Vampyr

• Genre: Action RPG
• Släppdatum: 5 juni 2018                                  
• Utvecklare: Dontnod Entertainment
• Utgivare: Focus Home Interactive
• Plattform: PS4/PC/Xbox One

Dontnod Entertainment har ganska kvickt visat sig vara visionärer när det kommer till att producera och måla upp solida, världsbyggande titlar. Remember Me var trots dess tillkortakommanden ett spel med ambitioner som dels introducerade oss till en intressant sci-fidystopi, dels utforskade häftiga tekniker som att rota i och konstruera minnen för att lösa dramaturgiska frågor och problem.

Life is Strange är i mina ögon ett av de bästa berättelsefokuserade spelen denna sidan millenniet, och hanterade också intressanta spelmekaniker i och med möjligheten att genom tidsresor förändra händelseförlopp av både kortsiktig såväl som långsiktig karaktär.

Därför var det med mycket stor hype och entusiasm som jag såg fram emot Vampyr, ett vampyrspel i klassiskt stuk. Så hur lyder utfallet nu när Vampyr varit ute i ett par dagar redan?

Jag skulle säga att min tid med Vampyr gestaltats som en väldigt stark upplevelse av "meh, det duger". Det är snarare en uppgraderad version av Remember Me än en smashsuccé som Life is Strange.

Vampyr tar vid i London, 1918, när den spanska influensan kastar sin dödliga skugga över ett Europa fortfarande involverat i första världskriget - utsikterna är grymma, folk på gatan försöker överleva trots kraftiga ransoneringar och en epidemi lika dödlig som pesten, kriget är ännu inte slut och oförklarliga mord ökar under vargtimmarna i de olika londonska distrikten.



Mitt i allt detta iklär man rollen som Dr. Jonathan Reid, en krigsveteran och världsberömd kirurg som en natt blir överfallen och omvandlad till vampyr. Efter att ha slängts i en massgrav, mördat sin syster pga blodslust och sedermera anställs som läkare i ett av Londons ruffigaste områden så tvingas Reid att acklimatisera sig till livet som vampyr, samtidigt som han måste undersöka vem som omvandlade honom och göra sitt yttersta för att rädda ett London som både attackeras av influensor och nattens monster.

Vampyr är ett väldigt dialogstyrt spel. Förmodligen 90% av spelet går ut på att prata, lösa intriger och hitta ny information som man kan använda mot specifika individer. Som vampyr och läkare i ett London i kris stöter man på allehanda karaktärer i olika distrikt, som Londons hamn, ökända Whitechapel och Pembroke Hospital där Reid primärt håller till.

När man inte fortskrider i berättelsen där man undersöker vem som är ansvarig för ens status som vampyr och hur man ska förhålla sig till livet som vampyr så undersöker man och helar - eller ruinerar - de olika områden som man vistas i. Alla områden har x antal karaktärer som relaterar till varandra på olika vis, och bärs upp av en så kallad "pelare", en central karaktär som påverkar övriga mer än vanligt. Beroende på hur man närmar sig respektive distrikt så kan den antingen blomma ut eller sändas in i kaos, vilket dikteras av vilka karaktärer som fortfarande lever, om de är sjuka eller ej, och så vidare.

Som en del av spelets RPG-element kan man levla upp sina egenskaper, som att man får mer liv, har rum för mer blod som används till ens krafter eller kan använda övernaturliga krafter som att klösa folk till döds eller teleportera i strid. För att göra detta behöver du vila varje natt, och du får mer erfarenhet baserat på hur många du dödar och genom uppdrag.

Spelets svårighetsgrad styrs till viss del av dina principer i spelet - är du en pacifist som inte rör de karaktärer du stöter på genom berättelsens gång så blir det svårare att överleva i strider mot fientliga Skals (monstervampyrer, typ) och vampyrjägare, men struntar du i moral och etik och dödar dig igenom varje distrikt så kommer du mer eller mindre köra på easy mode.



Det är en rätt så intressant idé som kanske inte implementeras så väl. Alla karaktärer som du stöter på ett blodvärde, som i princip gör dem till XP-bärare. För att låsa upp deras fulla blodvärdespotential behöver du låsa upp deras "hints", detaljer om deras personlighet - som du kan luska ut genom dialoger, och intriger som du får reda på när du pratar med övriga karaktärer, eller från brev, föremål och annat som vittnar om aspekter av någons förflutna och personlighet.

Därefter kan du bestämma om du ska döda dem, eller låta dem vara. Låter du dem vara, så hjälper du till att bevara varje distrikts integritet. Dödar du dem, så underminerar du distrikten.

Jag har lite svårt att se vad fördelen med att låta folk vara är, förutom att du mår bättre som människa. Att käka upp alla och ta del av mängder av XP som gör dig till en mördarmaskin destabiliserar visserligen distrikten och leder till att fler Skals springer omkring på gatorna, men det gör ju inget när den XP du får gör att du nästan blir ostoppbar. De flesta människor du pratar med genom spelets gång är heller inte särskilt sympatiska, så du får inte direkt något dåligt samvete över att döda dem.

Och så här håller det i mångt och mycket på. Du snackar med x antal människor, får reda på deras mörkaste hemligheter och förutsättningar, dödar en eller två, får reda på vad utfallet är. Dialogerna varierar, från utdragna och rentav tråkiga så till den grad att du undviker vissa personer, till engagerande och hjärtskärande. Det finns dock vissa imperfektioner kopplat till dialogsystemet, som det klassiska scenariot när man väljer ett dialogval som inte alls matchar ens ursprungliga intention, eller när folk rätt och slätt ignorerar vad man precis sagt till dem och pratar om något annat istället.

Ett typiskt exempel var när jag fick reda på att en sjuksköterska på Pembroke samtidigt ansvarade för ett illegalt lasarettinitiativ för immigranter. Jag konfronterade henne och bad henne att glömma allt om att jag konfronterat henne och att hon skulle överge lasarettet. Efteråt får jag veta att hon vandrade runt på stadens gator och sedan tog sitt eget liv och blev en Skal, och att alla immigranter blev sjuka och dog som konsekvens. Kändes som ett missförstånd när jag i princip bad henne att ignorera vad som skett.



Det finns också en typ av immersionsbrytande del av spelet, då man jagas av vampyrjägare som direkt ser vad du är, medan man regelbundet diskuterar med människor som av okänd anledning inte kan komma fram till att du förmodligen är ganska ondskefull med dina vita, blodsprängda, döda ögon och blodröda, ådriga ansikte.

Utöver dialoger så får du slåss en del, och detta är nog spelets svagaste del. Medan fightingsystemet är habilt i sig så är det varken engagerande eller något utöver det vanliga. Det är tungrott, de flesta fiender ser ut som kopior av varandra, det blir snabbt uttjatat och är inte särskilt utmanande heller. Animationerna känns sega och det är lätt att exploatera faktumet att man kan stunna fiender genom att slå igenom deras sköld, attackera dem och sedan återupprepa samma steg om och om igen då AI:n inte är på topp i alla lägen.

Precis som i fallet med Remember Me så är det helt enkelt för simplistiskt och jag hade nog föredragit om Vampyr hade satsat på ett slags stealthsystem istället, för att reflektera att Reid, trots allt, är en "nyfödd" vampyr och inte riktigt förstår sina krafter än. Istället blir det en underlig diskrepans där Reid beklagar sig över att vara vampyr och att han inte förstår sig själv, allt medan han mördar sina motståndare med enkelhet och med fördel använder sina övertalningskrafter till att suga livskraften ur manipulerade offer.

Övriga saker att påpeka är att grafiken kanske inte är spelets styrka - eftersom spelet utspelar sig främst på natten i och med Reids svaghet mot solljus så finner man sig i att vandra Londons gator över flera distrikt. Medan det sannerligen är atmosfäriskt, så hjälper inte förutsättningarna spelets grafiska profil då de flesta regionerna ser likadana ut, vilket leder till att man titt som tätt irrar omkring utan att riktigt hitta dit som man vill på ett önskvärt sätt.

Ansikten och animationer är inte precis något att skriva hem om, och de morbida, nästan groteskt långa laddningstiderna förstör mycket av spelets flow - att vänta uppemot en minut eller mer på att gå in och ut ur en byggnad är kolikframkallande. Vampyr lider också av ständiga framedrops (i alla fall på PS4) och ibland fryser spelet. Det känns lite framstressat, och inte så optimerat som det skulle kunna vara.

Slutsats: Nej, med facit i hand kan det dessvärre sägas att Vampyr är något av en felberäkning. Dontnod har bevisat sig vara ett företag vars berättelser engagerar och är uppseendeväckande, men spelutvecklarnas tekniska förmåga är dessvärre begränsad – och leder till att de mer actionpackade delarna av deras spel lider betänkligt. Vampyr är inte mycket att hänga i granen utöver dialogsystemet, som i sig är på en nivå där det duger men inte särskilt mer, vilket är ett bekant eko från Remember Me. Utöver det dras spelet med tekniska problem såsom framedrops, laddningstider från helvetet, en relativt trist grafisk profil och allehanda buggar.

Gillar du att leka detektiv och längtar efter ett vampyrlir som åtminstone liknar spel som Legacy of Kain och dylikt så kanske Vampyr kan vara värt att kika på men tills vidare så rekommenderar jag att antingen att hoppa över detta, eller plocka upp det när det är på rea. I övrigt, spela Life is Strange istället om du inte redan gjort det.