Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Call of Duty: Vanguard

Skriven av: Filip_M  |  Datum: 2021-11-18  |  168 besökare

 

  • Genre: FPS
  • Släppdatum: 5 November 2021
  • Utvecklare: Sledgehammer Games
  • Utgivare: Activision
  • Plattform: PC/PS4/PS5/Xbox One/Xbox Series X/S


Nytt år, nytt Call of Duty. Denna gången återbesöker vi andra världskriget i Call of Duty: Vanguard, en spirituell uppföljare till Call of Duty: WWII (speciellt då det är samma utvecklare, Sledgehammer Games) och en fortsättning på seriens resa bakåt i tiden, då senaste titeln i Black Ops-serien utspelade sig under 80-talet och kalla kriget.

Frågan är om det börjar bli aktuellt att kanske låta Call of Duty vila ett år eller två då det närmast slentrianmässiga utpumpandet av nya titlar med få eller intetsägande uppdateringar börjar kännas, och tyder på en brist på innovation. I skuggan av Warzone, där Activision verkar ha dunkat in en jackpot och lägger mycket utvecklingstid på så känns Vanguard mest som en underlig tie-in istället för en självständig titel värd att minnas.


Vanguard står på tre ben - kampanjen, multiplayer och zombies, likt sina föregångare. Problemet är att Vanguard i mina ögon misslyckas att fånga min uppmärksamhet, och påvisar en brist på innovation som gör det ovärt att rekommendera ett äventyr i andra världskriget underskrivet Sledgehammer Games.

Kampanjen är kort (6 timmar) och opersonlig med en uppenbar cliffhanger och försök till ingång till Vanguard 2, multiplayer är visserligen en habil upplevelse á la Call of Duty men med få till intetsägande uppdateringar, och Zombies är i princip som tidigare zombies - det vill säga, inte mycket har hänt. Har du spelat tidigare Zombies i Call of Duty-serien sedan Treyarch introducerade spelläget, så har du spelat Vanguards version av det.




För att gå igenom multiplayer - jag tror inte jag behöver introducera vad Call of Duty går ut på och vad du ska göra i multiplayer. De primära nyheterna för Vanguard är ett så kallat Combat Pacing-läge, förstörbara miljöer, Champion Hill och Gunsmith.


Combat Pacing är i princip en omformulering av möjligheten att kunna välja hur många spelare du vill spela mot och med, från Tactical (6v6 och dylikt), Assault (10v10 eller 12v12) och Blitz (24v24). Med detta kan du med andra ord välja om du vill ha en lite tålmodigare spelomgång i stil med Counter-Strike i Tactical, en klassisk CoD-match á la Assault eller en psykotisk Blitz-runda där det är action non-stop.

Just Combat Pacing som läge har fått positiv kritik, och jag tycker det är bra att man kan ställa in hur många man vill spela mot, men jag kan också känna att det ska vara, tja, uppenbart? Det borde inte vara en nyhet, utan snarare något som bör vara givet från första början.


Förstörbara miljöer är visserligen kul och medan det inte är något som håller samma nivå som Battlefields klassiska Levolution-system (inte för att man får mycket av det i BF 2042 i och för sig), så är det ändå ett trevligt inslag och definitivt något som jag tycker påverkar matcherna på ett dynamiskt sätt, och gör en spelomgång mer dynamisk och mindre förutsägbar än vad som är kutym för en typisk CoD-match.


Champion Hill är en vidaretolkning av Gunfight som introducerats tidigare, och tar egentligen bort mycket av det som gjorde Gunfight bra. I gunfight var poängen att man kunde slåss 2v2 eller 3v3 på lika villkor, lite som ett hardcore-läge i ren e-sportsanda, men det har alltså fått stå tillbaka för Champion Hill som är samma koncept men att man kan köpa (á la Counter-strike) sitt egna kit, komplett med perks, vapen, killstreaks etc. som rör upplevelsen närmare det vanliga multiplayerläget.

Jag är lite fundersam varför man tyckte detta var vettigt, framförallt då det hjälper till att ta bort jämnheten och ökar gapet mellan bra och dåliga spelare, och skapar mindre rum för comebacks eller clutch plays.


Gunsmith är i princip bara ett klassiskt loadout-läge med en ganska skärrande möjlighet att kunna modifiera klassiska vapen från andra världskriget med diverse tillägg och modifikationer.


Vill du skapa en kar98k, en STG44 eller MP-40 som är ett hopkok av olika attachments så går det, men jag kan känna personligen att det hade varit roligt att återgå till en minimalistisk spelfilosofi där vapen i regel inte går att modifiera, för det blir som sagt en märklig upplevelse att spela med i princip genmodifierade klassiska vapen. Men det är främst ett visuellt problem jag har med Gunsmith - i övrigt har inte mycket förändrats från tidigare titlar.




Kampanjen har potential men faller på att det känns som en formula, att den är aningen kort och att karaktärsporträtten är något för opersonliga för att man ska bli investerad i vad som händer. Initialt är det dock intressant, Vanguard är namnet på den specialgrupp av fyra kärnmedlemmar (som för övrigt inspirerats av verkliga krigshjältar), som slängs in i ett brinnande Hamburg 1945 för att få stopp på en hemlig operation med kodnamnet Phoenix.


Efter att ha försökt stoppa nazisterna och misslyckats slängs teamet in i fängelse och man får därefter ett kammarspel som hoppar tillbaka i tiden för att introducera de olika medlemmarnas bakgrunder innan de rekryterades in i Vanguard; man får följa australiska Riggs, Vanguards sprängmedelsexpert in i Tobruk och El-Alamein; Kingsley, teamets överhuvud och hans upplevelse i Normandie som fallskärmshoppare; Petrova, en krypskyttshjälte från Sovjet och hennes kamp för överlevnad i Stalingrad; och Jackson, flygaresset där man får ratta ett plan under Midway och en resa in i Bougainville tillsammans med en segregerad infanterigrupp.

Tillbakablickarna in i de olika medlemmarnas erfarenheter varvas med en utveckling av maktdynamiken mellan Vanguard-medlemmarna och Richter, fångvakten spelad av Dominic Monaghan av alla personer och the Big Bad Heinrich Freisingers handlingar för att fortsätta med Project Phoenix.

Kampanjen är som sagt väldigt kort, drygt 6 timmar och känns som att den är över väldigt fort. De olika kapitlen där man får lära känna de olika karaktärerna är stundtals intressant, men överlag misslyckas de med att skapa en personlig koppling till de olika medlemmarna, främst för att det känns som berättelser som redan berättats otaliga gånger.




Hur många gånger har man inte sprungit runt i öknen i Tobruk eller El-Alamein? Hur ofta har man inte varit med om invasionen av Normandie, eller upplevt djunglerna i Stilla havet? Den sektion som var mest spännande var Petrova och hennes upplevelse under ockupationen av Stalingrad, främst för att man fick en språngbräda in i livet som ryss innan tyskarna kom, och det fanns en tillstymmelse till att försöka göra karaktärerna i Petrovas liv mer levande bortom popcornputslustigheter och plattityder.

Jag har sett Riggs, Jackson och Kingsley tusentals gånger förut, och medan kartorna är visuellt fångande och atmosfäriska så är utformningen från start till mål av respektive bana inte det - gå från A till B, skjut x antal rum av fiender, rinse and repeat. Inga collectibles, ingen alternativ väg att lösa konflikter, inga RPG-element - och så vidare.

Petrovas segment är inte felfritt heller - hon utmålas som en krypskyttshjälte á la Enemy at the Gates, men förutom en liten del där man pangar andra krypskyttar så är kampanjen i det stora hela snarare en tolkning av the Last of Us 2 där man försöker döda någon generisk skallig tysk, det vill säga mycket smygande och skjutande i små korridorer.

Det är väl något av en förutfattad mening att man inte blir särskilt involverad i vad som händer på grund av den hjärndöda AI:n heller, där fiender kan springa ut i det öppna eller vara helt omedveten om att man flankerar dem, eller till och med ignorerar en så man enkelt kan mörda dem utan att känna sig hotad. Detta trots att jag spelade på näst svåraste, eftersom svåraste inte var svårt per se, utan att AI:n fick målsökande skott och outtömlig ammunition.

En stor del av berättelsen porträtteras också genom mellansekvenser, som är välproducerade, men tar också över en ganska stor del av kampanjen - vilket ytterligare skapar en känsla av att den spelbara kampanjen är ganska kort. Grafiken är överlag godkänd, förutom ojämnheter i vissa fall - ett enkelt sätt att se detta på är att studera ansiktena på de olika modellerna.



Slutsats:
Call of Duty: Vanguard rekommenderar jag dessvärre inte, främst för att det känns som en trött iteration utan nytänk, med marginella förbättringar jämfört med tidigare titlar, en relativt ointressant kampanj och zombiesläge och multiplayer som definitivt håller, men som är lite same old, same old. Spela hellre i så fall Warzone eller dylikt, som dessutom är gratis.

(Activision gav oss en kopia av spelet i recensionssyfte
)



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre FPS Shooter Förstaperson Action
Format Fysisk utgåva
Rek. åldersgräns 18 år

Funktioner

Funktioner

Spellägen

Lokal multiplayer
Online multiplayer
VR-Utgåva Nej

Övrigt

Lanseringsår 2021
Utgivare
Utvecklare Activision
Prisjakt © 2000 - 2021 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.