Secret of Mana

• Genre: RPG
• Släppdatum: 15 februari 2018              
• Utvecklare: Square Enix
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: PC/PS4/PS Vita

Secret of Mana, känt som ett av de bättre rollspelen som släpptes på SNES, fyller nu 25 år och Square Enix firar det med en remaster, komplett med röster till all dialog, helt omgjort soundtrack och färggrann 3D-grafik. Problemet är att om de har satt A-laget på FF7-remastern så måste det vara D-laget som har utvecklat Secret of Mana, för det är mycket som är riktigt dåligt.

Jag spelade själv inte Secret of Mana när det var nytt, men har hört att charmen var en stor del av upplevelsen. När man spelar på SNES så ser man sprites och man hör inga röster – mycket lämnas åt ens egen fantasi. På PS4 blir det däremot påttagligt, man ser vad man ser och hör vad man hör.

Grafiken är till att börja med inte bra, det ser ut som det budgetspel det är. De har inga ansiktsanimationer, så munnen rör sig inte när folk pratar utan är fast i en viss min, vilket ser jätteknasigt ut på 3D-modellerna. Det är klart att det ser bättre ut rent tekniskt än på SNES, men det håller inte i dagens standard och rent estetiskt går det från snygg pixelart på SNES till väldigt generisk 3D på PS4. Dessutom är det laddningstider när man går mellan de olika skärmarna, något jag tycker de borde ha tagit bort.



Värre än grafiken är de engelska rösterna. Det är bra gjort att ha dialog på all text i ett sånt här rollspel, men kvaliteten på de engelska rösterna... herregud, det låter som att de har kallat in de medarbetare som haft tid i inspelningsstudion och kört på, bland det värsta jag har hört. Ingen inlevelse eller känsla, och det gäller inte bara NPC:s som bybor utan även huvudkaraktären. Soundtracket är omgjort, men konsensus är att de flesta låtarna lät klart bättre i originalet och man kan också byta till originalmusiken om man så vill (eller japanska röster).

Secret of Mana har ibland jämförts med Zelda för dess unika stridssystem som är en blandning av realtid och turbaserat. Man går runt och slår fritt som i Zelda, men om man bara slår slag efter slag så blir slagen så svaga att det är meningslöst. Vad man måste göra är att vänta på att en mätare fylls till 100 % - sedan kan man slå till med maximal effekt. Men i och med att de flesta fiender ramlar av en hård smäll och blir liggande i flera sekunder så känns detta som ett väldigt onödigt inslag som bara slösar tid och drar ner tempot. Bossfighterna, av vilka det finns många, går i stort sett ut på att attackera med magi, som är det klart effektivaste medlet mot de flesta bossar.

Menyerna är mycket svårlästa, en cirkel med olika alternativ kommer upp och det finns mängder av undermenyer så man får tänka till varje gång man ska in. Det visas inte vilken karaktär som är inne i menyerna heller, till skillnad från SNES-spelet. Spelet går att spela i coop, varje gång man ska kasta en magi så måste man in i menyerna genom flera lager och kasta, vilket avbryter spelet för alla andra stup i kvarten. Det går visserligen att sätta ett par vapen och magier på snabbknappar – men bara om man spelar singleplayer. I coop går detta av någon sjuk anledning inte och därmed måste man in genom menyhelvetet och byta vapen när man behöver levla upp ett nytt. En annan jobbig grej med coop är att man måste hålla sig nära varandra. Om någon spelare står still så kan man inte gå vidare, så när min coop-partner skulle levla upp magi så var han tvungen att ropa på mig flera gånger för att flytta karaktären till rätt ställe.



I butikerna finns som i alla rollspel saker att köpa, ny skinande rustning är A och O för alla äventyrare. I Secret of Mana... så ser man inte vad föremålet man vill köpa gör och inte heller dess stats, förrän man har köpt det. Helt.. ja oförståeligt.

Sen har man ju vant sig vid dagens bekvämligheter; en målmarkör som visar vart man ska är något som de flesta spel använder sig av. Inte Secret of Mana dock, här måste man själv hitta vart man ska, vilket har lett till flera timmars irrande bland olika skärmar på grund av att miljöerna är så oigenkännliga och generiska och att det inte ens står namnet på ställena man kommer till. En karta finns, men det är bara en minikarta som visar skärmen man är på och som täcker 1/8 av skärmen ungefär. Med kartan aktiverad går det inte att se vad som finns i övre högra hörnet, fienderna hamnar bakom den. Inte särskilt genomtänkt.

De tre huvudkaraktärerna har jag också svårt för, väldigt klichéartade. Den generiska och lite drumliga hjälten som råkade ramla ner för en flod och få tag i ett legendariskt svärd, den envisa prinsessan som är trött på glamourlivet, och en barnunge med något jobbigt särdrag – i detta fallet att hon kallar sina följeslagare för Bro och Sis, ’kay.

Spelet har även haft problem med mängder av buggar och krascher på PS4. Själv har jag inte råkat ut för mycket mer än att en vakt blockerar vägen ut ur staden och att bossar har frusit fast och bara stått där tills de dör.



Slutsats: Ska man göra en remake av ett legendariskt spel så måste man se till att det blir rätt. Men med Secret of Mana så känns det mer som att de har gett teamet en liten budget för att inte ta för stora risker om det går fel och gjort spelet mest för att testa om detta är något som spelarna kommer vilja ha framöver och som de kan göra med andra spel. Men presentationen är helt undermålig, menyerna krångligare än många bossar, och stridssystem och berättelse håller inte i dagens konkurrens. Trogna fans kan gilla det, men för den vanliga rollspelaren som är van vid Divinity eller Ni No Kuni så är detta inget att rekommendera.