Sekiro: Shadows Die Twice

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 22 mars 2018                   
• Utvecklare: FromSoftware
• Utgivare: Activision
• Plattform: PC/PS4/XB1

Det talangfulla gänget på FromSoftware tar en paus från de mörka och gotiska Souls-spelen för ett äventyr i ett lite mer färgglatt Japan på 1500-talet under Sengokuperioden, där ninjan Sekiro är ute efter hämnd på den samuraj som attackerade honom och kidnappade hans lord.

Även om man är så van vid att From är förknippade med Souls så är det inte första gången FromSoftware gör ninjaspel. Tidigare har man gjort både Otogi och Ninja Blade. Ändå står det klart att Sekiro har många likheter med Souls; bland annat förlorar man exp när man dör, estusflaskor finns i form av gourd seeds, idolstatyer fungerar som en vilopunkt och ett teleporteringsnav precis som brasorna i Souls, och det finns ett antal hubbar där man kan uppgradera diverse saker hos NPC:s.



Men även om det finns likheter så är det fler olikheter som gör att spelet även om det har ett Souls-DNA absolut känns som ett eget spel. Till att börja med är Sekiro så galet mycket mer rörlig och rapp jämfört med de tunga, bepansrade riddarna många spelar som i Souls. Han kan hoppa smidigt och högt och svinga sig till olika förankringspunkter med sitt rep. Det gör att man ofta springer omkring på tak eller kullar högt ovanför fienderna, varifrån man kan utföra direkt dödande smygattacker.

Att smyga är faktiskt riktigt användbart i Sekiro, han är en shinobi trots allt så det bör han ju kunna. Inte nog med att man kan undkomma och snabbt döda vanliga fiender på detta sätt, det är också ett bra sätt att underlätta bosstriderna genom att de flesta bossar går att smyga upp på genom olika metoder för att döda en av deras oftast två livmätare. Om man blir sedd kan man springa undan och gömma sig tills fienderna tappar tålamodet och slutar leta, men det är inget som rekommenderas då det skulle bli ett tämligen utdraget och långsamt sätt att spela på.



Snarare bör man söka upp strider, dels för att man får exp och guld av dem, och dels för att de är riktigt roliga och ger bra träning inför bosskamper. Stridssystemet påminner också det lite om Souls, men här har man ingen uthållighetsmätare – man kan springa och rulla hur mycket man vill. Vad man har är en Posturemätare som fylls på när man blockerar slag eller blir träffad. Om mätaren fylls helt så tappar man balansen, faller till marken och är öppen för attack. Därför är det viktigt att lära sig att tajma blocken så det blir en parering; detta fyller inte på mätaren nämnvärt utan fyller snarare motståndarens mätare. När den är full kan man slutföra jobbet.

I slutändan handlar det alltså om vem som är bäst på att parera/blockera och att läsa motståndarens slag. Ibland gör de oblockerbara attacker som man kan kontra genom att antingen hoppa över, dodgea bakåt, eller stå kvar och t.ex. trycka ned ett framåtstötande spjut i marken. Detta skadar motståndarens Posture mer än vanliga attacker och de öppnar sig dessutom för att bli träffade under ett tag. Varje duell blir därmed en häftig dans där svärden klingar mot varandra medan man försöker läsa vad som kommer samtidigt som man måste tänka på om man ska hoppa, dodgea åt något håll, blocka/parera eller själv gå på offensiven. Samtidigt kan man också springa runt och använda sig av så kallad spacing eller fart för att vinna. Striderna känns på så sätt varierade och kändes alltid roliga, om än frustrerande ibland.



För precis som Souls-spelen är Sekiro väldigt svårt. Man börjar med en liten livmätare och kan dö på några slag. Sedermera får man mer liv och gör mer skada, men det är begränsat. Man kan inte bli en levande gud som i Souls där man kan expa i all oändlighet och på ren råstyrka slå bossar. Man kan heller inte ta hjälp av andra genom att summona vid bossar om man så skulle vilja. Bossarna kan vara kluriga och kräva många försök, och det gäller att lära sig alla spelmekaniker för precis som i Dark Souls 3 har vissa bossar flera faser utan några checkpoints. Slutbossen fick jag t.ex. hålla på med i säkert fyra timmar för att jag alltid hade fel taktik på sista fasen. Jag kände att jag behövde en paus och när jag äntligen fick ner honom nästa dag så väste jag fram ett döööööö medan hjärtat klappade. En annan grej är att man förlorar hälften av allt guld när man dör, så det gäller att använda det när man kan och kanske inte ge sig in i bossdueller med 5 000 i fickan.

Storyn är inte spelets starkaste sida imo då den är rätt minimal, men det duger. Jag gillar och rekommenderar att köra på japanska för att få den rätta stämningen, har hört att engelskan är ganska tveksam. Grafiskt hackar det litegrann här och var men det glömde jag av rätt snabbt. Jag måste berömma animationerna här, som ni kan se på giffarna är de helt fantastiska.



Det jag vill klaga på är att jag missade ett helt område och ganska många bossar för att jag tog fel beslut i slutstriden och fick det dåliga slutet. Vill jag möta de bossarna måste jag antingen börja om eller börja på NG+ där fienderna gör mer skada och man måste tajma pareringen mycket bättre. Dessutom fuskar datorn ibland för den vet exakt när man ska ta liv eller när man slår och attackerar då så fort man trycker på knappen. Ibland sugs man in i attacker man borde ha undvikit och de autoaimar dessutom mot en med vissa slag, alltså ändrar riktning mitt i som en målsökande missil om man försöker springa undan.

En annan grej är att man inte hittar några vapen eller rustning men det funkar. Man kan variera attackerna lite ändå genom att hitta verktyg att fästa på Sekiros träarm (t.ex. en yxa, eldkastare, sköld, smällare, mm) men det mesta handlar om metallsvärd mot metallsvärd. Ninja Gaiden hade många roliga vapen på sin tid så det kan ju vara nåt att tänka på till en eventuell uppföljare.

Mest är jag bara nöjd över att ha spelet ett så polerat singleplayerspel som Sekiro ändå är. Det är färdigt dag ett, med mycket innehåll, massa olika bossar och fiender, och styrningen av Sekiro är jätteskön. I dagens spelklimat är det inte alltid självklart när så mycket handlar om GaaS och patchkaos efter lanseringen.

Slutsats: Sekiro är redan en kandidat till årets spel. Riktigt bra strider, gott om innehåll, jättemånga och verkligen roliga bossar, användbar stealth, så bra kontroll av huvudkaraktären att man reflekterar över det, snygga animationer och bra nihongo. Det jag är besviken på är att jag fick fel slut och missade en bra bit av spelet. Överlag är jag mycket positiv, men tänk på att spelet är svårt och att det krävs en hel del pannben för att se slutet, så det är inte för alla.

(Activision gav oss en kopia av spelet i recensionssyfte)