovärlden som är Warhammer, och som med så många av deras uppföljare till tidigare titlar i deras Total War-serie (såsom det ypperliga Fall of the Samurai följde upp Shogun 2, eller hur Attila trumfade Rome 2 på alla sätt) så kan man nog säga att Warhammer 2 är en smärre succé. Den inledande titeln i Warhammer-serien sålde som smör och blev hyllad nästintill unisont av kritiker (däribland Minhembio), och allt tyder på att även Warhammer 2 går mot samma öde.

Där vi i Total War: Warhammer fick spela i en sagobetingad tolkning av medeltida Europa så placeras vi raskt in i en lika fantasirik och vidunderlig bakgrund som i ettan, denna gången i Warhammeruniversumets motsvarighet till Amerika och Afrika, som förenas i en arkipelag av öar (Lustria, Ulthuan, Naggaroth och The Southlands)  som alla bjuder på sin egen flora och fauna – vidsträckta, mystiska djungler befolkade av Lizardmen och fanfavoriterna Skaven blandas med atollomgärdade paradisöar som i sig kantas av förruttnade, korrupterade vulkanöar försatta av Dark Elves medan en oändlig öken väntar i söder. I centrum av scenen står Ulthuan, en månskärsformad ö som står under High Elves beskydd.

Grundprincipen i Total War kvarstår – man ska, som någon av de fyra huvudraserna (fler kommer med DLC vid ett senare tillfälle), splittra och söndra sin väg genom spelvärlden och utrota allt motstånd tills hela kartan tillhör ens rike, men i Warhammer 2 har man infört en twist, mycket lik den dynamik som dyker upp i Shogun 2. Ulthuan står i epicentrumet av allt drama då den står värd för en massiv, volatil magikälla kallad the Great Vortex som mer eller mindre är källan till all magi i Warhammers värld. Målet som för de fyra raserna till området kring Ulthuan är att tämja the Great Vortex genom ritualer och på så vis, beroende på vilken faktion man talar om, skydda eller förstöra den, men magin är förrädisk och lockar till sig Chaos, som är ytterligare ett hotfullt element inslängt i smeten.

Kampen om The Great Vortex utspelar sig som så att varje ras samlar ritualistiska tokens som på så sätt ger dem kraft att starta en ceremoni som bit för bit tämjer the Great Vortex till deras fördel. Detta måste göras i drygt fem stadier som sedan kulminerar i en episk slutstrid liknande the Great Divide i Shogun 2, där alla japanska klaner oavsett relation vänder sig mot dig i ett desperat försök att störta ditt rike. Upplägget är ett fint sätt att skapa ett underliggande syfte bakom allt erövrande och imperiumbyggande medan det samtidigt skapar en källa för press och en distinkt känsla av att man kör en riktig kapplöpning mot de andra raserna, alla följer i slutändan samma direktiv.

Man kan dock se hur kampanjen är uppbyggd och tänka åt det negativa hållet också. De fyra raserna är inte ensamma på kartan, utan man stöter garanterat på både Wood Elves, Orcs, Dwarves, Vampires och till och med Bretonnians. Utöver det finns det Chaos spawns, Norsca och legoknektsförband som består av många olika raser i ett.

Det är bra, men problemet är att de i skrivande stund inte har någon verklig funktion i det större narrativet som Warhammer 2 består av i och med the Great Vortex. De har en uppenbar plats i spelet då de kommer dyka upp som DLC, men det finns ingen större anledning till att attackera dem och det finns inget incentiv att ens interagera med dem överhuvudtaget. Som det står nu är ”neutrala” raser endast där för att vara ännu en provins som man kan erövra, och på så vis utöka sin tillökning av tokens till ritualen för att vinna slaget om the Great Vortex. Spelet frångår grundtanken med att vampyrer bara kan ta över ett område, orker kan bara ta över ett annat, och så vidare – istället är vissa platser på kartan mer eller mindre ”bovänliga” (med eventuella buffs eller debuffs beroende på klimat och ras) för respektive ras, men det existerar ingen riktig avgränsning. Det gör att Warhammer 2 blir en ”paint the map”-fest snarare än det pragmatiska och tålmodiga förhållningssätt som man fick tillämpai föregångaren.

Warhammer 2 vinner mycket på att de rivstartar med fyra raser som både är distinkta och roliga att spela som. Alla fyra fungerar olika med olika förutsättningar och utmaningar – Lizardmen har en geomantisk koppling mellan alla sina regioner som gör de commandments – alltså påbud, som t.ex. mer inkomst per runda – som finns starkare eller svagare baserat på hur pass ihopkopplat och brett (vilket gör att en aggressiv expansionspolitik är att rekommendera) ens rike är. De får också möjlighet att trolla fram starkare trupper än vanligt då och då, och att spela som förhistoriska dinosaurier är en fröjd i sig då det är fullt möjligt att kriga med en stegosaurus eller annan typ av dinosaurie som har ett laservapen fastspänd i skallen som en artilleripjäs.




High Elves och Dark Elves är lite mer traditionella i den meningen att de känns snarlika övriga raser från första Warhammer. Båda är kompakta raser vars trupper är dyra och små/få, men väldigt starka. High Elves kan spionera på allierade genom att ingå i diplomatiska relationer, och som ledare kan man påverka andras diplomatiska relationer genom Intrigue-systemet – man har också den bästa positionen för att skydda och snabbt ta kontroll över the Great Vortex i Ulthuan.

Dark Elves har möjlighet att samla på sig slavar som både ger stålar i kassan och som kan offras för att ge spelaren fördelar genom riter, men som i Rome 2 kan för många slavar förstöra balansen i regioner och tvinga fram rebeller som kan göra livet surt för alla involverade. Dark Elves kan också framkalla Black Arks, stora skepp som både kan delta som eldunderstöd vid realtidsstrider vid kusten eller som en mobil bas, och sprider förstås chaoskorruption.

Skaven är en personlig favorit – dessa intelligenta råttor sprider en korruption som är så svår att de själva inte kan vistas i sina egna kontrollerade regioner för länge, och de har en födafunktion som tvingar dem att ständigt attackera fiender och besittningar för att hålla alla råttor nöjda och glada. De är i princip permanent osynliga, deras städer syns som ruiner på spelkartan, och majoriteten av deras trupptyper består utav meatshields som man uppmuntras kasta på fienden i stora kvantiteter. Spelstilen liknar hordes i t.ex. Attila, mycket hit-and-run och att röra sig snabbt och effektivt med relativt små, veka medel med emfas på att sprida förintelse och att ständigt omlokalisera sin huvudbas hela tiden.

Något med Warhammer II har bara slagit helt rätt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som klaffar, men något är det. Personligen tycker jag CA gjort ett bra jobb med att utforma kartan så att det är mindre ytor och inga rena Saharaöknar av ingenting, så att en kampanj känns snabbare och mer händelserik. Att behöva jaga fiender runtomkring på hela kartan, att det tog 5+ rundor att belägra ett slott en provins ifrån ens egna provins var jobbiga aspekter av TW:W1 som drog ned mitt helhetsintryck efter x antal timmar.

Det har även gjorts en hel rad med quality of life-förändringar gällande UI och hur sömlöst man dels navigerar och dels tar till sig information i Warhammer II, även om det ibland kan komma plågsamt många pop-ups om vad som skett senaste rundan, vem man dödat, vad man ska göra härnäst som uppdrag och så vidare. Det är informativt, men samtidigt extremt störande och stör flödet som annars är ganska så strömlinjeformat.

Realtidsdelen av spelet är fortsatt bra och är om möjligt roligare eftersom man får spela med så pass exotiska och intressanta trupper från respektive ras. Till skillnad från vampyrer, människor, dvärgar och liknande från föregångaren så har inte någon utav de fyra raserna någon egentlig brist – alla har möjlighet att rekrytera trupper som kan utöva magi, använda distansvapen och såklart strida i närkamp. Istället har de tidigare nämnda ”perks” och gör sig bäst genom att tillämpa specifika strategier som tar vara på rasernas styrkor och svagheter.




Skavens har i princip bara early game-trupper, men kan kompensera genom att överrumpla fienden. High Elves har starka trupper men tveksam moral. Dark Elves startar svagt i early game och blir bättre och bättre, och får bättre moral ju längre striden lider. Lizardmen är stryktåliga och gör sig bäst som tanks på slagfältet, men kan förlora greppet om striden om de hamnar i trångmål och börjar ignorera ordrar när deras moral blir för låg.

Det är som alltid kul att slåss i Total War. Ett tydligt problem jag dessvärre märkt är att kontrollen dels är styltig – trupper går inte riktigt dit man vill – och att ens trupper oftare än sällan verkar få hjärnsläpp och inte tar några initiativ. Jag är inte på något sätt en bra multitasker när det kommer till strategispel, men det känns väldigt underligt att överse striden och märka att jag har en-två infanterigrupper som står mitt i slagfältet och stirrar motståndaren i vitögat en meter ifrån, och inte agerar. Det är som att de glömmer av vilken order de får, och det har ibland lett till att annars säkra vinster har gått om intet.



Slutsats: Den slutliga frågan är om det är värt att lägga drygt 59 euro på en tjockare expansion till Total War: Warhammer, som Warhammer II i slutändan är. Det kommer komma en kostnadsfri DLC vid ett senare tillfälle som förenar Warhammer och Warhammer II, och är man ett hardcorefan som verkligen är frälst av serien så kan det vara värt – men annars skulle jag faktiskt rekommendera att du som nytillkommen hoppar över TW: W och kör på Warhammer II istället, just på grund av dess generellt bättre UI, dess exotiska, distinkta faktioner och ett relativt linjärt kampanjläge som fortfarande är fritt nog för att kännas som ett klassiskt Total War-spel, men som ändå erbjuder något som liknar ett klart mål och en story som sker i bakgrunden.

Det bästa är att Creative Assembly bara kommer att göra Warhammer-serien ännu bättre. Den saken står klar efter detta kraftprovet.



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre Strategi RPG Fantasy
Expansion Nej
Format Download Fysisk utgåva
Spelet går att registrera på Steam Ja
Antal spelare 1 2 spelare
Multiplayerstöd Ja
Multiplayerlägen Co-Op Competitive
Rek. åldersgräns 16 år
Spelsamling Nej
Svensk text/tal Nej

Design

Exklusiv utgåva (samlarutgåva/limiterad) Nej

Spellägen

Flera spelare per dator/konsol Nej
LAN-stöd Nej
Onlinestöd Ja
Månadsavgift Nej
Antal spelare online 1 2 spelare
Multiplayerlägen online Co-Op Competitive

Systemkrav

Operativsystem Windows 7 Windows 8 Windows 10

Övrigt

Lanseringsår 2017
Utgivare SEGA
Utvecklare Creative Assembly

Länkar

Tillverkarens produktsida
Prisjakt © 2000 - 2017 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.