Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

DOOM Eternal

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2020-03-28  |  339 besökare



  • Genre: FPS
  • Släppdatum: 20 mars 2020                                           
  • Utvecklare: id Software
  • Utgivare: Bethesda Softworks
  • Plattform: PC/PS4/XB1/Switch


D
OOM från 2016 var en lyckad återkomst för den klassiska förstapersonsskjutaren och fyra år senare är Doom Slayer tillbaka för att jaga bort helvetets demoner från marinens hemplanet Jorden, där demonerna dekorerat planeten med massiva tentakler, flytande lava och blodiga människolik. Inte bra – riva och slita-dags!

Den första utmaningen kom redan på startskärmen där man är tvungen att logga in med sitt Bethesdakonto, som att jag kommer ihåg uppgifterna till det. Så det fick jag gå och kolla, men därefter hade jag inga problem med menyerna som är riktigt snabba och smidiga.

Efter en introscen där Doom Slayer anländer till Jorden i ett rymdskepp, vilket kändes väldigt märkligt med tanke på slutet i ettan där han var inlåst bakom ett kraftfält, är man strax nere på Jorden redo att fylla demoner med kulor. Det första jag märkte var hur mycket snabbare striderna är. De var redan snabba i förra spelet men de har tagit det till nästa nivå i Eternal där det finns så mycket mer att hålla koll på. Även på den normala svårighetsgraden är du ständigt under attack och måste vara i rörelse samtidigt som du måste hålla koll på vilka fiender som finns på banan och välja rätt vapen/metod för att döda varenda en av dem.



Småfiender som imps, soldiers och zombies är kanonmat (beskrivs även i spelet som det) som mest är till för att fylla på ammo via motorsågen, som numera laddas upp efter användning. De större fienderna är det riktiga hotet och utvecklarna har valt att visa en introscen varje gång en ny fiende presenteras med bästa sättet att döda dem på så att man slipper lista ut det själv. Antagligen tänkte de att striderna är hektiska nog utan att man ska behöva tänka på det. Cacodemons tar man t.ex. bäst ut genom att slänga in en granat i munnen, medan plasmageväret fungerar bra mot sköldar. Andra är ännu mer specialiserade där man kan skjuta sönder delar av dem, t.ex. en ryggmonterad kanon, för att försvaga deras offensiv. Vissa bör man helst slå till med en blodnäve för att få bort deras rustning, andra måste man kontra när deras ögon lyser gröna annars blockar de allt man skjuter mot dem.

Så man måste hela tiden hålla koll på vilka fiender som finns, komma ihåg bästa sättet att ta ut dem, byta vapen (via smidigt vapenhjul), springa, hoppa och dasha konstant för att ta så lite skada som möjligt, komma ihåg cooldowns på is- och eldgranater och eldkastaren som gör att fienderna släpper armor, tänka på att motorsåga för att få ammo, använda blodnäven, göra avrättningar när fienderna blinkar… kort sagt, väldigt hektiskt och väldigt mycket att tänka på.

Resultatet är ett spel som är svårt redan från början och överlag klart svårare än DOOM, även på enklaste svårighetsgraden. Men det beror mest på att striderna skiljer sig så mycket från förra spelet så att det man lärt sig inte längre funkar. När man väl har lärt sig stridssystemet känns det oerhört tillfredsställande att gå segrande ur en 10 minuter lång demonslakt. Jag tycker de har lyckats göra det riktigt unikt och engagerande, lite som en blandning av FPS och ett actionspel som Ninja Gaiden, särskilt när man får Super Shotgun och använder dennes änterhake för att dra sig mot fienderna, varvat med att man dashar undan och kontrar. Då känns det som mer än ett FPS.



Som tur är så är kontrollen så gott som perfekt. Trots det höga tempot och allt att tänka på så varvade jag det med handkontroll och autoaim avstängt utan att jag tyckte att det hindrade mig på något sätt. Fungerade även bra att plattforma i förstaperson, de har lagt in en del plattformssegment som vissa lär ogilla, men jag hade inga problem med dem.

Däremot tycker jag DOOM hade klart bättre bosstrider. Riktigt underhållande då, inte lika bra nu, speciellt de sista två kändes som gimmicks. Jag föredrar bosstrider där kampen står mellan bossen och en själv, men i Eternal gillar bossarna att spawna in andra monster som kräver din uppmärksamhet.

I övrigt snygg presentation. Spelet rullar på i 60 FPS och ser bra ut som vanligt, mycket bra optimerat och jag stötte bara på slowdowns vid ett fåtal tillfällen när jag slängde båda granaterna och gick nära. Inga buggar överhuvudtaget. Ljudet innehåller liknande metalmusik från Mick Gordon som i DOOM, funkar bra under striderna för att höja adrenalinnivån. Men återigen skulle jag vilja höra mer remixar som är närmare de gamla låtarna.



Utöver det märkliga introt så gör storyn sitt jobb och bjuder numera på cutscenes. Man får till och med se Doom Slayer ur tredje person i mellansekvenserna, de har gett honom ett ansikte. Men det hade han ju redan på den gamla goda tiden så det gör honom inte mindre badass. Man får dessutom reda på mer om honom och hans bakgrund vilket jag tyckte var coolt.

Eternals kampanj är runt 15 timmar lång vilket jag tyckte var precis lagom. Vill man ha mer finns det dock Master Levels efter spelet som är remixade originalbanor och man kan även gå tillbaka för att hitta hemligheter man missat, Slayer Gates man inte klarat, eller pröva alla fusk man hittat under spelets gång.

Det de definitivt kan skippa eller förbättra avsevärt i nästa spel är undervattenssektionerna. Dålig kontroll och oengagerande. En annan kritik är att en del checkpoints är dåligt utplacerade, inte så kul att göra om plattformssegment om man dör i strid, spawna hellre vid stridens början då.




Slutsats
: DOOM Eternal är inte bara DOOM 1.5, det har ett helt annat, unikt stridssystem man måste lära sig. För en del kommer detta faktum kombinerat med den höga svårighetsgraden och plattformssegmenten vara avtändande, men personligen gillade jag utmaningen och den ambitiösa, polerade presentationen (60 fps, inga buggar) och hade riktigt kul med min tid i DOOM Eternal.



Prisjakt © 2000 - 2020 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.