Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Dark Souls Remastered

Skriven av: Freezard  |  Datum: 2018-06-05  |  479 besökare



  • Genre: Action-RPG
  • Släppdatum: 25 maj 2018
  • Utvecklare: FromSoftware
  • Utgivare: Bandai Namco
  • Plattform: PC/PS4/Xbox One


L
ordran är mitt hem, och endast de ljusaste själar kan ta mig härifrån.

Även om Dark Souls-spelen revolutionerade actiongenren både med nya koncept och sin ökända svårighetsgrad så har jag aldrig riktigt trott att det är något för mig. Dark Souls Remastered är alltså mitt första steg in i serien och om du befinner dig i samma båt och är lika tveksam som jag var, speciellt nu när originalet är sju år gammalt, så är den här recensionen för dig.

Jag har alltid tyckt att stridssystemet i Dark Souls ser klumpigt ut, och det är det på sätt och vis. De flesta attacker är långsamma, magier kan ta evigheter att kasta, man blir låst i långa animationer när man blockerar eller blir slagen hårt och kastas omkull på marken. Dueller kan hålla på länge, även mot relativt svaga fiender, men när jag lärde mig systemet bättre så förstod jag hur komplext det är och på hur många olika sätt man kan ta sig an samma fiende. Ett system som verkligen belönar de skickliga spelarna då perioderna för att parera och vara odödlig när man rullar är riktigt korta. Men att nå till den nivån tar lång tid och är en helt annan historia.



Striderna är delvis långsamma för att straffet för att dö är så hårt. För det första förlorar man alla sina själar (som används både som valuta och för att gå upp i nivå), men än mer frustrerande är att man får börja om från checkpoints som ibland är dåligt utsatta då man måste kalla ner och upp hissar varje gång. Att dö om och om igen känns givetvis inte kul men i slutändan vet jag att det oftast är mitt eget fel ändå. Det finns undantag: saker som magier och eld träffar ibland när det inte ser ut som att de ska, och kameran är väldigt nära ens karaktär så ibland täcks skärmen helt av stora fiender eller tak så att man inte ser någonting. Likaså ballar kameran ur när du går för nära väggar eller mellan benen på fiender. Det lilla plattformandet som finns är även det horribelt (jag tittar på dig, å du stora ihåliga träd). Men för det mesta dog jag på grund av feltiming eller för att jag underskattat enkla fiender och går yolo med en tvåhandad attack som fienden blockerar och därefter spetsar mig till döds med sitt spjut. Skamsen tar jag nya tag, nu med respekt för mina motståndare.

FromSoftware har i stort sett ändrat på så lite som möjligt från originalet i Remastered. Till och med grafiken har inte förbättrats så jättemycket, även om det helt klart är märkbart. Ljuseffekter har fått sig ett rejält lyft, vilket är den allra viktigaste delen i spelet då det bidrar väldigt mycket till stämningen. Dark Souls är ett mörkt spel, och ljus från facklor och lägereldar, ja till och med från solen, är vitala delar under hela äventyret. Den allra största skillnaden dock är bilduppdateringen som numera körs i stabila 60 fps. Jag har aldrig upplevt att den har sänkts överhuvudtaget på PS4-versionen, vilket borde vara mycket goda nyheter för alla som tog sig igenom Blighttown i originalet, där bilduppdateringen kunde dippa rejält. Lite dåligt dock att några buggar från originalet verkar vara kvar, till exempel tog en boss som jag mötte självmord och den buggen existerade redan i originalet.

Estetiskt ser det otroligt bra ut, med häpnadsväckande gotiska byggnader och monstruösa varelser som tagna ur en fantasy-nörds våtaste dröm. Tekniskt ser det för det mesta också bra ut: att vandra runt i den turkosa dimman som ligger tät i sumpmarken, eller ta sig neråt i kristallgrottan omgiven av glimmer och reflektioner är en fröjd för ögat. Andra ställen kan se ofärdiga ut, framförallt då de stora, kala ytorna utomhus. Texturerna är inte alltid hundra heller, vissa ser väldigt lågupplösta ut och på de nyss nämnda ytorna ser det ut som att de har lagt på en enda textur som stretchats ut rejält. Men allt som allt är det småsaker som man lätt glömmer när man når Anor Londo för första gången och ser de mäktiga solstrålarna från himlen falla över den enorma staden, med arkitektur som får mig att vilja utforska mer än det tyvärr går.



Ljudeffekter är av världsklass. All rustning låter till exempel annorlunda och även underlag du går på. Jag har flippat ur flera gånger när jag gått över dödskallar och andra äckliga underlag för att jag har trott att det är fiender som utgjort ljuden. Stämningen med allt mörker och ljus är som sagt fantastiskt, och ljudet gör det till något alldeles speciellt. Läskigt som tusan är det - jag satt mer eller mindre på helspänn under alla mina spelsessioner. När som helst kan något eller någon mörda dig från ingenstans, det räcker att du sätter en fot fel och vips har du utlöst en fälla eller ramlat ner i en avgrund. Den sparsamt använda musiken hjälper också till med stämningen, speciellt under de episka bossfighterna och när du befinner dig i ”hubben” som är en slags safe zone. Märkligt hur musik kan få en att känna sig säker och utom fara (påminner mig starkt om sparrummen i Resident Evil).

Faktum är att det bästa med Dark Souls är enligt mig själva världen och hur otroligt mystisk den är. Till och med spelmekaniken är mystisk eftersom knappt någonting förklaras, vilket i och för sig är en nackdel för det ska inte ta över halva spelet att lista ut hur uppgraderingssystemet fungerar, eller vad det innebär att vara människa gentemot hollow, till exempel. Det finns i alla fall mängder med vägar att gå, alla områden helt med unika miljöer och fiender, och då och då stöter du på NPC:s som är lika mystiska som allt annat och kan vara försvunna nästa gång du söker upp dem. Det är en perfekt blandning av utforskandet från Zelda, action-RPG/gotiska-temat från de gamla 3D-Castlevania, samt den mystiska och isolerade känslan från Metroid Prime.



Slutsats: Dark Souls Remastered är enligt mig ett måste för alla som gillar dark fantasy och en rejäl utmaning. Lyckades man att ta sig igenom originalet när det släpptes skadar det inte att ge det ett till försök, då de förbättrade ljuseffekterna och bilduppdateringen garanterat kommer att glädja många. Online är numera också fullspäckat med spelare, vilket gör att världen känns extremt levande om man vill köra co-op eller PvP. Spelar man Dark Souls för första gången rekommenderar jag dock att försöka ta sig igenom äventyret ensam, eftersom det ger en enorm känsla att ta sig igenom svåra hinder och bossar efter att ha misslyckats och dött mängder med gånger. Efter det kan man få en ny upplevelse genom att spela New Game+ i co-op. I Dark Souls finns hur mycket som helst att göra, och det är helt upp till dig hur du vill ta dig an ett av de mest episka actionspelen som skapats.



Prisjakt © 2000 - 2018 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.