Kingdom Come: Deliverance

• Genre: RPG
• Släppdatum: 13 februari 2018
• Utvecklare: Warhorse Studios
• Utgivare: Warhorse Studios/Deep Silver
• Plattform: PC/XBOX1/PS4
  

Efter mycket om och men har Warhorse kommit i mål, fyra år efter att de slängde upp sin spelidé på Kickstarter och kom i mål med drygt 1-2 miljoner dollar till godo. Daniel Vavras kärleksbarn har inte haft en lätt resa, men i efterhand kan vi nog vara överens om att satsningen var en lyckad sådan. Spelvärlden har tydligen längtat efter historiska RPG, då Kingdom Come lyckats med konststycket att knuffa ned PUBG från toppen på Steam-topplistan och dessutom sålt skamligt bra.

Kingdom Come Deliverance tar oss tillbaka till något så ovanligt som 1400-talets Böhmen, dagens Tjeckien, en tid då riket stod på sin zenith. Man upplever början på Böhmens politiska fall som Henry, en smedson som snabbt finner sig inkastad in i en hämndresa genom Tjeckien då hans by dras in i det inbördeskrig som bryter ut, med förödande konsekvenser. Berättelsen kretsar därefter kring Henrys sociala resa genom de olika samhällsskikten och hans jakt efter sina föräldrars mördare.

Berättelsen är trots sin typiska dramaturgiska struktur medryckande, och det har flera anledningar.

Dels håller röstskådespeleriet en bra nivå. Warhorse har också varit noga med att inkludera tidsenlig musik baserad på material från medeltidens Tjeckien, vilket höjer stämningen och sätter tonen för atmosfären. Dels behjälps berättelsen av sina intressanta karaktärer, och sist men inte minst så är konceptet – att leva sig in i 1400-talets Centraleuropa, med all dess misär och romantiska framtoning – ett outforskat men ack så välkommet tillägg till RPG-scenen. Den upplevda realismen är slående och Warhorse har gjort ett bra jobb att balansera vardagslivet som en visserligen anakronistiskt socialt flytande individ i ett feodalt samhälle med typiska inslag från RPGs, som för tankarna till Skyrim.

Kingdom Come är ett typiskt open world-RPG där man mer eller mindre får forma sitt eget öde, utöver den huvudberättelse som man kan ta upp när som helst. Man kan smyga, stjäla, lönnmörda, bli en erkänd pilbågsskytt, en fruktad riddare, en vältalig medlare, alkemist, jägare – allt styrs av de olika egenskaper som finns tillgängliga för Henry, och som förbättras allt eftersom man utsätter sig för saker där ens färdigheter sätts på prov. Finner man sig i att rida mycket så blir man till slut väldigt kapabel i sadeln, löser man mycket med nävarna så kan man snart spöa vem som helst, och så vidare.



Det är ett system väldigt likt Skyrim och jag kan uppskatta det, då det är en naturlig utveckling av ens förmågor som speglar verkligheten, inte en arbiträr, plötslig förbättring som sker direkt som i de flesta RPG-spel. Det känns belönande när man till slut kan fälla vilket vildsvin som helst i skogen efter att ha jagat i x antal timmar, eller att man efter mycket om och men inte är hopplöst chanslös i en duell mot en resande svärdsduelist.

Henrys förmåga att bli duktig inom flera olika områden öppnar också upp möjligheten att lösa problem på många olika sätt, och det illustreras i princip redan i prologen. Man skickas för att få byns fyllo att lämna tillbaka redskap som han ska ha köpt utan att betala för, och då ställs man inför ett val – ska Henry försöka slå ner honom, köpa verktygen från honom, låta honom behålla dem, be vänner att komma och slå ner honom, smyga in i dennes hem och helt enkelt stjäla dem? Det är upp till spelaren och samma filosofi gäller egentligen hela spelet ut, vilket är ett stort plus. Det finns nästan aldrig ett rätt eller fel sätt att lösa en situation.

Realism är en stor faktor i Kingdom Come och det gör sig påmint inom flera områden under spelets gång. Alla strider, man mot man, är baserat på klassisk HEMA-stridsstiler där man duellerar mot folk genom ett stjärnformat mönster som signalerar var man riktar sitt slag. Man begränsas också av sin uthållighet, vilket gör varje strid till en långsam, utdragen affär som dessutom inte gör strider lämpliga för annat än 1v1. Jag kan tycka att det är ett trevligt försök att omtolka ett stridssystem, men det blir snabbt gammalt och känns snarare mest klumpigt och ofärdigt.

Realismen innebär också att folks uppfattning av dig är dynamisk och påverkas av dina handlingar, stora som små. Gör man något olagligt i en stad kommer polisen och spärrar in dig, stjäl man från ett områdes adel så blir de sura på dig, och blir man en seriemördare som mördar intet ont anande bönder på landsvägarna (jag skulle aldrig få för mig att göra det) så blir man snart väldigt ogillad. Detta påverkar en del, som priserna på saker man köper/säljer, och även hur pass tillmötesgående folk är med uppdrag och liknande. Det är kul och uppmanar en att inte pyssla med mindre etiskt korrekta aktiviteter, även om jag inte alltid kan hålla mig riktigt.

Det finns också ett survivalelement då man kan bli trött, smutsig, blodig, hungrig och ens kläder upprivna och så vidare. Det är inget som riktigt sätter stopp för en, utan för det mesta blir saker som att sova och äta något man gör automatiskt. Jag kan dock tycka att kläder och vapen går sönder lite för fort, och det känns mer som en anledning för spelet att suga ut dina hårt förvärvade stålar mitt framför näsan på dig, vilket känns jobbigt då pengar är hyfsat svårt att... rekvirera.



Kingdom Comes absolut största problem är hur ofärdigt det ibland kan kännas, och hur Warhorse relativt späda livstid kan vara orsaken bakom varför spelet är så fruktansvärt buggigt. Horribla pop-ins och upp till flera minuters laddning av grafiska element (byn Ledetchko verkar vara värst i detta anseendet), events som inte går igång när de ska, långa laddningstider, AI som buggar ur, och en uppsjö andra buggrelaterade problem plågar spelupplevelsen i tid och otid. Kingdom Come är inte ett lätt spel att hantera, då dess frihet också är dess förbannelse ur denna aspekten – men kom igen, Warhorse borde ha kunnat dölja de värsta buggarna åtminstone.

”Realismen” kan ibland också bli påträngande och mest irriterande, som att det för närvarande finns ett sparningssystem som går ut på att dricka en dyr, alkoholbaserad (detta påverkar dig) dryck när du väl vill spara. Annars sparas det endast när du går och lägger dig, när du påbörjar viktiga uppdrag, mitt i sagda uppdrag, och så vidare. Jag är helt för att inkludera realism, men detta känns mer som masochism för sakens skull.

Å andra sidan har vi lockpickingsystemet som är under all kritik, detta har inte undgått någon, vilket har påverkat Warhorse till den grad att de lovat att omarbeta hela systemet. I skrivande stund är det nästintill omöjligt att låsa upp lås på egen hand, oavsett hur duktig du är, och eftersom man är värdelös på allt i början så är det en så olidligt stor och onödig inlärningskurva för att fatta hur det fungerar. Lägg därtill att själva dyrkarna kostar skjortan också. Och att dyrkarna går sönder om du gör fel tillräckligt många gånger. Samt att det hörs väldigt tydligt om du väl försöker bryta dig in i något, eftersom ett misslyckat försök uppmärksammas av orimligt många i det omedelbara närliggande området.

Lockpickingens esoteriska och bångstyrighet är dessvärre inget jag känner att man kan ignorera heller – det är en av kärnområdena inom stealth, så vill du bli en typisk stealthkaraktär så har du många frustrerande timmar framför dig; en mängd sidouppdrag är kopplade till din förmåga att stjäla saker; en stor del av Kingdom Comes dragningskraft vilar på att man kan lösa situationer lite så som man själv vill – att inte kunna vara en effektiv tjuv är ganska jobbigt om man nu dras till den spelstilen.

Lyckligtvis går det att modda bort savesystemet och lockpickingen i skrivande stund, men det ska inte behövas.


Slutsats: Kingdom Come är en buggig historia, men spelet har en hel del charm som arbetar i dess klara fördel. Jag gillar att spelet tar en sväng till en väldigt outforskad del av och tid i världen, och jag uppskattar Warhorses djärva försök att testa något nytt i en annars ganska rigid genre. Spelet sträcker sig över 100+ timmar, så det finns verkligen mycket att göra, och friheten man erbjuds är nog för att göra det hela intressant längs vägen. Det är en imponerande debut med mycket potential, och jag hoppas att detta är startskottet för en ny subgenre.

Kan du mot förmodan inte komma över faktumet att spel lider av väldigt tydliga buggproblem som ibland kan förstöra spelkänslan så är det dock att rekommendera att du antingen hoppar över Kingdom Come, eller åtminstone väntar tills priset sjunker och plockar upp det därefter.