Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Nier Replicant Ver.1.22474487139...

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2021-05-05  |  578 besökare

 

  • Genre: Action-RPG
  • Släppdatum: 23 april 2021                                           
  • Utvecklare: Toylogic
  • Utgivare: Square Enix
  • Plattform: PC / Xbox One / PS4


Jag spelade aldrig Nier när det släpptes 2010. Jag tänkte alltid att jag skulle göra det men det blev aldrig av - kanske på grund av de mediokra betygen och att det verkade rätt krångligt. Men efter att ha kört Nier: Automata, som fick betydligt bättre betyg av media även om jag själv inte var lika överförtjust, så kände jag att jag behövde spela föregångaren och när Square nu valde att släppa en… ja de vill inte kalla det remaster eller remake, utan uppdatering av deras gamla kultklassiker, så var det läge att hoppa in.

I Nier döper man själv spelets protagonist, en vithårig tonårig pojke. Efter en kortare prolog hamnar man i hembyn där man tar hand om sin lillasyster Yonah som har den mystiska sjukdomen Black Scrawl, en influensaliknande sjukdom med dödlig utgång. Som storebror är det spelarens jobb att göra allt för att hitta ett botemedel. Han ger sig därför ut i världen och trotsar de skuggvarelser som hela tiden hotar mänskligheten i denna postapokalyptiska värld. Någonstans måste ett botemedel finnas.



Detta är bara början på en djupt karaktärsdriven berättelse som handlar om mycket mer än vad som syns på ytan och behandlar stora frågor vi alla funderat på nån gång. Under resans gång stöter man på en hel del karaktärer, men framförallt de tre partymedlemmarna Weiss, Emil och Kainé. Weiss, en stroppig flygande magisk bok. Kainé, en… lättklädd tjej med ett extremt smutsigt språkbruk. Emil, en snäll liten pojke som förvandlar allt han tittar på till sten. Tillsammans hjälper de protagonisten i hans jakt på botemedlet till sin syster. Storyn är inte den typiska JRPG-storyn utan väldigt vuxen och rå, och efter att ha spelat det förstår jag varför de satt åldersgränsen till 18 år.

Precis som Nier: Automata kan man spela klart spelet en gång och få ett slut, men vill man få hela berättelsen behöver man spela om flera gånger till – det sista slutet är E, ett nytt slut som inte fanns förr. Jag gillade det inte i Automata och jag gillar det inte nu, att lägga flera timmar på att spela om mer eller mindre samma innehåll innan man kommer till det nya och roliga är inte för mig. Som tur är hade en vänlig själ redan lagt upp allt extrainnehåll i resterande genomspelningar på YouTube, så jag behandlade det som en anime resten av spelet.



Själva spelandet är ditt typiska JRPG från PS3-tiden. Även fast de har moderniserat det en del sedan dess kändes det lite som att åka tillbaka i tiden. Grafiken är upphottad, men är t.ex. inte snyggare än Nier: Automata från 2017. Dock flöt det väldigt bra i 60 FPS på One X och jag märkte inte av någon pop-in alls. Spelvärlden är relativt liten och uppdelad i ett fåtal olika områden man besöker om och om och om igen. Detta gäller särskilt om man gör sidouppdragen som är springpojkeuppdrag utan dess like. Syrran vill ha en melon? Okej, jag traskar väl iväg till hamnstaden och köper en. Tack, men nu vill du ha en vattenmelon? Jaha, iväg till öknen, genom sandstormen, och sen kuta tillbaka. Gott? Du blev sugen på en pumpa säger du? Vet du vad? Vad sägs om att du stoppar upp det du redan har där inte-

Hoppsan, ursäkta störningsmomentet där, lite tekniska fel. Tyvärr är mer eller mindre alla sidouppdrag likadana och det finns inget fasttravelsystem så man får springa eller låsa upp vildsvinet och rida på det. Med laddningstiderna mellan varje stad blir det rätt mycket padding. Senare kan man i alla fall åka båt till lite olika ställen, men båten är placerad så dumt i byn att det typ går lika snabbt att springa dit man ska manuellt. Belöningen för att klara sidouppdragen är heller inte så intressant. Lite dialog och pengar, men pengar är ingen bristvara och man behöver inte grinda för att utan problem klara spelet på normal svårighetsgrad (fienderna droppar rejält med helande föremål). Sen hjälpte det inte direkt att spelet avbröt alla mina aktiva sidouppdrag när spelets andra halva inleddes. Tydligen ett vanligt misstag. Tips: gör klart det ni ska göra innan dess. Man kan även skippa sidouppdragen utan att förlora allt för mycket av värde.



Stridssystemet är i grunden helt okej tycker jag, men fienderna är rätt tråkiga och ovarierade. Däremot är bossarna både roliga och varierade, det blir lite som ett shmup där man aktar sig för röda bollar (som i Automata). Sen finns det en del mindre bra moment… som lådorna man måste flytta i diverse pussel, textäventyret i skogen där spelet plötsligt förvandlas till ett VN och en isometrisk byggnad där man letar efter passerkort i stela industrimiljöer. Fiskandet är absolut inte spelets sämsta del dock, det var riktigt välgjort tycker jag, beroendeframkallande till och med. Man får snabbt napp och sen håller man bara spaken i motsatt riktning mot dit fisken simmar. För varje nytt fiskekort man får går det snabbare att dra upp fiskarna och det finns olika fiskar i olika vattendrag och olika fiskar nappar på olika beten. Utöver fiske kan man även plantera växter i sin trädgård som man kan sköta om. Systemen är intressanta men de skulle finnas i ett större spel där man har mer användning för det man fiskar och gror utöver pengar.

Till slut måste jag förstås nämna det vackra soundtracket. Den nyinspelade musiken från Keiichi Okabe, kompositören från Nier Automata, är bara så bra och komplimenterar storyscenerna på ett magnifikt sätt. Huvudtemat kanske används aaaaningen för ofta, men samtidigt är det så bra att de kan komma undan med det. Jag log och stannade till lite varje gång jag gick förbi Devola vid brunnen eller puben i byn och instrumentmusiken övergick till sång.





Slutsats
: Jag måste säga att jag föredrar Nier: Replicant framför Nier: Automata. Automatas berättelse är mer övergripande och handlar om större event, medan Replicants är mer personlig och karaktärsdriven. Även om gameplayet känns lite gammalt och har sina brister (vilka kan lindras rätt kraftigt genom att skippa sidouppdragen) så vägs det upp av berättelsen, karaktärerna och musiken som kommer följa med de som spelar detta långt framöver. Vackert!



Prisjakt © 2000 - 2021 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.