Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Spyro Reignited Trilogy

Skriven av: Freezard  |  Datum: 2018-11-23  |  186 besökare



  • Genre: Plattform
  • Släppdatum: 13 november 2018
  • Utvecklare: Toys for Bob
  • Utgivare: Activision
  • Plattform: Xbox One/PS4


E
fter succén med Crash Bandicoot N. Sane Trilogy har Activision hottat upp en annan gammal klassiker, och det håller sig precis lika bra som förut.

Det är alltså trilogin till PlayStation som det handlar om, nu nästan 20 år gammal. Toys for Bob hjälpte till med Crash, och de får nu äran att helt och hållet ta hand om denna remake.

Trots att spelen byggts upp från grunden i en ny motor så är det mesta sig förvånansvärt likt - Activision har lyckats återskapa alla världar och banor perfekt. Kontrollen har fått sig en småjustering, men den är fortfarande lika ren och simpel som förut. Faktiskt styrde jag helt och hållet med digitalkorset, då det precis som i originalen inte finns någon full analog rörelse. Den enda stora skillnaden är alltså grafiken, vilket dock inte är så bara. Spyro har alltid varit ett spel med mycket färger och liv, och när nu grafiken har moderniserats blir det än mer tydligt. Det genomgående temat med olika årstider visar upp världarna på ett snyggt och varierat sätt: de gulbruna löven som faller från träden i duggregn på hösten, stora glaciärer och is över sjöarna på vintern, fjärilar som flyger runt på sommaren omringad av grön vegetation… ja, det går inte annat än att tycka det är ett mysigt spel när man springer och svävar runt kring de många banorna. Dock ett stort minus till att det är mängder med motion blur när man roterar kameran, något som inte hjälps av att det körs i 30 fps.



Spyro är ett spel för den som gillar att samla på saker. Tusentals av ädelstenar väntar på att bli upplockade, samt många andra mer sällsynta föremål. I ettan kan man snabbt ta sig vidare utan att behöva plocka på sig så mycket, men tvåan har högre krav och i trean måste man i princip klara varje bana för att komma till nästa värld. Lite trist, då friheten från ettan i att välja de banor man främst lockas av är ganska skön. Något som är en gemensam nämnare i alla tre spelen dock är att det är mycket plattformande och väldigt basic action. Fienderna dör oftast på en träff, så det är inget jätteutmanande spel direkt, utan hållbarheten kommer av att utforska banorna och hitta alla gömda föremål. Det gäller att vara systematisk och att klura ut vart man ska sväva härnäst.

Förutom de olika sätten att ta sig vidare i spelen finns det en del andra uppenbara skillnader mellan dem. Ettan är så simpel som det kan vara, och det följer samma formel från start till slut. Tvåan introducerar mer story och har mellansekvenser för varje bana, både i början och när man klarat den. Personligen tycker jag inte detta är någon hit, då storyn inte är mycket att hurra för rent generellt sätt. Spyro kan också låsa upp nya förmågor i tvåan, så som att dyka och klättra. Det introducerar alltså backtracking, något som vi är mer vana vid i dagens läge. Banorna innehåller även karaktärer som har uppdrag till Spyro, vilket ger mer variation, men som också kan förstöra flytet i spelet. Trean har alla förmågor upplåsta från början men lägger till karaktärer som man kan styra istället för Spyro, så som en charmig känguru och en militärpingvin. Dessa har sina egna unika förmågor och behövs för att samla det som Spyro normalt inte når. Vilket är då min favorit? Jo, det måste vara trean, mycket faktiskt på grund av att ettan inte innehåller något simmande.



Andra ändringar är musiken som remastrats, men man kan också välja originalmusiken vilket är välkommet. Musiken är dock för det mesta anonym och det var inte ofta den stod ut när jag spelade. Det finns nu också möjlighet att visa minikartan i alla tre spelen, något som bara var tillgängligt i tvåan förut. Den hjälper dock bara med layouten, och visar inte vart alla föremål finns, vilket är bra. För att hitta föremål man missat kan man trycka på en knapp, då får man vägledning av trollsländan som är Spyros sidekick. Den bör dock användas sparsamt, då det är mycket roligare att hitta saker själv. Något som kanske borde ha ändrats som inte gjort det är kameran. Den för till en del problem ibland och fladdrar mycket, så vissa hopp blir mer frustrerande än de borde vara.



Slutsats: Crash Bandicoot-remaken var en av mina favoriter förra året, och remaken på Spyro-trilogin håller lika hög kvalité som jag hade hoppats på. Kontrollen kan spöka till då och då, laddningstider är lite för långa, det finns precis som i Crash-remaken fortfarande inga undertexter under mellansekvenser av någon anledning, och visst kan gameplay kännas utdaterat. Men det är samtidigt ett bevis på att ren och skär spelglädje kan upplevas med ett väldigt simpelt upplägg. Den nya grafiken håller bra klass, speciellt vatten och is som reflekterar ljus och miljöer på ett ursnyggt sätt. De många banorna är varierade och fyllda med saker att samla som kräver lättsam men rolig plattformande. Ratchet & Clank tog konceptet vidare till en ny nivå på alla sätt och vis, och det märks speciellt i actionbiten som är extremt simpel i Spyro. Utmaningen blir därmed inte speciellt hög, men istället bjuder Spyro på en skönt avslappnande känsla när man springer, svävar, och simmar runt och letar ädelstenar i färgsprakande världar.



Prisjakt © 2000 - 2018 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.