Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

A Way Out

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2018-04-06  |  662 besökare




  • Genre: Actionäventyr
  • Släppdatum: 23 mars 2018                   
  • Utvecklare: Hazelight Studios
  • Utgivare: Electronic Arts
  • Plattform: PC/PS4/XB1


F
rån svenska Hazelight Studios kommer ett samarbetsinriktat spel regisserat av Josef Fares om de båda fångarna Vincent och Leo som måste samarbeta för att försöka... hitta en väg ut. Det har vissa likheter med deras tidigare spel, Brothers: A Tale of Two Sons, som jag inte förstod hur det inte kunde ha coop eftersom det var baserat helt på hur de båda bröderna hjälpte varandra.

A Way out har dock coop och faktum är att det inte ens går att spela ensam. Trist för de som inte har någon att spela med, men mycket bra för de som har vänner då upplevelsen kan delas med hur många som helst. Det fungerar så att den som köper spelet äger det, och kan sedan bjuda in vem som helst från vänlistan. Den som blir inbjuden får då ladda ner en ”demoversion” gratis (fast det är inget demo, det är hela spelet) med enda ”nackdelen” att det är den som äger spelet som startar det och bjuder in.

Detta var ett krav från Fares som menar att spelet är så känsloladdat att man måste spela det med någon man känner för att effekten ska bli större. Det finns inte ens någon matchmaking så det går inte att spela med personer man inte känner och går ju alltså inte att spela ensam. Ni kanske såg hans tal på E3 där man såg hur mycket han brinner för spelet och upplevelsen och jag tycker förstås att det är lovvärt att man i princip får två spel till priset av ett, något som fler kanske borde försökt sig på (som t.ex. Sea of Thieves, där det är viktigt att man spelar i grupp).

A Way Out har en tämligen unik presentation i att skärmen är delad på mitten så att båda spelarna alltid kan se vad den andre gör, oavsett om man spelar online på två olika skärmar. Det positiva är just att man kan se vad medspelaren gör. Det negativa är att om t.ex. jag pratar med en NPC och min medspelare gör detsamma, så sänks ljudet på medspelarens konversation så att jag knappt hör den. Så det blir ändå så att man turas om att prata med folk så att båda ska kunna se och höra vad som händer. Mest negativt med skärmdelningen är dock att grafiken blir lidande när man kapar halva skärmen. Splitscreen är såklart inte lika snyggt som helskärm, vilket är synd för en del scener imponerar och hade imponerat ännu mer med dubbla skärmytan.



Spelmässigt är detta mer som en film än ett spel. Det är många mellansekvenser blandat med väldigt linjära scener där man inte har så mycket valmöjligheter. Spelet försöker ge illusionen av val, men oftast har man inte något eller så påverkar det inte storyn särskilt mycket. Det är mer eller mindre omöjligt att misslyckas med QTE-sekvenserna, de flesta i alla fall. Och vi försökte verkligen. Det känns mer som att man spelar en samling minispel; där finns arkadmaskiner, basket, armbrytning, pilkastning, luffarschack och en massa annat, och det är väl det som var det roliga, att utmana sin medspelare och bara fjanta runt och testa olika saker och se vad man kunde interagera med. Jag spenderade över en halvtimma på att försöka balansera en rullstol, det säger väl en del. Men ett råd är att öva upp buttonmashingfingret, det kommer att löna sig i slutändan.

Utöver minispelen finns även några actionfyllda scener som sätter piff på storyn och det är främst i dessa som man märker att studion är ganska liten och oerfaren. Man får köra bil, men kontrollen är dålig och det är superlinjärt. Man får slåss men det är oerhört begränsat. Man får skjuta, men det hade aldrig funkat under en längre tid då det inte känns särskilt bra varken att skjuta, sikta eller träffa. Och det finns ju som sagt dialogval och möjlighet att välja scener vid vissa vägval, men det är ytterst inskränkt jämfört med andra liknande spel. A Way Out låter spelarna göra en mängd varierade saker, men gör däremot inga av sakerna särskilt bra. Det positiva är att man förutom vid ett par tillfällen inte blir kvar särskilt länge i samma scen utan slussas vidare till nästa där det finns något nytt att göra.

Själva coopbiten tycker jag är helt okej. Det som görs bra är att båda spelarna känner sig delaktiga, t.ex. en person ska lysa med en ficklampa mot den andre så han ser vad han gör, en person sitter och skjuter bakom skydd mitt i hetluften medan den andre ger understöd med sniper, eller en person kör bil medan den andre sitter där bak och skjuter mot jagande bilar, så det är inte bara en duktig spelare som kan bära fram båda utan samarbete krävs. Däremot hade jag gärna sett mer utmaning eller svårare pussel för erfarna spelare, för de få som finns är helt enkelt alldeles för lätta och man har så mycket hälsa att det är svårt att dö i skjutsekvenser och så mycket tid på sig att det är närapå omöjligt att misslyckas med QTE:s.



Storyn känner jag att, ja det är intressant att lära känna Vincent och Leo och följa deras liv och vänskap, men när slutscenerna rullar så känns händelserna inte rimliga eller trovärdiga. Det blir mer som en B-rulle och den utlovade känslomässiga inverkan som Fares hajpade upp uteblir därmed för mig, även om jag förstår varför många andra inte skulle hålla med. Däremot är kameraarbetet riktigt grymt, mästerklass i hur det byter mellan spelarna i vissa scener.

Vi spelade på PC och spelet kraschade säkert 10 gånger av någon anledning, men ett bra checkpointsystem gjorde att vi slapp spela om särskilt mycket. Däremot hade jag gärna sett att man kunde trycka bort filmsekvenserna i dessa lägen.



Slutsats: A Way Out är ett spel som man faktiskt tvingas att köra med någon man känner, men det är förståeligt då det inte hade varit kul att spela själv. Det kanske inte har den bästa skjut- eller körmekaniken och sprintanimationerna må se löjliga ut, men det roligaste för oss var att goofa runt med alla de olika minispelen och vår speltid på 9 timmar (snittet är 6-7) visar på att vi spenderade en hel del tid med just dem. På sätt och vis är väl den närmaste jämförelsen Mario Party, komiskt nog. Det är ett oavsiktligt roligt spel, det tar sig självt på allvar, men vi försökte mest faila och fåna oss så det blev en del skratt och minnesvärda stunder av den anledningen. Vilket i sig är värt det låga nypriset på 150 (300/2) kronor tycker jag, för som coopupplevelse får det godkänt och bara ambitionen att göra ett coopspel som är gjort för att spelas med vänner där bara en behöver betala för spelet tycker jag som sagt är lovvärt.



Prisjakt © 2000 - 2018 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.