Mega Man 11

• Genre: Action/Plattform
• Släppdatum: 2 oktober 2018
• Utvecklare: Capcom
• Utgivare: Capcom
• Plattform: PC/Xbox One/PS4/Switch

Den blå bombaren är tillbaka, och trots att det har gått åtta år sedan Mega Man 10 så känns det som att tiden har stått stilla. Vilket i det här fallet är precis lika positivt som det låter.

Jag har själv svårt att fatta att det har gått så lång tid, för trots Keiji Inafunes farväl som producent av serien så har Capcom lyckats återskapa den klassiska Mega Man-känslan nästintill perfekt: smörig story som man gott kan strunta i, åtta robotmästare följt av Dr. Wilys banor, den hjälpande robothunden Rush, precis kontroll med massor av hoppande och glidande, laddningsbara skott… ja om ni har spelat något Mega Man innan så kan ni fortsätta fylla i listan själva.

Ett par saker har lagts till som dock förändrar spelet avsevärt. Utrustad med Double Gear kan Mega Man nu välja mellan att öka sin attackstyrka eller sakta ner tiden. Båda delar på samma mätare som återhämtar sig när Double Gear inte används. Kraftfullare skott använde jag nästan aldrig då det som oftast inte utgjorde någon större skillnad, förutom vid vissa förmågor, som tornadon vilken täcker hela skärmen när den är förstärkt. Men det berodde mer på att det är så mycket bättre att sakta ner tiden i nästan alla situationer. Du får in fler skott vilket innebär mer skada, och du kan akta dig för fiender och skott enklare. Inte bara fiender saktas ner, utan alla olika sorters banfaror också så som fallande stenar och dödliga eldväggar.



Man kan också köpa prylar och uppgraderingar mellan banorna i en ny slags butik. Allt från extraliv och behållare som fyller din livsmätare, till ett föremål som gör att man tar halva skadan på en bana. Genom spelet låser man upp fler uppgraderingar att köpa, så som att man förflyttas mindre när man blir träffad, och att man själv inte saktas ner av Double Gear-effekten. Det finns fyra svårighetsgrader och jag körde direkt på den högsta, där föremål som fyller på hälsan/vapen har tagits bort och fler fiender har lagts till.

Den första banan tog mig en timme att klara av, men grejen är att det droppar betydligt fler skruvar från fiender på den nivån, så det var inget problem att köpa fullt med behållare plus föremålet som gör att man tar halva skadan inför varje bana. Detta resulterade i att jag inte ens vet om det faktiskt är svårare än på Normal, eftersom man inte har råd att köpa överflöd av saker där. Konstig design, men ändå rätt kul att de har ändrat själva spelet med fler fiender samt gjort bossarnas attacker mycket svårare på högsta svårighetsgraden.

Den nya grafiska stilen i 2.5D känns fräsch och jag gillar speciellt fienderna och deras animationer, samt effekter som elektricitet och eld. Det är klart och tydligt utan att direkt imponera. Bossarnas design är dock lite tveksam och jag är ingen fan av att de håller på och snackar hela tiden under striden och efter att de har dött. Röstskådespelet rent generellt är bedrövligt. Jag är också besviken på musiken som inte håller lika hög klass som den brukar i Mega Man. Faktiskt kommer jag inte ihåg en enda låt förutom den som spelas när man väljer bana, och det finns inga omgjorda klassiska låtar heller.



Det tog mig fyra timmar att varva spelet men som tur är så finns det olika slags utmaningar som man kan ta sig an. De är inte jättekreativa, utan går i grunden ut på att klara en bana/boss så snabbt som möjligt, att använda så få skott eller hopp som möjligt och så vidare. Att ta guld på alla utmaningar lär ta ett bra tag i alla fall, och den som vågar kan försöka klara av Dr. Lights utmaning där det gäller att ta sig igenom 30 mini-banor i rad - betydligt svårare än själva spelet. En rolig grej är att det går att beskåda alla fiender och bossar med deras animationer i en slags bestiary – ett välkommet tillägg.



Slutsats: Mega Man 11 håller sig till den klassiska stilen, vilket många säkert tycker är en tråkig väg, men efter att nyss ha spelat Mega Man ZX till DS är jag väldigt tacksam för det. Det nya Double Gear-systemet är häftigt men gör samtidigt spelet mycket enklare än man är van vid. Man kan liksom undvika många fiender genom att sakta ner tiden, och plattformande som till exempel de ökända försvinnande blocken blir ingen match i slow motion. Tillsammans med alla föremål och uppgraderingar man kan köpa blir det svårt att nå game over-skärmen.

Banorna är förvånansvärt långa, lite väl långa, men är bra varierade och innehåller mer avancerade mini-bossar och bossar än någonsin. Musiken kunde definitivt varit bättre, men grafiken håller bra klass och även om spelet i vanlig ordning är väldigt kort så finns det god anledning att spela om det i och med alla utmaningar. Vill man ha gammal hederligt Mega Man så är Mega Man 11 ett bra köp, förvänta dig bara inte något utöver det vanliga.