Yakuza 6: The Song of Life

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 17 april 2018
• Utvecklare: SEGA
• Utgivare: SEGA
• Plattform: PS4

Tretton år efter det första Yakuza släpptes till Playstation 2 i Japan så lider det hela mot sitt slut – inte för serien, men för någon vi följt under hela denna tiden. Det känns lite otroligt, men i och med Yakuza 6 är sagan till slut över för den stoiska, stenhårda helyllekillen Kazuma Kiryu. En odyssée som tagit oss från 80-talets Yakuza 0 till den samtida skildringen i Yakuza 6 låter oss ta farväl av en av (i mina ögon) 2000-talets främsta spelprotagonister, med den senaste iterationen som kanske är starkare och mer raffinerad än någonsin förr, mycket tack vare den nya grafikmotorn.

Yakuza 6 tar vid ungefär tre år efter händelserna i Yakuza 5. Kiryu är precis nymuckad från fängelset och redo att återse sin adoptivdotter Haruka igen, men möts av de omtumlande nyheterna att hon hamnat i en trafikolycka, hamnat i koma, och dessutom till synes blivit mor till en son, Haruto. Kiryu anar oråd, försöker finna Harutos far i en sömnig hamnstad i Hiroshima och dras samtidigt tillbaka in i konfliktens centrum i Kamurocho, som vanligt. Men denna gången markerar sista gången för den snart 50-årige yakuzalegendaren, så att en ny karaktär kan ta upp fanan.



Som vanligt är berättelsen av prima kvalité, med grymma insatser från röstskådespelare och med ett tema som berör de lite känsligare delarna av livet, som att åldras ifrån den livsstil man levt under så lång tid (vi har följt Kiryu från tidig 20-årssålder till drygt 50), vad gamla traditioner har för vikt för människor, familj och vad man är beredd på att göra för de som man håller nära, blodsband eller inte.

Det hela känns vemodigare än vanligt och jag gillar det verkligen. Berättelsen är också relativt isolerad, så även de som inte spelat Yakuza förut förmodligen kan följa med och uppskatta händelserna för vad de är. Något som är värt att anmärka på är att det också är ett ”långsammare” tempo än förr, med introduktionsmellansekvenserna som klockar in på runt 30 minuter innan man får chansen att börja spela.

Det mesta i Yakuza löser sig genom att man slåss, och formeln har inte direkt förändrats i version sex. Anmärkningsvärt för i år är att slagsmålen är lite långsammare, vilket passar då Kiryu inte är en ungtupp längre, men det är fortfarande precis lika brutalt och over the top som vanligt. Jag skulle kunna drista mig till att säga att det är en av de bästa systemen hittills i serien, mycket tack vare det nya uppgraderingssystemet.



Nu får man x antal poäng för varje fiende man besegrar eller uppdrag man klarar av inom vissa huvudkategorier, som styrka, snabbhet, social förmåga och så vidare. Varje kategori har grundstats (attackförmåga, defensiv, hur bra man är på att undvika slag etc) och speciella förmågor, vilket öppnar upp för möjligheten att forma ens spelstil utefter så man vill slåss under spelets gång.

Clan Mode är också en relativt stor del av spelet, där Kiryu får iklä sig rollen som ledare över ett mindre yakuzagäng, relaterat till men ändå inte till de arketypiska familjerna i Tokyo. När jag skriver recensionen så kan jag medge att jag inte hunnit så långt in i läget i sig, men principen är att locka till sig medlem efter medlem, levla upp dem, befordra underofficerare och möta andra gäng för att utröna vilket gäng som är starkast i Japan. Medan det är ett roligt tidsfördriv och ett ganska solitt tower defense-doftande läge så känns det mer som en gimmick än något annat, och har kanske inte kraften att engagera särskilt mycket – inte jämfört med cabaret- och fastighetsminispelen i Yakuza 0, till exempel.

Det finns både positiva och negativa aspekter av att gänget bakom Yakuza har transitionerat från den gamla motorn till den nya. Kamurocho och karaktärsdesignen har aldrig sett så bra ut, och det moderna Kamurocho i kontrast mot en sömnig, ganska outvecklad men charmig stad i Onomichi bjuder på olika typer stadsdelsdesign som funkar riktigt bra. Världen känns också mer interaktiv, speciellt då det knappt finns några laddningstider (detta var iögonfallande i föregående titlar) och att man kan föra in slagsmål på Kamurochos gator in i diverse affärer som är belägna runtom i staden.



Nackdelar är att jaggies och hyfsat regelbundna framerate drops dyker upp då och då. Dessutom är vissa delar av Kamurocho permanent begränsade, som hotelldistriktet. Jag ser det dock som barnsjukdomar i en grafikmotor som dels är relativt outmanad, och dels att utvecklingsteamet bakom Yakuza 6 fick mindre tid än vad de behövde inför spelsläpp. Yakuza 7 tror jag definitivt kommer vara något helt annat, speciellt med den grund man lagt nu.

Något som jag känner utmärker Yakuza 6 är, förutom de tekniska begränsningar som finns, att de satsat på kvalité före kvantitet, som i föregående titlar. Spelet i sig är mycket kortare sett till speltimmar – berättelsen är kanske 10-15 timmar, och sidouppdragen är desto färre jämfört med tidigare titlar. Även om det finns gott om saker att göra, som ett sidospår där man fiskar eller leder ett eget baseballag, snackar med folk i baren eller livechattar med camgirls, så finns det helt enkelt inte lika mycket innehåll. Men det är helt okej, för allt håller hög klass – sidouppdragen har till och med röstskådespeleri, och är precis lika bisarra, gripande och bitterljuva som vanligt.


Slutsats: Nu är jag visserligen partisk, men om det finns möjlighet – plocka upp Yakuza 6. Berättelsen är så pass stark och står på egna ben vilket gör att det inte är en nödvändighet att ha spelat tidigare titlar i serien, även om det hjälper. Det är ett fint farväl till Kazuma Kiryu, och den nya motorn behandlas väl i Kiryus sista svansång som bjuder på främst kvalité, rakt igenom. Några barnsjukdomar står att finna, men de bör inte övertyga folk från att hålla sig ifrån den magi som finns i varje Yakuza-titel.