Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Famicom Detective Club

Skriven av: Filip_M  |  Datum: 2021-05-24  |  348 besökare

 

  • Genre: Äventyr/Visual Novel
  • Släppdatum: 14 maj 2021
  • Utvecklare: Nintendo R&D1 (Mages står för remastern)
  • Utgivare: Nintendo
  • Plattform: Switch

 

Under ganska överraskande former så har Nintendo letat fram en japansk kultklassiker i form utav Famicom Detective Club, en utanför Japan obskyr detektivserie och gett dess berättelser "The Missing Heir" och "The Girl Who Stands Behind" nytt liv. Och det är inte något hafsjobb - spelen kan snabbt jämföras med Phoenix Wright-serien och är ett typiskt Visual Novel-lir som har restaurerats från topp till tå - smäcker 3D-grafik som vanligtvis reserveras för animes, samtliga konversationsscener har röstskådespeleri och ny musikalisk tolkning av det ursprungliga soundtracket. Inte dåligt för ett spel som släpptes mellan 1988-89 och endast kom ut till Famicom, Japans motsvarighet till NES.

Famicom Detective Club har i japanska medier betraktats som ett "mästerverk" bland äventyrsspel i visual novel-genren och "The Girl Who Stands Behind" ses som en pionjär för spökhistorier som äger rum i skolmiljöer, vilket känns som typiskt Japan. En övrig intressant kuriosa är att denna duologi skrevs av Yoshio Sakamoto, som senare fick huvudansvaret för Metroid, och han själv anser att arbetet lade grunden till hans framgångsrika karriär.

"The Missing Heir" är det "första" spelet i form utav att det kom ut först och rekommenderas av många att man kör först - men "The Girl Who Stands Behind" är en prequel, och är nyare. Jag spelade "The Missing Heir" först för att eventuellt kunna märka om det fanns några tecken på barnsjukdomar som förbättrades i "The Girl Who Stands Behind", men personligen hade jag nog spelat "The Girl Who Stands Behind" först, och "The Missing Heir" sen. I slutändan är det dock inte särskilt viktigt, då de två berättelserna är relativt isolerade från varandra, bortsett från ett par blinkningar eller två.

 


Ville främst inkludera skillnaden mellan originalet och den remaster vi skäms bort med - se den otroliga skillnaden!

Både "The Missing Heir" och "The Girl Who Stands Behind" är traditionella detektivspel stöpta i ungefär samma form som Phoenix Wright, i alla fall under analysfasen. Man får ta del av två berättelser som jag själv tyckte hade vibbar av Fem-böckerna och som klockar in på ungefär sju timmar var, där man får nysta upp det mysterium som presenteras. Man färdas mellan en hel del olika kulisser per spel och under tiden får man bekanta sig med ett persongalleri som man behöver dra ut sanningen ifrån med hjälp av kommandon såsom "prata", "kom ihåg", "presentera" och liknande aktioner som hör till detektivarbetet.

Det märks att grundspelet har några år på nacken, eftersom spelmekaniken i grund och botten kan beskrivas som något oklar och ohjälpsam. Mycket av tiden som spenderas (utöver att titta på vackra miljöer och lyssna på det otroligt ambitiösa arbetet med röstskådespeleri) fokuserar på att förhöra olika personer och komma framåt i berättelsen, oftast genom att pussla ihop olika uttalanden och skeenden som påverkar omständigheter i handlingen. Men där "moderna" detektivspel hjälper till med att ge ledtrådar i antingen ord eller handling så lämnas man oftast ganska bar i Famicom Detective Club, vilket leder till att man hopplöst klickar på de olika alternativen tills man träffar rätt tack vare uteslutningsmetoder.

Jag minns framförallt ett minst sagt förbryllande avsnitt i "The Missing Heir" när jag behövde "komma ihåg" min skjorta jag hade på mig (man startar med minnesförlust) för att komma vidare i berättelsen. Hade jag inte kollat upp det i en guide så hade jag i princip aldrig kommit på det själv, och samma utmaningar verkar gälla även för drygt 30 år sedan.



Jag tycker också det känns något utdaterat i hur man måste gå tillväga. Vanligtvis i detektivspel så behöver man ställa rätt frågor till rätt person i rätt sekvens, oftast en gång och så har man låst upp en ny ledtråd eller nått ett genombrott någonstans. Men i Famicom Detective Club kan det kännas något otympligt och onödigt att behöva trycka på samma fråga tre-fyra gånger för att karaktären man ställt frågan till levererar sitt uttalande uppdelat i fyra svar, istället för ett enda sammanhängande.

Man får också ofta kämpa med att klura ut vad som ska göras härnäst, om det inte explicit pekas ut för en, just för att vad spelet vill att du ska göra inte alltid är självklart - för att vara ett detektivspel så får man hyfsat få ledtrådar. Men det är snarare något obekvämt mer än direkt förstörande för upplevelsen, och troligtvis en konsekvens av dåtida tekniska utmaningar.

Det viktigaste i slutändan är ändå om själva berättelserna är bra, och här håller "The Missing Heir" och "The Girl Who Stands Behind" en hyfsat bra nivå, och erbjuder god underhållning under de sju timmar som de kräver ens uppmärksamhet. Berättelserna tar otaliga vändningar, och medan jag listade ut nästan direkt vem som var förövaren i "The Missing Heir" så var vägen till avslöjandet spännande och underhållande.



"The Girl Who Stands Behind" tycker jag är den bästa ur de två, och var vid tillfällen ganska kuslig - vilket passar då det är mer av en spökhistoria än "The Missing Heir". Berättelserna är ömsom allvarliga och ömsom komiska (precis som Phoenix Wright, som det löpande exemplet), och Ayumi, ens detektivpartner, gör sig värdig sitt rykte som waifu.

Är som sagt också starkt imponerad av den ambitiösa presentationen och både grafik och röstskådespeleri är att applådera. Snygga spel i Visual Novel-genren med 3D-miljöer och "levande" kulisser är få förunnat, och hjälper definitivt till att ge liv till berättelserna och skänker ett extra lager till atmosfären. En trevlig addition är också att man kan lyssna på det välkomponerade soundtracket i tre olika lägen – originalet, så som det lät i uppföljaren och en ”remixad” version som är unik för årets släpp.

 

Slutsats: Summa summarum så tycker jag att Super Famicom Detective är ett exempel på en fantastiskt bra restaurering av ett gammalt framgångsrikt spel och en bra satsning från Nintendo som låter västvärlden upptäcka nya serier. Förhoppningsvis mynnar detta ut i ett liknande samarbete där en till serie får samma behandling, och Famicom Detective Club är ett fullgott, mysigt och framförallt visuellt slående detektivspel i visual novel-stil som jag rekommenderar. Dock kan man vänta på en eventuell prissänkning/rea först, då priset i dagsläget är hyfsat saftigt för förhållandevis korta spel.



Prisjakt © 2000 - 2021 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.