Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

L.A. Noire: Remastered

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2017-11-24  |  916 besökare




  1. Genre: Action-äventyr
  2. Släppdatum: 14 november 2017          
  3. Utvecklare: Team Bondi
  4. Utgivare: Rockstar Games
  5. Plattform: PS4/XB1/Switch


J
ag spelade inte Rockstars detektivspel L.A. Noire när det släpptes 2011 eftersom jag inte trodde att det skulle passa mig. Jag är inget fan av kriminalserier och har aldrig gillat dåtiden. Däremot fick det väldigt höga betyg och jag tyckte ansiktstekniken var riktigt intressant så jag har alltid varit nyfiken på det. När jag blev tillfrågad att recensera remastern så tog jag efter många om och men chansen och jag håller väl i stort med om de fördelar och nackdelar som togs upp i vår recension av originalspelet, fast jag tycker däremot att nackdelarna förstör upplevelsen.

För de som inte vet så utspelas L.A. Noire i 1940-talets Los Angeles. Man spelar som Cole Phelps, en tidigare löjtnant och nykomling till stadens polisstyrka som står ut som en ärlig helyllepolis bland resten. Hans klockrena förmåga att lösa fall får honom att snabbt klättra upp för karriärsstegen och det som inledningsvis var enkla fall visar sig senare vara en klart mer komplicerad korruptionshärva...

Så långt, allt väl. Storyn och karaktärerna är, mycket tack vare den på den tiden revolutionerande ansiktsrenderingen, behållningen med spelet. Faktiskt håller det upp ganska väl även idag, fast det ser ju inte naturligt ut alla gånger om man säger så. Tyvärr så tar det inte många timmar förrän jag börjar tröttna redigt på uppdragsstrukturen. Ett brott har begåtts, man åker till stället och letar efter ledtrådar/intervjuar vittnen, ledtrådarna man hittar ger adresser som man åker till för att intervjua brottsmisstänkta, och sedan slutar det oftast i en biljakt, shootout eller att man får försöka springa ikapp boven till fots. När uppdraget är klart påbörjas nästa med samma struktur. Alla DLC ingår så det är 26 huvudfall totalt och runt 20 timmars speltid.



Det är ett helt unikt spel och det finns inget som ens liknar det. Så på det sättet, om man är ute efter ett detektivspel så är det detta som gäller. Men för mig är tempot för lågt och mekaniken för repetitiv. Att leta ledtrådar handlar bara om att söka av ett ställe och trycka på en knapp när handkontrollen skakar till, Rockstar har lagt ut ”fällor” också, så det är inte alltid det är relevanta ledtrådar (flaskor, verktyg, toapapper..). Att åka till de olika platserna lämnade jag helt till min kollega eftersom jag inte förstår vitsen med att åka igenom den livlösa staden, finns ju ingenting att göra annat än att åka från A till B.

Intervjuerna skulle ha kunnat vara det som räddar spelet, men de är snarare frustrerande eftersom det är mycket svårt att veta om de talar sanning eller inte och att Cole inte säger det man tror att han ska säga, vilket leder till fel frågor om fel saker. Man har ”Good Cop”, ”Bad Cop” eller ”Accuse” att välja på efter att Cole har ställt en fråga och fått ett svar, men det är diffust vad som egentligen gäller. Exempelvis, jag frågade en dam om hon kände en viss person (Cole sa bara efternamnet). Hon svarade med att hon inte kände honom (säger både för- och efternamn). Det är ju då tydligt bevisat att hon känner honom, hon kunde omöjligt ha vetat förnamnet annars. Jag tar Accuse för att jag tänker mig att jag har bevis, men då säger hon bara att Cole sa förnamnet. Men det är bara löjligt för det gjorde han inte och Coles kollega står ju bredvid och kan vittna om det.

Biljakterna handlar bara om att köra upp och ligga nära vänsterhjulet på bilen man jagar tillräckligt länge så att ens kollega kan skjuta däcket. Sprintjakterna går i stort sett av sig själva då spelet guidar en väldigt snällt i alla situationer tills det är förutbestämt att boven ska bli tagen, och shootouts är inte bra gjorda. Man har obegränsat med skott, tål jättemycket och kontrollen är högst tveksam.



Själva remastern är inte heller särskilt bra gjord. Det är mer som en HD-version som fått ökad upplösning och lite smått uppfiffad belysning, draw distance och sånt. Således ser det också ut som det förra generationens-spel det är och den öppna staden framförallt har svårt att imponera mot dagens diton. Det roligaste jag kom på att göra där var att springa in i invånarna bakifrån så de föll med trasdockefysik ner mot asfalten. Extra roligt om de har något i handen, som korvbröd eller en tidning, eller om man putter in dem i andra fotgängare så det blir en dominoeffekt. Ja ni ser, man fick ta det lilla som fanns.

Ljudmixen verkar det också vara lite si och så med. Dialogen låter lite burkig ibland och ibland hinner en mening inte bli färdigsagd innan nästa person avbryter. Sen har de inte fixat vad många ansåg vara ett problem med originalet, nämligen att man inte kan skippa cutscenes – vilket kan vara redigt irriterande om man vill göra om ett uppdrag.

Till sist måste jag säga att jag inte alls sympatiserar med huvudpersonen Cole Phelps. Han verkar ha en del undertrycka aggressioner för han behandlar nästan alla som om de är seriemördare när han ska fråga ut dem och hotar ofta och gärna med våld. Första gången han träffar en person så suckar han och säger buffligt till på skarpen om att det är bäst att de samarbetar, or else.

 


Slutsats
: Precis som jag misstänkte när jag hoppade över spelet 2011 så gjorde det sega tempot, den repetitiva uppdragsstrukturen och den händelsefattiga öppna staden att jag personligen inte gillade L.A Noire, men är man ute efter ett detektivspel och kan leva med vad som för mig är brister så är spelet fortfarande lika unikt och relevant som för sex år sedan. Vi har ju dessutom en till åsikt i originalrecensionen från Filip som gillar den här typen av miljö lite mer. Remastern i sig är däremot tekniskt inget speciellt, det känns som att man har ansträngt sig precis till den grad som behövs för att det ska kunna kallas en remaster och de tar också ett hyfsat högt pris.



Prisjakt © 2000 - 2018 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.