The Dark Pictures: Man of Medan

• Genre: Skräck
• Släppdatum: 30 augusti 2019               
• Utvecklare: Supermassive Games
• Utgivare: Bandai Namco Entertainment
• Plattform: PC/XB1/PS4

Supermassive Games, skaparna av skräckspelet Until Dawn, är tillbaka i slutet av generationen med ett nytt spel i samma genre, Man of Medan. Och även om spelet följer Until Dawn-mallen till punkt och pricka med vissa mindre förändringar, så har man bytt affärskoncept. Från att göra ett större spel som Until Dawn som kunde ta 8-10 timmar att spela igenom är planen att göra en serie av mindre skräckspel (två per år är det sagt) under samlingsnamnet The Dark Pictures där varje del utspelas i en ny miljö med nya karaktärer, som små spökhistorier. Man of Medan är således inte en lika lång upplevelse som UD, ungefär hälften med 4 timmars speltid, fast också aningen billigare.

Spelet handlar om fem karaktärer som åker ut med en båt för att dyka efter försvunna vrak, men som inom kort blir utsatta för både pirater och stormar och till slut hamnar på ett övergivet spökskepp där något fruktansvärt verkar ha hänt. Ingen är huvudkaraktär utan man turas om att spela med alla fem i jakten på att ta sig ifrån det gamla skeppet.



De som har spelat Until Dawn kommer att känna igen sig. De svar man väljer i dialogerna påverkar relationerna i gruppen och de beslut man fattar kan vara skillnaden mellan liv och död (eller kärleksscener och inte), då alla kan överleva och alla kan dö. I min genomspelning lyckades tre fly, medan två tyvärr fick sätta livet till, men när jag spelade igen och tog andra beslut och dialogval så var det rätt mycket som ändrades, exempelvis skador på karaktärerna som består genom spelet eller att vissa karaktärer befinner sig på helt andra ställen än första gången. Kamervinklarna är fasta som i de gamla Resident Evil-spelen och man går långsamt och stelt fram, oftast i mörka och trånga korridorer eller hyttar. Just kameravinklarna kombinerat med den mycket snygga grafiken och det kusliga ljudet gjorde det till en riktigt läskig upplevelse där jag satt som på nålar, och värst av allt är de billiga, men effektiva, jumpscares som de verkligen älskar på Supermassive Games, no expenses spared på den fronten. Jag såg PewdiePie streama det igår och han hoppade till lika mycket som jag.

Storyn är enkel att hänga med i och suger in en, det blir som att spela en film där man fattar tycke för karaktärerna. Däremot är inte skådespelarna lika namnkunniga som i Until Dawn. Shawn Ashmore vet nog många vem det är, men det är också den klart mest kända. Hur många vet vem Arielle Palik är? Hon är så gott som helt ny, medan Hayden Panettiere var en celebritet på den tiden.



Grafiken är som sagt riktigt snygg, man har övergett Decima-motorn till förmån för UE4. Belysningen och miljöerna ser grymma ut, något som underlättas av de fasta kameravinklarna och den begränsade spelytan. Häftigt när man plockar upp dokument och sånt och ser de detaljerade händerna – när det regnar ser man till och med regndropparna på handen och de är fortfarande lite blöta ett tag efter man kommit in. Karaktärerna ser bra ut, men de har fortfarande samma problem med onaturliga tänder och lipsync i vissa fall som i UD. Ibland får man intrycket av vaxdockor när vissa ansiktsuttryck blir överdrivna, något som särskilt gäller döda ansikten, men detta bidrar bara till att göra det ännu mer skrämmande ironiskt nog.

Något jag kan klaga på gällande presentationen är att man byter scener lite väl frekvent och att laddningen av dessa inte är helt smärtfri. Det hackar ibland ordentligt och svarta laddningsskärmar förekommer hyfsat ofta. Berättelsemässigt är det bra i början och mitten, men slutet känns rushat och inte helt sammanhängande. Detta är ingen spoiler eftersom upplevelsen skiftar beroende på vilka beslut man tar och folk kan dö på olika ställen (eller inte), men i min genomspelning hade Alex på samma resa friat till Julia och hon hade sagt ja. Sen blev hon skjuten i huvudet mitt framför honom. Därefter byter spelet scen till några andra. När jag ser Alex igen så skämtar han om att detta är precis som den där filmen där båten sjunker (Titanic) fast med mindre dans och musik, och så undrar han varför han inte får någon stuntman. Ööööh. Det känns ju rätt absurt att någon som precis fått sitt livs kärlek avrättad framför ögonen på sig glatt skulle dra ett skämt några minuter senare. Det var några andra liknande morbida saker som fick mig att skratta, men det är synd för fram till dess hade stämningen varit seriös rakt igenom.



Precis som i Until Dawn kan man hitta tavlor som ger en glimt in i framtiden vilket kan hjälpa en att ta rätt beslut, så det kan vara nyttigt att leta efter dem. I Until Dawn fanns också en funktion där man skulle hålla sig lugn i nervpirrande ögonblick genom att inte skaka med kontrollern för mycket. Något som var busenkelt då jag bara satte ner den i knät. I Man of Medan har detta bytts ut mot att man trycker på A i takt med hjärtslagen, vilket känns bättre och är mer interaktivt.

Slutligen finns ett samarbetsläge, online eller offline. Online spelar man med en annan spelare där båda tar beslut för varsin karaktär. I offlineläget kan upp till fem spelare paxa varsin karaktär och sedan skicka handkontrollen mellan varandra för att ta beslut för sin egen karaktär.

Slutsats: De som gillade Until Dawn lär gilla Man of Medan då det följer nästan exakt samma mall. Mycket snygg grafik, otäcka ljudeffekter, en medryckande berättelse och riktigt läskigt, man måste ha nerver av stål för att inte hoppa till om man sitter ensam i ett mörkt rum och hörlurar med detta. Däremot tyckte jag Until Dawn var bättre tack vare att det var dubbelt så långt, vilket gjorde att storyn inte blev lika rushad och det fanns mer dialogval och karaktärer. Räddharar bör hålla sig undan, men för alla andra är det bara att ”njuta”.