Ni No Kuni II: Revenant Kingdom

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 23 mars 2018                   
• Utvecklare: Level-5
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PC/PS4

När Ni No Kuni: Wrath of the White Witch släpptes för fem år sedan hyllades det som ett av de bättre rollspelen på senare tid och jag själv gav det en nia och kallade det för generationens JRPG. När nu uppföljaren släpps ett halvt årtioende senare är det mycket som har förändrats.

Till att börja med behöver man inte ha lirat ettan då tvåan utspelas hundratals år efteråt med helt nya karaktärer och inga referenser till originalet. Vilket är helt okej för min del då Olivers resa var över. Istället följer man nu två personer främst; Roland, USA:s president som på något sätt förflyttas till kungariket Ding Dong Dell efter att hans eget land missilbombarderats, och Evan, den blivande pojkkungen i Ding Dong Dell. Roland kommer fram precis när en kupp för att överta tronen från Evan genomförs och de båda tvingas fly. Efter diverse strapatser lovar Evan att bygga ett nytt kungarike där alla kan vara lyckliga för alltid och det är också det som blir spelarens huvudmål, att gå från rike till rike och övertala dess regenter att skriva på ett samarbetsavtal.

Storyn är charmig och sagolik och jag tycker den gör sitt jobb, men samtidigt barnsligt naiv jämfört med ettans mörkare berättelse. Jag kände inte alls samma hot från antagonisterna i tvåan som i ettan och inte heller blev jag särskilt överraskad av de twister de försökte sig på. Dessutom förstår jag inte varför så mycket av dialogen bara framförs i textform, där bara vissa bitar talas. Det blir lite budgetkänsla.



Vad gäller själva spelandet har mycket förändrats jämfört med ettan. Det är krasst uppdelat i tre olika faser: klassiskt actionrollspel där man slåss i dungeons med partymedlemmar, ett stadsbyggarläge, samt ett armékrigarläge.

Det vanliga rollspelandet har också förändrats mot ettan. Monstersamlandet är helt slopat, vilket jag tackar för. Det har ersatts i viss mån med magiska varelser som kallas Higgledies, men dessa behöver man inte lägga mycket tid på och de är bara med i striderna som understöd genom att de har olika specialförmågor som man kan aktivera, som helning eller starka attacker. Jag körde med samma Higgledies när jag slog slutbossen som de jag hittade de första timmarna mer eller mindre.

Striderna har de också gjort om helt, det som förut var hyfsat turbaserat är nu actionorinterat. Man kan hoppa, blockera och rulla undan i realtid och det gillar jag, även om det inte är samma finlir och respons som t.ex. Bayonetta. Men det kan absolut vara en fördel att kunna akta sig för attacker om man har lite liv och väntar på helningsmagier. Många har klagat på att striderna är för enkla och de är inte särskilt utmanande generellt sett, men jag föredrar att de tar lite kortare tid än att varje strid tar flera minuter. De påbörjas och avslutas dessutom mycket smidigt utan några större laddningstider, något som även gäller resten av spelet. Sen finns det utmaning när man möter ”tainted” monster eller vissa bossar som kan ta en del tid att fälla. Jag ser gärna att de tar det här stridssystemet till Tales-spelen också, som är hopplöst efter i jämförelse. Detta blir jag engagerad av, medan jag i Tales bara buttonmashar.

Stadsbyggarläget är ett läge jag fastnade i ganska ordentligt, det blir någon form av OCD. Vet inte om det är för att jag inte har gjort något liknande tidigare så det kändes fräscht, men jag har haft på PS4:an medan jag gjort annat bara för att invånarna ska samla pengar och föremål åt mig, som jag sedan kan använda för att bygga nya byggnader eller researcha skills som hjälper Evan och hans gäng på många olika sätt. Grejen är den att man har inte hur stor stadskassa som helst så man måste vara med lite när den blir full och kassera in så att man inte slösar tid i onödan.



För att bygga de bästa byggnaderna måste man levla upp staden, vilket bara går att göra efter att man har lockat till sig ett visst antal invånare. Det gör man genom att gå ut till de olika rikena i världen och prata med diverse personer som potentiellt vill bo hos en, men först måste man göra något fetch quest åt dem. Tyvärr är dessa uppdrag oftast väldigt ytliga... nån vill att man ska döda 10 ormar, nån annan att man ger dem en viss maträtt, en tredje kanske vill att man går till en grotta och dödar ett monster. Ett par personer minst var jag tvungen att hitta flera gånger eftersom de gömde sig varje gång jag hittade dem – det var själva uppdraget och då kände jag bara padding, padding, padding. Det är obligatoriskt för att ta sig vidare i storyn att rekrytera minst 50 personer och därmed få upp staden till nivå 3 och alla lär inte gilla den biten. Själv har jag en åtta personer kvar till hundra och sista stadsnivån nu i postgame och det börjar bli svårt att hitta nya folk att rekrytera. Men jag vill gärna se hur slottet ser ut på den sista nivån, då det är den enda byggnad man kan gå in i och vars interiör blir elegantare och elegantare för varje nivå. Dessutom kommer DLC senare och då kanske det kan hjälpa att ha en komplett stad, vem vet.

Den sista delen, armékrigarläget, känns hyfsat onödig och malplacerad. Vissa av de bybor man rekryterar är bra på att slåss och man kan då välja bland olika generaler vars trupper använder svärd, sköld, pilbåge, magi, yxa etc. Det är en triangel likt Fire Emblem i hur bra ett vapen fungerar mot ett annat. Inför kriget spelar det roll hur mycket ”makt” man själv och motståndaren har, liksom nivån på generalerna. För spelaren gäller det mest att gå runt samtidigt som man roterar de fyra olika grupperna så att man sätter rätt vapen mot rätt motståndare och ibland att använda specialattacker. Tar man skada och förlorar trupper så kan man hålla in B för att slösa lite av ens makt mot att återuppliva ens trupper och är man för låg nivå så kommer ens makt snabbt att ta slut och därmed möjligheten att återuppliva och följdaktligen att vinna. Detta läge är invävt i storyn på ett par ställen, men man behöver inte direkt ha grindat något utan nivån i storyn är såpass låg att man klarar det ändå.

Grafiskt ser karaktärerna mer eller mindre ut som om de vore tagna ur en Studio Ghibli-film, vilket är rätt häftigt. Jag gillar ljussättningen i världen och animationerna på Evan och gänget, att de har riktiga animationer för när han springer ner och uppför trappor eller ska gå upp för en trottoar t.ex. Hans hår och kappa fladdrar fint i vinden, däremot blir det lite udda när alla andras kappor och kläder bara har förgjorda och mer blygsamma animationer. Frameraten på en vanlig PS4 (min PS4 Pro tålde inte det här spelet och frös konstant och det får även PS4-fläktarna att jobba på högvarv) hackar ganska så betydligt här och var tyvärr och när man flyger omkring på världskartan är det rätt mycket popin, men det är ett vackert spel som körs i 60 fps och själva striderna hackar inte fastän det är mängder av snygga effekter och fiender på skärmen. Fienderna och framförallt bossarna är väldigt välgjorda.



När man slår på spelet hör man direkt titellåten från ettan i omgjord version och den låten spelas ett antal gånger under spelet (som är runt 30-35 timmar om man inte kör för många sidouppdrag eller sysslar med staden för mycket) i olika versioner, men där finns också ett antal andra låtar som jag gillade, så musiken är bra. Rösterna däremot är väl av lite blandad kvalitet, man hör att Evan spelas av en tjej t.ex. och det är ju rätt mycket brittisk/irländskt som kan vara lite svårläst även i textform. Ibland kommer det fram små textrutor med knappt läsbar text som de tror att man ska hinna läsa på de två sekunder den är framme.

När det gäller att ta sig fram över världen så låser man snabbt upp teleportering så att man på några sekunder kan teleportera till de ställen man varit på och det finns även skepp och båtar att låsa upp senare, och tur är det, för man går oliiidligt långsamt både på världskartan och i dungeons. Förstår inte varför man inte kan springa ordentligt.



 Slutsats: Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är ett ganska annorlunda/fräscht JRPG som blandar lite Devil May Cry med Sim City och Fire Emblem. Stadsbyggardelen har jag varit lite smått besatt av, striderna är underhållande och håller mig engagerad, storyn är charmig men lite för barnslig för att ha någon speciell känsloinverkan på mig och sedan är förstås presentationen på topp bortsett från att de glömde att spela in röster till det mesta av texten. Det största minuset är uppdragsdesignen, sådana uppenbara fetch quests borde inte finnas 2018. Spelet lever inte riktigt upp till ettan skulle jag säga, men det är ändå ett i mina ögon mycket bra äventyr som man bör spela om man gillar genren. Det är dessutom ett väldigt enkelt spel att komma in i, till skillnad från t.ex. spel som Persona 5 med sin långsamma start.