Call of Duty: WWII

• Genre: FPS
• Släppdatum: 3 november 2017
• Utvecklare: Sledgehammer Games
• Utgivare: Activision
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

Activision återvänder till andra världskriget i årets upplaga av Call of Duty, efter ungefär 10 år av moderna och futuristiska krig. Tillbaka till där allting började alltså, men det mesta är sig ändå likt, på både gott och ont.

Kampanjen börjar år 1944 med landstigningen i Normandie och man spelar som de allierade, framförallt USA:s 1:a infanteridivision. Ett välkänt intro som vi har sett i många andra spel, bland annat Company of Heroes och Call of Duty 2. Sledgehammer har dock lyckats bra med den adrenalinpumpande stämningen och gjort scenen så actionpackad som möjligt. Faktum är att jag fann de två första banorna klart svårast i hela spelet, och då var jag mitt uppe i att vänja mig vid gameplayet – inte den bästa kombinationen.

Därefter följer invaderingar av olika platser i Frankrike, Belgien och Tyskland. Jag tycker kampanjen är lagom lång och jag kände aldrig att uppdragen var särskilt repetitiva vilket ofta brukar vara fallet i sådana här spel. Uppdrag som stod ut för mig var: befrielsen av Paris där man spelar som en kvinnlig ledare i franska motståndsrörelsen och måste smyga omkring a la Hitman – så långt ifrån CoD man kan komma, Ardenneroffensiven där ens trupp är ute i skogen mitt på julafton och får gömma sig i skyttegravar samtidigt som bomber regnar nedför himmelen och träd faller några centimeter över ditt huvud, samt kriget om bron vid Remagen som bjuder på en spektakulär avslutning.



Den mest intressanta förändringen som jag gillar skarpt är att de har tagit bort regenerering av hälsa i förmån för medkits, precis som på den gamla goda tiden. Det blir en roligare utmaning när man måste hantera sina resurser istället för att det ska handla om att ta skydd hela tiden tills man fått upp sin hälsa. Jag körde på den högsta svårighetsgraden (som är upplåst från början denna gången, yay), och antalet medkits som ligger utspridda var alldeles lagom. Dessutom kan man få medkits och andra tillgångar såsom ammunition och värmesyn från sina lagkamrater, ett kul system som dock inte är lika användbart som det låter eftersom väntetiderna är långa.

Ett problem med just att man har lagkamrater med sig nästan hela tiden är att den bästa taktiken ofta blir att gömma sig tills ens trupp slaktat alla fiender eftersom de själva är odödliga, en billig taktik som tyvärr motverkar det nya systemet med medkits. På Veteran fick jag ta skydd ständigt och det funkade för det mesta utan problem men ibland var fienderna fuskigt smarta och visste vart jag var fastän jag inte hade visat mig. Inte kul att gå runt hörnet och bli nedskjuten av två skott av en fiende som står beredd och siktar mot en. Ett uppdrag där man styr en tank och ska skjuta ner två andra tanks genom att cirkulera och ta dem bakifrån var också ruggigt frustrerande då kontrollen både att styra tanken och kanonen var åt skogen dålig.

Storyn är som sagt inget nytt men sättet Sledgehammer berättar den på är riktigt bra. Många mellansekvenser med intressanta karaktärer, bra röstskådespeleri och en spännande maktkamp mellan truppens två befälhavare. Ansikten är väldigt verklighetstrogna och speciellt då i mellansekvenserna. Eldkastaren och sättet fiender som använder den dör på är också riktigt snygga (även om själva vapnet är väldigt sällsynt). I övrigt ser det så bra ut som man kan förvänta sig från ett spel som består av gråa, sönderbombade miljöer. Likaså med musiken, dock står titeltemat ut och lyckas fånga den dystra känslan perfekt men gör det samtidigt på ett episkt sätt – den har verkligen fastnat i mitt huvud.

Multiplayer i Call of Duty har alltid varit enormt populärt och troligtvis är det därför det mesta är sig likt även i WWII. Ja, förutom att man nu då inte kan springa på väggar eller använda jetpacks. Alla de vanliga spellägena finns med men det bästa är nog det nya läget, kallat War. Där gäller det att utföra olika uppdrag som att eskortera tanks, mörda zombies, och bygga broar. Bägge lagen med sex spelare styck turas om att attackera och skydda. Lite som Assault i Unreal Tournament alltså, för de som kommer ihåg den godbiten. Jag kan tycka det är lite rörigt i början innan man lärt sig alla uppdrag eftersom ingenting förklaras i förväg, och det hjälper inte när man är nybörjare och spelar med andra som är över nivå 50 och frågar om man är en noob (ja, svarade jag). War är i alla fall ett steg i rätt riktning i den annars stela infrastrukturen.



När man börjar multiplayer så får man gå med i en division, som fungerar som olika klasser. När du går upp i nivå låser man upp massor av prylar i vanlig ordning, samt poäng som man kan använda för att låsa upp andra divisioner eller saker inom en division. WWII har ett slags huvudkvarter i stranden på Normandie där man kan gå runt och kolla nyheter, leaderboards, köpa saker, prata med folk, prova olika vapen med mera. Men det mest slående är att det går att se när andra öppnar sina lootboxar och se exakt vad de innehåller. Jag vet inte om jag ska tycka att det är briljant eller tragiskt, jag vet bara att jag är sjukt trött på lootboxar och orkar inte med att hålla på med sådant i ett spel som detta.

Zombieläget är självklart också tillbaka, denna gång i form av nazistzombies. Det bjuder på en tokig story med bland annat den komiska David Tennant i en av rollerna, och det är faktiskt ännu bättre än läget i Infinite Warfare som redan var väldigt bra. Jag gillar att man inte längre kan bomma igen fönster, utan nu är det fullt fokus på målen och att skydda varandra. En annan bra ny sak är att man kan trycka på en knapp för att se information om ens mål och få lite vägledning så det inte blir lika mycket gissningslek som i tidigare versioner. Dock är det fortfarande svårt att veta vad man ska göra ibland, men det är lite av själva charmen med zombieläget. Fastnar man får man hoppas att någon av ens medspelare vet hur man gör, eller kolla upp det helt enkelt. Upp till fyra spelare kan köra i ett nytt klassystem som inkluderar supers, vilket gör att det känns ännu mer som det briljanta Killing Floor.



Slutsats: Jag skulle vilja säga att CoD: WWII är som en modern upplaga av CoD2. Kampanjen är bra och absolut värd att spela igenom, även om det är mycket deja vu över det hela. Kampanjerna i CoD brukar ofta vara medelmåttiga, men på sistone har Activision skärpt sig och liksom Infinite Warfares kampanj så håller WWII hög kvalité rätt igenom. En intressant story med riktigt trovärdiga karaktärer, ett par innovativa uppdrag, snygga grafiska effekter, och ett bra titeltema gör resan häftig, rörande, och lagom lång.

Multiplayer är sig lik men det nya spelläget War gör definitivt spelet mer mångfaldigt och är precis det som CoD behöver. Huvudkvarteret som agerar som spelets hubb är en bra idé, däremot önskar jag att de kunde ta bort lootboxar då det mest är irriterande. Annars är det inte mycket nytt att prata om; har du spelat multiplayer i CoD innan så vet du vad du får, fast i andra världskriget-tema denna gången alltså. Activision förändrar inte konceptet märkvärt vilket är förväntat vid det här laget. Zombieläget har inte heller det fått många förändringar men de gör desto större skillnad jämfört med multiplayer, och att döda zombies är roligare än någonsin, även om jag önskar att det fanns fler banor. Personligen tycker jag om kampanjen och zombieläget mycket mer än multiplayer när det gäller CoD, och det är det som är så bra med att ha tre helt distinkta lägen - det finns något för alla.