Svårt är bara förnamnet!
Att dela med mej här på forumet och få feedback på mina funderingar och tankar har skänkt mej mer styrka än vad som kanske framgår.
Era inlägg har varit enormt värdefulla för mej när det har varit som svårast. Bara det faktum att jag har fått skriva av mej och känslan av att någon faktiskt har läst det jag skrivit laddar mej med den positiva energin som behövs för att kunna hantera många av de svårigheter en separation innebär.
Ni är guld värda mina vänner!
Jag har nämnt vid några fler tillfällen att jag avser att träffa lite nya tjejer för min dotter och har ansträngt mej noga för att uppfatta vad hon känner vid tanken på detta.
De senaste dagarna har min känsla varit att hon har lite svårt för att hantera just tanken på att jag skulle träffa andra tjejer.
Hon sa det faktiskt rent ut trots allt. Det kändes "konstigt" att tänka på att pappa skulle träffa andra tjejer, när pappa i hela hennes liv bara varit med mamma!
I hela hennes liv så har det ur hennes perspektiv aldrig funnits någon annan kvinna i mitt liv än hennes mamma och dom gångerna jag har retat henne lite genom att kommenterar någon annan kvinnas vackra utseende eller liknande så har hon tagit på sej rollen att "tillrättavisa" mej och påminna om att jag är gift med hennes mamma.
En roll som hon nu förstår att hon inte längre kan ha, men jag gissar på att hennes spontana känsla är densamma.
Hennes pappa ska inte titta på andra kvinnor. Men i samma ögonblick som hon får den känslan så inser hon att hennes pappa numera är singel, något som förändrar en del saker.
Eftersom jag faktiskt har uppfattat detta så tänker jag inte "testa" eller utmana henne något mer genom att nämna andra tjejer. Jag gissar på att ju mer tid min dotter får för att vänja sej vid det nya liv vi alla lever just nu, ju lättare blir det för henne att föreställa sej att hennes pappa skulle kunna ha en relation med någon annan än hennes mamma.
Som tur är så betyder det inte att jag behöver leva isolerad, men att jag bara behöver följa den planen jag redan hade.
Nämligen att ägna mej åt min dotter den tiden hon är hos mej.
Vilket leder mej in på nästa orosmoment...
Min dotters mamma, prioriterar numera i ännu högre grad att vårda relationen med sina barn.
...På bekostnad av annat som kan vara mer eller mindre livsviktigt för barnen. Hon lägger större vikt vid att vara generös mot ungarna istället för att göra det som behövs för att ge ungarna en bra start i livet.
Vardagliga ting som läsxläsning, sund kost o.s.v. är INTE prioriterat hos mitt ex. Hos henne är det viktigare att barnen och alla andra på facebook hur mycket hon älskar ungarna...
När jag då kämpar på med läxläsning och försöka ge dottern sunda, hälsosamma vanor istället för att göda henne med nutella och vilka nöjen hon än föredrar, så framstår jag ganska lätt som den jobbiga föräldern som har lite krav och önskemål och som inte tillåter vad som helst alltid.
Min roll känns otacksam och stundom så så är jag sugen på att slå in på samma väg som dotterns mamma och erbjuda en massa nöjen istället för att ägna tid åt sådant som är viktigt i långa loppet.
Men samtidigt så känns det som att det skulle dottern förlora ännu mer på...
Det känns som en svår balansgång. Jag vill ju inte förlora min dotter bara för att jag bryr mej mer om hennes framtid än om att framstå som världens bästa "kompis-pappa" just nu...
Ärligt talat så tror jag inte att det är något jättestort problem egentligen. När jag väl har pratat "allvar" med min dotter så verkar hon förstå att anledningen till att jag ibland är besvärlig är just för att jag är säker på att det är för hennes eget bästa...
Men det hindrar mej inte från att bli lite irriterad på min exfru som uppenbarligen inte värderar dotterns framgång längre fram i livet lika högt som jag gör utan hellre prioriterar relationen dom i mellan just nu...
Hm
Får plötsligt en känsla av att lite av båda delarna kanske är den bästa kombinationen för dottern trots allt.
Tycker ändå det är lite irriterande att saker som t.ex. dotterns glosläxa från den senaste veckan då hon var hemma hos mamma inte har fastnat alls, medan den 2 veckor gamla glosläxan från föregående vecka hemma hos mej fortfarande sitter intakt i dotterns minne...
Bara som ett litet exempel på hur dotterns liv kan skilja sej mellan mammas hem och pappas hem...