Call of Cthulhu

• Genre: Skräck/RPG
• Släppdatum: 30 oktober 2018
• Utvecklare: Cyanide
• Utgivare: Focus Home Interactive
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

En ny del baserat på H.P. Lovecrafts verk Call of Cthulhu är här, och blandar mystik med skräck lite lagom bra.

Du spelar som detektiven Edward Pierce, en medelålders man som har fått slut på jobb och numera dränker sina bekymmer i alkohol. En dag kommer dock en gammal fiende in på hans kontor med ett mystiskt uppdrag, som Edward skeptiskt säger ja till. Det handlar om en familj som blivit innebrända i sitt hem, och pappan misstänkts ha anlagt den själv. Storyn bär av till en ö isolerad av tät dimma, med en fiskeby i centrum, och olika slags myter om bland annat sjöodjur. Jag fann inledningen väldigt slö och just fiskebyn tycker jag var den sämsta delen i spelet. Även om det också är den friaste och man introduceras till några intressanta karaktärer så lider den förutom tempobristen också av att till exempel gäng står och babblar eller sjunger på repetition tills man blir galen, och att man ser två fiskare som ser exakt likadana ut.



Det blir också snabbt uppenbart att spelet är väldigt scriptat och att man inte har så många valmöjligheter vare sig med dialog, pussel, eller RPG-momentet. Efter fiskebyn blir det än mer linjärt och själva fallen som detektiven tar sig an brukar kunna lösas på ett par olika sätt, men det gäller mest bara att hitta dokument och bevis, och att trycka på saker och ting. Man får inte själv försöka härleda någonting, förutom att mer dialog låses upp ju mer man undersöker saker, eller ju högre poäng man har på sina förmågor. Vissa beslut påverkar dock storyn: till exempel kan man välja att låta en officerare följa med en till ett ställe eller att undersöka det ensam, och man får också välja mellan att dricka alkohol då och då. Men generellt kan man se spelet lite som en bok eller en berättelse.

I Call of Cthulhu finns inga slagsmål utan utvecklarna har istället försökt skapa en skrämmande stämning med en mystisk, tät atmosfär. Den som kan sin Lovecraft vet vad man kan förvänta sig, med kulter, ritualer, mystiska symboler, övernaturliga händelser - och såklart tentakler. Jag tycker att de har lyckats med att få till stämningen ganska bra och jag gick inte helt sällan på helspänn. Speciellt blir det bättre när man kommer till en herrgår a la Resident Evil. Då och då får också Edward mentala nedbrytningar som kan vara lite läskiga (lite som i Eternal Darkness). Det som dock förstör spelupplevelsen för mig är det enkla gameplayet, den utdaterade grafiken, att val till synes knappt spelar någon roll, samt smygmomenten.



Att smyga är inte alls kul, och sparpunkterna kan vara långt ifrån varandra så det var ofta jag fick börja om när jag kommit en lång bit och sedan blivit påkommen. Då försvinner dessutom material och bevis som man har hittat, och man måste ta risker för att hitta dem igen. Väldigt irriterande. RPG-momentet känns som sagt betydelselöst. Du får då och då poäng som du kan sätta ut på olika förmågor, till exempel lättare att hitta gömda föremål, använda sin styrka i pussel/dialog, öppna låsta dörrar och så vidare. Även om förmågorna öppnar upp för ny dialog och pussellösning så är det ändå väldigt tunt, och för det mesta märkte jag ingen skillnad. När jag hade dyrken uppe på den näst högsta nivån så gick många dörrar fortfarande inte att lirka upp.

Grafiken ser också många år gammal ut. Framförallt är ansiktena med sina animationer dåligt utförda, och tänderna ser väldigt märkliga ut. Om Cyanide medvetet har försökt göra spelet läskigt på detta sätt så kan jag gott meddela att de har lyckats. Men jag tvivlar på att så är fallet, då det finns en del buggar så som att skägg skär igenom jackor och att karaktärer får spasmer utan anledning. Texturer och terräng imponerar inte heller, men det artistiska med miljöer och dekoration för att måla upp en kuslig stämning har de ändå lyckats ganska bra med.



Slutsats: Call of Cthulhu är ett helt okej spel som bjuder på lättsam skräck men som ändå innehåller en mystisk story som man gärna vill följa. Problemet är att göra just detta, då gameplay och grafik inte riktigt håller måttet. RPG-momenten och beslutstaganden är fjäderlätta, smygandet är ett stort hinder, och tempot rent generellt är alldeles för långsamt. Ett plus dock för röstskådespelet till huvudkaraktären, som lyfter upp spelet rejält. Vill man ändå ha ett simpelt och inte alltför läskigt detektivspel och gillar Lovecraft-stuket så kan man gott ta sig igenom detta cirka 10 timmar långa spel på räls.