South Park: The Fractured But Whole

• Genre: RPG
• Släppdatum: 17 oktober 2017
• Utvecklare: Ubisoft San Francisco
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PC/XB1/PS4

South Park: Stick of Truth som kom ut 2014 var lika förvånande som det var bra. Försök till att föra South Park till ett spelformat har varit åtskilliga, oftast med ett ganska tveksamt resultat, och därför var det en positiv överraskning när Ubisoft prickade helt rätt i och med Stick of Truth. Jag kan säga att uppföljaren, Fractured But Whole, inte är lika bra eller banar vägen för licensspel på samma sätt som sin föregångare, men det är fortfarande ett gemytligt äventyr för South Park-fantasten.

Fractured But Whole tar steget från att skämta om och satirisera fantasygenren (och spelklichéer i allmänhet) till att svinga vilt mot superhjältegenren som dominerat den senare delen av 2000-talet. Eric Cartman och gänget inser vilka pengar som ligger i att starta en superhjältefranchise i stil med DC och Marvel och bestämmer sig för att påbörja sin egen satsning, men det sker en splittring och ett inbördeskrig vännerna emellan inträffar, mycket likt Marvels Civil War-serie. Samtidigt är nya tokigheter i görningen då South Park-gänget hamnar i kläm med ljusskygga krafter som hotar att förstöra Colorado, och USA i allmänhet.

Fractured But Wholes premiss är typiskt för South Park och man hanterar allt som allt spelet som ett runt femton timmar långt avsnitt. Dessvärre är storyn inte mitt i prick då den haltar betänkligt och inte är fullt lika engagerande som South Park-avsnitt i allmänhet brukar vara. Skämten är lite tama/lama, för många billiga storyknep används, händelseutvecklingarna är lite för uppenbara och personligen gillar jag inte konceptet att man spelar som en stum protagonist utan någon egentlig koppling till världen omkring.

Ännu en likhet mellan Fractured But Whole och sin föregångare är fokuset på protagonistens magiska förmåga att fisa sig ur olika situationer. Vare sig det handlar om att slåss med immobiliserande pruttar, lösa pussel och problem med en välriktad fis (som att hacka sig in i lyckta dörrar och fisa sig upp på annars otillgängliga platser..) eller till och med fisa sig genom tid och rum så får man väl användning av protagonistens förvånansvärt användbara rektum. Humorn i det landar inte rätt för mig då det känns lite för puerilt för min smak.



Pusselaspekten av spelet är ganska rättfram och lätt att lösa, men känns mer som padding än något annat. Många pussel kan lösas genom att låsa upp nya färdigheter som man får ju längre man kommer i storyn, och devolverar ganska snabbt till ständig backtracking där man får röra sig från punkt A till punkt B och sedan tillbaka igen, tills man får gå till punkt C. Det utvecklas lätt till en känsla av att man slösar onödig tid, och även om waypoints finns där man kan hoppa mellan olika platser på South Park-kartan så känns det ändå onödigt med så mycket backtracking.

True to form så läggs mycket fokus, om än på ett skojfriskt sätt, på ras och könsidentitet i Fractured But Whole. I början får du välja kön och svårighetsgraden presenteras i form av en slider där ju mörkare du är, desto svårare kommer spelet bli. I själva verket påverkas spelet inte speciellt mycket beroende på vad du väljer, förutom att du får mindre pengar och personer behandlar dig annorlunda om du exempelvis spelar som en svart person, men själva svårighetsgraden på strider påverkas inte. Jag förmodar att detta är för att politisk korrekthet och outrage-kulturen var en väldigt het potatis under South Park säsong 20. Att göra en satir av det får mig att dra på smilbandet en aning, men mest tänker jag på hur dödfött ämnet är för tillfället.

Likt Stick of Truth så är Fractured But Whole ett RPG, och Ubisoft har utvecklat denna aspekten av spelet en del, till det bättre. För att passa temat får man välja mellan tre olika klasser som alla har någon slags anknytning till superhjältar, som man sedan kompletterar med sju ytterligare klasser som blir upplåsta allt eftersom. Klasserna fokuserar på olika stridsmetoder, såsom närstrid, supportliknande förmågor, distansattacker och AoE-spells som kontrollerar slagfältet. Lyckligtvis får man välja nya klasser om man efter en stund ångrar sig, och alla attacker står till ens förfogande från första början, även om man tvingas rotera mellan olika förmågor om nödvändigt, då man under stridens gång har tillgång till tre attacker samt en specialattack.



Stridssystemet är som sagt ganska simplistiskt. I Fractured But Whole slåss man mot allehanda motståndare i ett turbaserat gridsystem á la klassiska Final Fantasy, till skillnad från JRPG/Paper Mario-stuket i Stick of Truth. Med sig har man ett gäng kompanjoner (oftast är man 4-5 per strid) som alla har sina unika spelstilar och attacker. Svårighetsgraden på själva striderna är aldrig särskilt hög då man efter några side missions mer eller mindre går fram som ett ångvält genom majoriteten av spelets många fajter. Mycket fokus läggs på att ha en välbalanserad grupp med karaktärer som med AoE-attacker kan låsa sina motståndare, för att på så vis få fler möjligheter till att attackera.

Jag säger simplistiskt för att det inte är så pass välutvecklat som jag kanske vill att det ska vara. Stridssystemet gör sitt, men det tar inte särskilt lång tid innan man hittat den perfekta combon av olika attacker och supportspells som gör att man dominerar i princip varje strid, och letar du efter ett utmanande RPG som tvingar en att tänka (typ Divinity) så är inte Fractured But Whole riktigt spelet för dig.

Ett varningens finger höjs för eventuella grafiska problem och buggar. Oftare än sällan (jag recenserar PC-versionen) möts jag av en svart skärm när jag startar upp spelet, vilket jag tydligen inte är ensam om, och spelet har kraschat då och då, även om det inte är lika vanligt. Vad som är relativt vanligt dock är att spelet ”fryser till” och karaktärer buggar ut, så att man inte kan prata med vissa människor, utföra vissa handlingar, och öppna vissa assets som man hittar under spelets gång. En eller två omstarter har lyckats lösa det problemet, men det har skett för många gånger för att det ska vara en tillfällighet.

Slutsats: South Park: Fractured But Whole känner jag är en besvikelse i den meningen att den bygger på Stick of Truth, men inte riktigt gör något märkvärdigt som skulle göra uppföljaren till en speciell RPG-titel utöver det vanliga. Spelserien är fortfarande en av de bästa spellicensserierna som finns därute, men utöver att Fractured But Whole blidkar South Park-fans och folk som letar efter ett casual lir med skämt under bältet och satir i högsta klass, så erbjuds inte så mycket, snarare mer av det vanliga.