UFC 3

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 2 februari 2018
• Utvecklare: EA Canada
• Utgivare: EA Sports
• Plattform: XB1/PS4

Av en ren händelse damp ett recensionexemplar av UFC 3 ned i brevlådan hos mig, och jag som har nästintill obefintlig erfarenhet och intresse av MMA och andra kampsporter gör härmed mitt bästa för att återge min bild av hur jag upplevde EA:s senaste satsning inom kampsportens värld. Ville bara inleda med detta så att du som eventuellt läser förstår att alla åsikter som följer är från en riktig casuals perspektiv.

UFC 3 hade oturen att i samband med sin betaversion släppas omkring samma tidsperiod som hela spektaklet med Star Wars Battlefront II och senaste Need For Speed, som tillsammans bar det stora grishuvudet som var EA:s PR-debakel med alla lootboxes. UFC 3 hade likt andra sporttitlar en Ultimate Team-modell som gick ut på dyra lootboxes med slumpmässiga värden i sig, och undgick inte riktigt all pajkastning som spillde över från de övriga, aktuella titlarna.

Det kanske kan glädja folk att höra att EA lärde sin läxa då UFC 3 inte har en hutlös Ultimate Team-modell som man bland annat kan se i FIFA-serien, utan de har rullat tillbaka priserna för varje lootbox till rimligare nivåer för att undvika grind. Att ha ett Ultimate Team-liknande läge i ett spel baserat på MMA som sport är intressant, speciellt då man kan fixa ihop ett ”stall” av fighters från olika viktklasser som i sig har ett grundvärde, men som med tillsammans med alla olika kort som bestämmer unika värden som vilken fightingteknik, perks och övriga bonusar formar en helt ny, unik slagkämpe. Det är en intressant idé och det är förvånande att se att det ändå funkar som koncept även i ett fightingspel. Jag gillar dock inte att de flesta kort är delar av tiers likt Battlefront II, men jag kan ha överseende med det.

Det stora fokuset i UFC 3 handlar inte så mycket om själva fightingmomenten i spelet som det handlar om det omkringliggande, sociala spelet som är vardag för så många proffs inom MMA. Conor McGregor som fokus för omslaget är därför perfekt, just för att han bemästrat promotingen och upphypningen av sina fajter lika väl som han är en utmärkt och världsledande fighter inom sin disciplin och viktklass.

Det sociala spelet kommer till liv speciellt i karriärläget i UFC 3, eller G.O.A.T Mode som det kallas. Som namnet föreslår uppmanas man skapa sin egen hemmasnickrade fighter med målet att bli den allra bästa inom sin respektive viktklass. För att nå dit måste man gå igenom amatörligorna (vilket går fort, jag behövde bara slåss tre-fem gånger och få knockout på alla innan jag blev ”uppmärksammad” av Dana White) för att sedan träna upp sin fighter inom olika kategorier såsom styrka, snabbhet, clinchförmåga och uthållighet med mera. Man börjar först i sin morsas källare utan kostnad men som hjälper din träning föga, och i takt med att man rackar upp vinster, klättrar upp i rankningen och tjänar mer och mer stålar så får man mer tillgång till exklusiva, högkvalitativa gym inom respektive fightinstil som wrestling, boxning, muay thai med mera som alla erbjuder fler möjligheter till att träna och bli bättre.

Varje fight tar allt från 4-10 veckor att förbereda inför och varje vecka som simuleras representeras genom olika aktiviteter som tar från ens standardpool av 100 ”points”, för att göra prioritering viktigt då man inte hinner med att göra allt. Det är här ens promoting game är lika viktigt som hur väl man tränar upp sin karaktär i gymmet, eftersom hype, engagemang och fans är viktiga aspekter av din karriär. Det är faktiskt fräscht då man sett tidshanteringsstuket i liknande karriärslägen och därför erbjuds ytterligare en dimension som man så småningom behöver prioritera – för utan fans är man inte mycket till en G.O.A.T.-utmanare.

Karriärsläget faller dock, i min mening, på dess artificiella svårighetsnivåer som kastas framför spelaren av egentligen ingen anledning alls. Jag lyckades få till 12 raka matcher genom KO i första ronden, och jag hade skulpterat fram ett riktigt monster sett till mina färdigheter – jag hade mer eller mindre inga svagheter överhuvudtaget. Allt det försvann då jag efter dessa 12 matcher fick börja möta verkliga UFC-idrottsmän, som dels var dussintals nivåer ovanför mig i rankningen, och dessutom skiljde sig markant i fråga om hur väl de slogs. Jag gick från att vara totalt överlägsen till att inte ha en chans överhuvudtaget, och jag tappade suget ganska omgående – inte för att jag inte fick vinna, utan för att trenden fortsatte, med idoga förluster trots att jag mötte motståndare som statistiskt var sämre än mig. Min nackdel var att min karaktär var påhittad. Det känns surt.

G.O.A.T.s styrka ligger också i spelets presentation, då utvecklarna fläskat på ordentligt med att återge varje match som om den vore livesänd på riktigt, och det skadar inte att karaktärsmodellerna är välgjorda och animationerna likaså. Det känns i kroppen när jag landar en roundhousespark rakt i min motståndares tinning. Blodet forsar, det känns som om hela ringen skakar och nedslaget samt hur sparken påverkar min motståndare gör att en kombinationsattack eller välriktad smocka känns extremt belönande, vilket är det man begära av ett fightingspel.

Själva fightingssystemet är förvånansvärt smidigt för att vara ett idrottsspel som behöver förlita sig på komplexa rörelser som behöver ta fart, komplexitet och andra faktorer med i beräkningen. Med ett upplägg som påminner om klassiska 2D-fighters (x och ring är vänster och höger spark exempelvis), och intressanta inslag som faktiska combos och att vänster styrspak är dedikerad för rörelse medan höger styrspak mer kontrollerar undvikande manövrar, så står sig UFC 3 som ett välgjort fightingsspel i sin egen rätt.

Det enda riktigt tråkiga med fightingen skulle jag säga är grapplingen i så fall, som är oinspirerande, trist och mer av ett irriterande hinder än en förhöjande faktor som gör matcherna roliga att spela. Jag vet inte om det fullt ut beror på om det är för att jag tycker att det är en tråkig aspekt av MMA, men det ska tydligen vara oförändrat sedan UFC 3s föregångare, så det finns nog lite sanning i min tjurighet kring grapplingsystemets skojfaktor.



Slutsats: UFC 3 är ett välproducerat fightingspel som har en bra presentation, testar nya idéer och försöker innovera en aning med G.O.A.T., och har – för en casual – ett rätt engagernade fightingssystem som känns belönande, smidigt och kraftfullt. Medan jag inte håller med om vissa designval som gjorts i exempelvis karriärsläget, så känns det ändå som en klassisk EA-sportspelleverans – säkert och bekant, men välgjort.